Stockholms socialdemokratiska stadsbyggnadsborgarråd Jan Valeskog anser att Lidingöpolitikernas agerande inte är seriöst utan handlar om att skrämma upp folk. Men vad är egentligen seriöst, sant eller inte.
Jan Valeskog har en historik av tvivelaktiga stadsutvecklingsprojekt bakom sig. Renoveringar av kulturfastigheter med skenande kostnader, en hög och ogenomtänkt exploateringstakt, Nobel Center på Blasieholmen som senare stoppades och en fotbollsplan på Gärdet som innan den stod klar, för sent, erkändes som ett misslyckande och felbeslut. Dessa är exempel på projekt som bär Jan Valeskogs signum.
Stockholm stad är nu på väg mot ytterligare ett stadsbyggnadsfiasko med planerna på ett industrikluster mitt i ett av stadens mest tätbefolkade område – och stadsbyggnadsborgarrådet Jan Valeskog (S) viftar bort all oro som ”oseriös skrämselpropaganda”.
Men det är inte vi medborgare som är oseriösa. Det är stockholmspolitikerna med Jan Valeskog i täten, som konsekvent vägrar lyssna. Det handlar inte om ”några på Lidingö som inte vill få sin utsikt förstörd”. Det handlar om att tusentals människor i Norra Djurgårdsstaden, Hjorthagen och på Lidingö nu riskerar att få sin närmiljö förstörd – permanent – av ett cyniskt, ogenomtänkt industriprojekt. Det vi valt att kalla Ropstensvansinnet.
Ett storindustriellt monster i Ropsten
Mitt emot världsattraktionen Millesgården, intill världens första och Sveriges enda nationalstadspark – ett av Stockholms mest älskade rekreationsområden där natur, kultur och stadsliv möts – och bara hundratals meter från bostäder, förskolor och lekparker, vill du och Stockholms stad tillsammans med det tyska cementbolaget Heidelberg Materials uppföra en av Sveriges största cementdepåer – tre gånger så stor som den som idag finns vid Lövholmen. Med 100 meter höga silor, dagliga fartygslaster, bullrande betongindustri och närmare 200 lastbilar per dygn. Och detta mitt i ett område som i decennier planerats som en miljövänlig, hållbar stadsdel.
Varför satsar inte Heidelberg Materials på cementanläggningen i Lövholmen? Jo, för att den ligger för nära bostäder, förskolor och skolor. Och nu – i en sanslös skenhelighet – ska exakt samma industri, fast med tre gånger så stor kapacitet, istället tryckas in vid Ropsten. Det är inte bara ett svek mot boende i området, det är ett politiskt hyckleri av sällan skådat slag.
Och Jan Valeskog? Han står helt oberörd. Vägrar svara på invånarnas frågor. Vägrar ens överväga alternativ. Vibrationerna från Socialdemokraternas skövling av de gamla Klarakvarteren i Stockholm på 1960-talet känns tydliga. Tydligen har Socialdemokraterna inte lärt sig ett dyft under 60 år. De klampar på i samma hjulspår och ignorerar all kritik.
Farlig CO₂-lagring – mitt i hjärtat av Stockholm
Som om inte cementanläggningen vore illa nog planeras nu även Europas största anläggning för infångning och lagring av koldioxid (CCS) i Ropsten. Ännu ett högteknologiskt prestigeprojekt – men med bristfälliga riskanalyser och närmast total ignorans för de risker som följer av placeringen.
Stockholm Exergis CCS-projekt innebär att flytande, komprimerad CO₂ ska lagras i åtta gigantiska tankar – bara några meter från LNG (naturgas)-hamn, bostadsområden och skärgårdens pulsåder. En större läcka av koldioxid kan snabbt skapa syrefattiga zoner, vilket är direkt livshotande för både människor och djur. Trots detta påstår Jan Valeskog att projektet är ofarligt. Vi kallar det ansvarslöst.
Transporterna av den vid en större olycka potentiellt livsfarliga gasen ska ske med specialfartyg – 50 till 100 fartyg per år – rakt genom en av världens mest trafikerade och sårbara skärgårdar. Här samsas redan idag tusentals fartygsrörelser årligen: Finlands- och Estlandsfärjor, kryssningsjättar, olje- och bensintankers till Bergs oljehamn, cementfartyg från Slite, bränsletransporter till Stockholm Exergi, Waxholmsbåtar, fritidsbåtar och segelbåtar i tusental. Lägg till detta de hårt trafikerade Lidingöbroarna – där en enda påsegling kan slå ut Lidingös vatten- och värmeförsörjning. All bil, buss och tågtrafik till Lidingö, äventyra människoliv och skapa ett logistiskt kaos för hela regionen.
