Jag och min sambo satte oss på trapporna vid Hötorget och åt en cheeseburgare från mcd. Det har blivit lite av en klassiker. Man gör det, trots att man är väl medveten om kriget med fåglarna som väntar. Så fort man rundar hörnet med en påse med det gyllene M:et på, så vet de. De känner igen det från långt håll. Men jag vill ju sitta i solen. Och se på folk. Så jag ger mig in i leken och får tåla den, som det vackra svenska uttrycket säger.
Väl nere på trappsteget står de där. Två stycken. Den ena är fullkomligt gränslös och bara glor. Utan den minsta skam. Men jag kör samma mynt, glor tillbaka och tar en stor saftig tugga av burgaren. Jag kan nästan se hur han får något ryck i ögat. Det avundsjuka rycket.
Hans kompis ser det med. Han lyfter och flyger iväg för han vet att det osar duell.
Min sambo säger något och jag tittar bort för en sekund. Jag vänder mig om när jag hör ett fasansfullt skrik. Han har gett sig på gruppen bredvid. Han såg kanske i mina ögon att jag aldrig skulle ge upp min älskade ”cheese”.
Men det är egentligen inte det här krönikan idag ska handla om.
Jag kommer till det nu.
Vi åker till Ropsten för att ta bussen till Näset. Då kommer två söta änder gåendes. De vaggar fram och tillbaka. Jag hör hur folket omkring aw:ar och gulligullar och fnittrar och oj-ar sig.
Men då händer något.
En duva kommer gåendes. Den vaggar den med, men tydligen inte på det gulliga sättet. Jag hör hur gullandet har ändrat ton. Det känns plötsligt fientligt och katt-liknande hissande infinner sig. Helt plötsligt kommer en fot farandes ut från busskuren. Duvan flyr ut på gatan.
Änderna har under tiden gått en vända runt kuren och är nu tillbaka för människorna att beundra.
Allt är tillbaka i sin ordning.
Men duvan haltar iväg. Bortskrämd, hatad och sparkad efter.
Och min medkänsla växer.
Jag har skrivit en barnbok om just det här fenomenet. Hatet mot duvornas existens. Fast på ett mindre dramatiskt sätt såklart.
”Duvan peggy”.
Vad många inte vet eller kanske tänker på, är att duvorna en gång ansågs viktiga för samhället. De var husdjur som man såg efter och tog hand om. De hade ett uppskattat yrke som postduvor. Men allt eftersom utvecklingen skedde, dök plötsligt en postlåda upp på tomterna och till det en postgubbe.
För att kort sammanfatta en otroligt lång tidsperiod.
Duvorna förkastades och hamnade på gatorna. Men eftersom människorna matat dem, och sett efter dem, gissar jag att de stannat kvar hos oss.
Så när du ser en duva nästa gång, tänk på duvan Peggy som en gång varit älskad. Kanske kan vi älska – eller i alla fall acceptera dem, ännu en gång.
Och om jag ska vara ärlig. Mycket hellre Peggy, än fiskmåsen från Hötorget.
Han hatar oss besinningslöst.