Maskros – älskad och hatad

Natur10 maj 2020 kl 06.161
Bara du som prenumererar får:
• Över 5000 artiklar i arkivet
• Alla reportage
• Alla tester (kräftor, semlor, restauranger)
• Bildrebusjakten 1 gång/månad
• Dryckesguiden 1 gång/månad
• Bopriser 1 gång/månad
• Nyhetsbrev 1 gång/månad
Du stödjer Lidingös lokala dagstidning med oberoende journalistik
Läs denna artikel gratis!
... och du får 5000 andra artiklar också!
Prenumerera från
29 kr/månad
Första månaden gratis!
Ingen bidningstid
Klicka här
Du stödjer Lidingös lokala dagstidning med oberoende journalistik
En månad i taget
29 kr/månad
Ingen bindningstid
Första månaden gratis!
Årsprenumeration
295 kr/år
(24:50/månad)
(Ord pris 345 kr/år)
Ingen bindningstid
Första månaden gratis!
En dag
49 kr/dag
Engångsbetalning (kort eller Swish)
Har du redan ett konto?

Kommentarer

  1. Ett litet förtydligande: mäsk blir det även vid vintillverkning av frukt och bär, men det som gjorde just maskrosvin förbjudet under 70- och 80-talet var att det inte fanns naturligt socker i maskrosblommorna, som i frukt och bär, utan man måste tillsätta socker för jäsningsprocessen.
    Lagen som förbjöd vintillverkning av andra växtdelar än frukt och bär tillkom under den tid som Karin Söder var socialminister, och då skällde man på att det var hennes idé, och hon fick utstå en del spott och spe.
    Själv gjorde jag mycket vin under den tiden, och eftersom jag bodde på Gärdet hade jag som idé att mina viner till stor del skulle bestå av frukt och bär från just Gärdet. Det blev körsbär, krusbär, hallon, fläderbär och annat som jag hittade runtom på Gärdet och Djurgården. Även slånbär, som jag och C-H Hermansson nästan slogs om.
    Så fick jag en dag för mig att göra det förbjudna, att göra maskrosvin. Ute på sportfältet plockade jag en hel hink maskrosor och kände mig lagom brottslig. Då dyker en snipig dam upp, känd för att anmäla folk för det ena och det andra. Hon frågar mig ampert vad det är jag plockar, och när jag svarar ’maskrosor’ undrar hon vad jag ska med dessa till. Jag mumlar något om ’te’ och då blir hon väldigt intresserad och vill ha receptet, och jag drar till med något, vilket gör henne nöjd. Och jag som inte ens dricker te!
    Det visade sig sedan vara oerhört besvärligt att rensa de gula blommorna från bladen, och man blev svart om fingrarna av bladsaften, så jag nöjde mig med en 5-liters damejeanne. Efter åtskilliga silningar av mäsken under två års tid för att få en klar dryck blev det till slut en mycket god sherry.

Lämna ett svar till Kerstin Norberg Avbryt svar

Ange korrekt namn. Kommentarer granskas innan de publiceras.

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *