LidingÖar del 2: Stora Höggarn

Stora Höggarns cisterner och bergrum är utdömda för förvaring av bränsle. Många har funderat över vad de kan användas till. Foto: Jan Ainali
Historia17 november 2019 kl 07.07

Artikel 1, del 2 av 2

Här fortsätter vår artikelserie "LidingÖar" om några av de öar som omger Lidingö, eller tillhör Lidingö. Serien omfattar åtta öar. Detta är del två om Stora Höggarn.

Värdefulla byggnader
Allt handlade inte bara om olja. På 1950-talet fick myndigheterna upp ögonen för de värdefulla byggnaderna som fanns på ön. De låg samlade på öns södra sida. I första hand handlade det om den gamla mangårdsbyggnaden Stora Gula Villan, och dess två vinkelbyggda flyglar – som inrymt den välkända skärgårdskrogen.

Nordiska muséet, som inventerade byggnaderna 1954, konstaterade att mangårds-byggnaden var mycket intressant och välbevarad. Här fanns en inskription CJW 1776, som minner om den rike Carl Johan Wier, som köpte ön från Banérarna på Djursholm. Huset är en 1 ½ vånings träbyggnad i gul lockpanel med vita fönsteromfattningar och valmat tak med enkupigt tegel. Huset innehåller bland annat en salong fylld av väggmålningar av stort kulturhistoriskt intresse. I en annan salong finns en vackert dekorerad Mariebergskakelugn.

Framför huset, som omgärdas av en kraftig terrassmur, ligger den gamla 1700-tals frukt- och grönsaksträdgården. Nedanför trädgården ligger ångbåtsbrygga och badhus. Bakom huset och västerut utbreder sig ett stycke engelsk park.

Nordiska museet sammanfattar: ”Stora Höggarn tillhör utan tvekan Stockholmstraktens bäst bibehållna borgerliga 1700-talsmiljöer. Därtill kommer att det, vid sidan av det välkända Svindersvik, är ett unikt exempel på den sommarnöjeskultur som blomstrade på 1700-talet såväl som på 1800-talet. Allt detta gör dess bevarande för framtiden i hög grad önskvärt.”

Nordiska muséets gjorde en noggrann kartering av Stora Höggarns herrgårdsanläggning 1954. Mangårdsbyggnaden ”Stora Gula Villan” nr 1 i mitten, flyglarna nr 2 och 3 till höger, jordkällare nr 4, badhus nr 5 och ångbåtsbrygga nr 7 nere till höger.

Stora Höggarn – sommarön, fritidsön
Under 1969 presenteras av arkitektkontoret AHAB en konsultutredning, ”Stora Höggarn – sommarön, fritidsön”med förslag till Höggarns framtida utnyttjande. Här skissas en spännande utveckling – som dock inte blev aktuell på denna ö, men senare på Fjäderholmarna.

Här föreslås gästhamnar och båtbryggor, badstränder och gräsmattor för solbad, områden för scouter och tältning, lekplatser, ytor för bollspel och tennis, utsiktsplatser och cafeteria mm. De stora oljecisternerna på öns högst punkt föreslogs användas som bassänger för bad (!) Stora Gula Villan skulle bli sommarkursgård, gamla skolflygeln var tänkt som cafeteria och östra udden skulle bli båtvarv med båtuppläggning. Onekligen något helt annat än det industrilandskap som varit förhärskande sedan 1900-talets första år. – Men av detta blev intet.

Under 1969 presenteras av arkitektkontoret AHAB en konsultutredning med förslag om Höggarns framtida nyttjande.

Oljelagring för Arlanda och Stockholm
Under en tid användes anläggningarna på Höggarn som lagringsplats för flygplansbränsle till Arlanda flygplats. Den hanteringen flyttade sedermera till Gävle, varifrån flygbränslet transporteras vidare till Märsta på järnväg.

Oljeverksamheten för Stockholm har numera övertagits av oljehamnarna vid Loudden och Berg.

Numera är oljecisternerna liksom bergrummen tömda och används inte längre. De gamla tillstånden för oljelagring har gått ut. Cisternerna är inte längre brukbara som bränslelager, men har engagerat många att utreda vad man kan använda dem till istället.

Under flera år har det förts diskussioner om vilken verksamhet som kan tillåtas på ön efter det att bränslelagringen upphört.

Nere vid den stora betongkajen på öns östra sida ligger de flesta oljecisternerna samlade. Har de någon framtida användning? Foto: Jan Sjöberg.

Ny ägare tillträder

1994 inköptes Stora Höggarn av den slovakiske affärsmannen Frantisek Zvrskovec för knappt 5 miljoner kronor. Han bor på den närliggande Granholmen och köpte Stora Höggarn för att han irriterade sig på utsikten med oljecisternerna. Senare såg han möjligheterna med bergrummen.

Redan på 1970-talet hade öns oljeverksamheter fört en tynande tillvaro och 1998 bekräftade Zvrskovec att lagring av bränsle på ön hade upphört. Sedan dess har Zvrskovec haft en mängd olika idéer kring lagring, hantering eller distribution av oljeprodukter och även av förorenade markmassor.

På ön har det genom åren samlats stora mängder skrot som tidigare hyresgäster och ägare lämnat efter sig.

