Han drömde att hans liv recenserades på morgontidningens kultursida. Så här stod det:
Det skall redan inledningsvis sägas att författaren är levnadsdebutant och som sådan dras med vissa så kallade födslovåndor. Dessa är enligt min mening alltför utdragna och borde därför strukits till hälften.
Dessutom har en mängd sakfel smugit sig in. Den form av medicinsk-teknisk utrustning som nämns och utförligt beskrivs under själva förlossningen existerade inte inom svensk sjukvård då detta utspelar sig. Nog om detta,... rent tekniska.
När väl förlossningsskedet är avklarat stundar en likaledes segdragen barndomsskildring av sällan skådat slag. Känslopjunk är ett ord som fyller en icke oväsentlig funktion i sammanhanget, men till författarens fördel skall sägas att han förmodligen gjort så gott han kunnat för att upprätthålla en trovärdig bild av Stockholms dåtida stadsplanering.
Med andra ord, helt utan ont uppsåt och just på grund av det, med tvekan godkänt. Att han som liten var en romantisk drömmare anar man, men att han skulle haft så svårt att realisera dessa drömmar till fullo har man svårare att överse med. Det blir alltför många korthuggna sekvenser av olika skeenden och miljöbeskrivningar som gör att läsaren snart tappar tålamodet i samma takt som författaren själv. För att uttrycka det hela drastiskt; man tappar tilltron till själva livet.
Man kastas från svettiga fäktningslokaler till natursköna bågskyttebanor, från bollplaner till dansbanor i samma snabba takt som livet självt och det är inte vad som brukar benämnas gott författarskap, eller med ett uttryck som författaren själv använder sig av alltför flitigt; takt och ton.
Det prepubertala skedet som sedan tar vid är nog i alla fall det som väcker störst anstöt eftersom det är så påträngande, i sin strävan att vara just, ...påträngande! Effekten blir den motsatta och den eftersträvade känslan av att det skulle vara smärtsamt att växa upp i lönndom uteblir fullständigt. Ett illa dolt faktum som aldrig till fullo uppenbarar sig.
Livets bästa sidor, (42-83), visar sig vara behållningen. Inte bara för att dom utstrålar en viss lättvindlig charm utan för att dom är så lättlästa och tar slut i samma snabba takt som lyckan. När sedan dom mörkare sidorna följer så blir det genast svårare att se, ja mer komplicerat att ens skönja en lösning eftersom författaren här har så uppenbart svårt för att dölja sin besvikelse. Men eftersom detta parti för övrigt är ett av de mest övertygande och dramatiska i sin utlevelse så dras man med som läsare, mot sin vilja.
Om jag skulle sammanfatta det här livet med några väl valda ord så blir de efter noggrant övervägande följande: Det är inte utan komplikationer man ger sig i kast med ett projekt som detta men det skall naturligtvis inte avskräcka någon från att försöka. Livet varken är, eller skall vara lätt, och är i dess rätta bemärkelse, just ett försök. Rättigheten att uttrycka sig skall ingen fråntagas men att misshushålla med densamma kan man naturligtvis ha åtskilliga invändningar mot.
Om det vore sant att en bild säger mer än tusen ord så vore ingen gladare än jag.