Hur kan man ens överväga att öka risken för fartygsolyckor i detta redan överbelastade område? Vad händer när det första CO₂-fartyget går på grund, eller när en kollision inträffar vid bron? Vilken beredskap har Stockholms stad?
Jan Valeskog, du må kalla detta visionärt. Men det vi ser är en politiskt pådriven säkerhetsrisk – placerad mitt i hjärtat av Stockholm, med invånarnas liv och vår skärgårds framtid som insats.
Ett enda fartyg kan slå ut hela Lidingös försörjning
Vad många inte vet – men alla bör förstå – är att Lidingö är helt beroende av Lidingöbron för sin vatten- och värmeförsörjning. Under bron går de livsavgörande ledningarna för:
- Dricksvatten till hela Lidingö
- Fjärrvärme som värmer tusentals bostäder, skolor och äldreboenden
Det innebär att om ett fartyg kolliderar med bron – något som inte längre är otänkbart med tanke på den planerade ökningen av tung sjötrafik till cementdepån och CO₂-anläggningen – riskerar hela Lidingö att stå utan både vatten och värme.
Vi talar alltså inte längre om ”en störd utsikt”, som Jan Valeskog uttryckt det, utan om en fullskalig kris för samhällsfunktioner och invånarnas trygghet. Ett fartyg som tappar kontrollen i den trånga farleden vid Ropsten, eller en olycka orsakad av hård vind, tekniskt fel (sådant har hänt förr) eller mänskligt misstag, kan få förödande konsekvenser.
Ska 50 000 människor riskera sin trygghet för att Stockholms stad vill föra över cement från Slite på Gotland till centrala Stockholm och lagra komprimerad koldioxid i känslig innerstadsmiljö?
Det är en fråga alla ansvariga politiker – oavsett parti – måste svara på, innan olyckan är framme.
Norvik finns – men Valeskog vägrar lyssna
Det mest absurda i detta är att ett hållbart alternativ redan existerar. I Nynäshamn ligger Stockholm Norvik Hamn – Sveriges modernaste logistiknav, långt från bostäder och med perfekt infrastruktur för just denna typ av industriell verksamhet.
Men istället för att välja Norvik, som byggts just för att avlasta innerstadens hamnar, vill Valeskog och hans rödgröna allierade trycka in cementdepåer och CO₂-fabriker i Ropsten – mitt i ett område där småbarn leker, människor promenerar och fåglar häckar.
Varför? Varför detta oresonliga motstånd mot det logiska, det hållbara och det ansvarsfulla?
Giftig dumpning – ett nytt Teckomatorp i skärgården
Och som om inte detta vore nog planerar Stockholms stad nu också att muddra upp 230 000 kubikmeter förorenat bottenslam vid Kolkajen – rikt förorenat av bland annat bly, kadmium, PAH:er, PCB och TBT. Planen är att dumpa delar av dessa giftmassor i vår ömtåliga skärgård. Askrikefjärden, Kanholmsfjärden och Ekoknölen är några av de föreslagna dumpningsplatserna. Alla olämpliga. Alla hotar unika marina miljöer.
Valeskog, du säger att påståendet om dumpning är ”fullkomligt befängt”. Men stadens egna dokument talar sitt tydliga språk. Du kan inte prata bort fakta. Vi ser igenom det. Forskare varnar. Miljöexperter protesterar. Boende rasar.
Men du fortsätter att tiga – eller förlöjliga dem som höjer rösten.
Det här är inte ledarskap. Det är arrogans.
Det vi bevittnar är en historiskt ignorant och kortsiktig politik. Ett politiskt vägval där Jan Valeskog inte bara vägrar ta ansvar – han vägrar ens lyssna.
Vi kräver:
- Att cementindustrin flyttas till Norvik – eller annan alternativ plats. Befria även Lövholmen från cementen.
- Att CO₂-anläggningens risker utreds grundligt av en oberoende aktör och redovisas öppet innan spaden sätts i marken.
- Att all dumpning av förorenade muddermassor i Östersjön stoppas – massorna ska saneras, inte sänkas i havet.
Det här är inte Lidingöbornas kamp. Det är inte Hjorthagens eller Norra Djurgårdsstaden kamp. Det är alla stockholmares kamp.
För skärgården. För förnuftet. För framtiden och för våra barns skull.
Vice ordförande i kommunstyrelsen och ordförande i tekniska nämnden.
Daniel Källenfors (Moderaterna)
Kommunstyrelsens ordförande