Förslag på nya verksamheter

Så sent som 2003 framfördes förslag att använda industrianläggningen på Stora Höggarn som en central bränsledepå för stockholmsregionen. Konsultföretaget Sweco Viak AB utredde detta på uppdrag av Stockholms hamn och Stockholms stad. Slutrapporten föreslog dock inte några nysatsningar på Stora Höggarn, trots att det vid den tiden fanns tillstånd för att lagra över 24 000 m3 bränsle i tre cisterner. Tillståndet var utfärdat 1996 av Lidingö stad och var giltigt fram till halvårsskiftet 2006.

År 2004 ansökte byggföretaget NCC och Stora Höggarns ägare om att få bygga om den befintliga industrianläggningen för att sanera förorenade jord- och fyllnadsmassor. Till att börja med skulle man ta hand om förorenade jordmassor från de planerade bostadsbyggena på Gasverksområdet vid Hjorthagen. Förslaget skulle innebära en betydande utvidgning av den befintliga anläggningen. 

Kommunstyrelsens ordförande i Lidingö kommun, Paul Lindquist, gjorde ett principiellt uttalande och sade att: "Jag anser att det är mycket olämpligt med en miljöstörande verksamhet i Stockholms inre skärgård. Stora Höggarn ingår dessutom i det kulturhistoriska riksintresset "Stockholms inlopp. Det bästa vore om området kunde återställas och den förorenade marken saneras."

Länsstyrelsen i Stockholms län ansåg också att en sådan anläggning skulle medföra ”en betydande miljöpåverkan", vilket skulle kräva långtgående konsekvens-utredningar för att uppfylla alla delar i miljölagstiftningen.
NCC drog tillbaka sin ansökan på grund av Länsstyrelsens svar och även beroende på det stora motståndet från Lidingö stad.

Lagring av pellets – eller diesel
År 2008 kom ett nytt förslag om att utnyttja den befintliga anläggningen för lagring av pellets till Värtaverket i Stockholm, men av detta blev heller inget.

Samma år framfördes ytterligare ett förslag på industriell verksamhet av NCC och fastighetsägaren, som lämnade in en ansökan till Länsstyrelsen om "Lagring och hantering av dieselbränsle samt tillhörande hamnverksamhet". Maximalt lagringsbehov angavs till 23 000 ton dieselbränsle fördelat på 3 cisterner. Ett förverkligande av detta förslag, menade man, skulle medföra att man skulle kunna ersätta oljehanteringen på både Louddens och Bergs oljehamnar, då dessa under en längre tid hade diskuterats att läggas ned för att ersättas med bostäder. Förslaget avslogs dock.

– Tanken var att Stora Höggarn skulle bli en plats dit skärgårdsbåtar kunde åka för att tanka. Men många var oroliga föratt det skulle bli en farlig verksamhet och medföra ökad trafik och ökat buller. Enligt František Zvrškovec skulle det ha sparat miljön längre in mot city.

– I dag måste alla båtar åka in till Loudden och tanka och sedan åka ut i skärgården igen, det skulle de inte behöva om det här hade gått igenom, säger han.

Ny bergforskningsanläggning
Sedan 2011 driver forsknings- och utvecklingsbolaget Dividend Industries AB en bergforskningsanläggning på ön.

Dividend Industries är en del av en större koncern som Frantizek Zvrskovec byggde upp i Tjeckoslovakien efter kommunismens sönderfall. Han beskriver att bolaget ska utveckla en ny metod för att nå stora djup i jordskorpan. Detta sker med syfte att kunna ta ut geotermisk energi, det vill säga uttag av energi på mycket stora djup.

– De många bergvärmeanläggningarna som finns i Sverige idag gör landet till ett föregångsland när det gäller att utnyttja värmen från så kallad geoenergi, det vill säga från jordens ytliga skikt. Men än så länge finns bara en anläggning i landet för geotermisk energi, där värmen från jordens inre på stora djup tas till vara. Anläggningen ligger i Lund där 25 procent av stadens fjärrvärmebehov utvinns från brunnar på cirka 700 meters djup.

– Vi ska undersöka om man kan basera vårt energisystem på djupborrning efter geotermisk energi. Det är nämligen den enda förnybara energikällan som inte kräver lagring, säger han. Vi vill komma åt temperaturer på 100–300 grader. Hittills har ingen kunnat ta sig ner på så stora djup med billiga metoder. I princip skulle man kunna förse hela Stockholm med värme om projektet skulle lyckas, säger František Zvrškovec.

Lilla Höggarn

I flera hundra år hörde Stora och Lilla Höggarn samman. Till att börja med var Lilla Höggarn obebyggd och gav endast ”magert bete åt ett tiotal får”. År 1879 såldes ön till grosshandlare Robert Hernlund för 2 500 riksdaler. Nu uppfördes två ordentliga sommarvillor på ön. Då byggdes också en ångbåtsbrygga för sommargästerna på ön. Här fanns dock inget färskvatten, utan det fick man hämta från Stora Höggarn. I början av 1900-talet ägdes ön av Rederiaktiebolaget Nordstiernan. Ön ägs idag av en privatperson.

Lilla Höggarn är nästan helt cirkelrund och helt skogbeklädd ö. Den är bara runt ett halvt hektar stor. Foto: Jan Ainali

                                                Johan Ahlbom

Källor:

Lidingö Stadsarkiv. Lidingö Hembygdsförening / Carl-Henrik Ankarberg. Fritiof Törnberger, Stora Höggarn förr och nu, 1952.

Kommentera

Ange korrekt namn. Kommentarer granskas innan de publiceras.

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *