När jag är på väg att gå vilse i Walter Benjamins Parislabyrinter och Lars Noréns Heideggerska hårklyverier om Varat och Tiden kommer hustrun och lockar ut mig i ”Lustgården”. Jag beväpnar mig med vår japanska supersåg, sätter på mig mina trasiga gummistövlar som är lagade med silvertape och går bort mot körsbärsträdet där hustrun väntar med spade och arbetsuppgifter.
Jag börjar med att såga ner några smala, oönskade trädskott mot grannens staket, gräver upp gamla uttjänta vinbärsbuskar och skott av järnek med rötterna. Sågar itu grenarna så de ryms i kommunens gröna likkista. Känner att jag kommer igång rejält med muskler som vanligtvis ligger i träda. Sen gör jag en paus under de snövita, dignande blomsterklasarna från körsbärsträdet. Tar en i min hand, blundar och för den mot näsa och mun. Står så en stund och andas in den ljuva vårdoften.
Sedan går jag och hämtar stålkrattan som är den enda rätta att använda till nästa uppgift. Den består i att, lätt på handen, endast med krattens egen tyngd låta den svepa över grusgången som är belamrad med nerfallna torra stjälkar från gudaträdets blad. Krattans ståltaggar gör att gruset silas genom dem och endast stjälkarna fångas upp. Innan jag kom på denna underlättande metod med krattan låg hustrun och jag på knä inför detta jättelika ”plockepinn” och handplockade.
Man lär så länge man lever.
Inte bara av herrar Benjamin och Norén.