Jag har som ny ledamot i miljö- och stadsbyggnadsnämnden förvånats över hur ofta beteckningen ”kulturhistoriskt värdefull” dyker upp i olika ärenden om till exempel bygglov, detaljplaner och attefallsåtgärder. Det gäller inte bara enstaka byggnader utan även hela områden. Det kan bli ännu mer i framtiden. Miljö- och stadsbyggnadskontoret håller på att ta fram ett nytt förslag till kulturmiljöprogram som kommer att diskuteras politiskt i vår. I den remissupplaga som finns på stadens hemsida kommer stora delar av Lidingös bebyggelse att omfattas av denna märkning och därmed kommer fastighetsägarna att möta restriktioner utöver de som normalt gäller enligt plan- och bygglagen.
Riksdagen har vid olika tillfällen markerat mot att kommunpolitiker generellt tolkar plan- och bygglagen alltför restriktivt och därför tagit beslut som ökat friheterna för fastighetsägarna. Friggeboden och Attefallshuset är exempel på detta. Det finns dock fortfarande en möjlighet för kommunpolitikerna att återställa maktbalansen och ta tillbaka bestämmanderätt på fastighetsägarnas bekostnad. Detta genom att i kommunala styrdokument besluta att fastigheter och områden är kulturhistoriskt värdefulla. Då kommer det bland annat att krävas bygglov för attefallsåtgärder. Men detta är inte bara en byråkratisk förändring. Det blir svårare att få igenom sådana bygglov. Likaså blir det begränsningar i möjligheterna att bygga till, stycka av samt utveckla fastigheter och områden.
Jag ser förslaget till kulturpolitiskt program som en test på var de juridiska och opinionsmässiga gränserna går för att anlägga ett så strikt bevarandeperspektiv som möjligt på Lidingös framtida utveckling. I remissen ligger större delen av Lidingös fastighetsbestånd inom områden med restriktioner. Det kommer att påverka möjligheterna till framtida detaljplaner för utveckling av centrala områden såväl som vad enskilda fastighetsägare får och inte får göra.
Självklart finns det många fastigheter i staden som har stor betydelse för bebyggelsemiljön, historiska minnesmärken såväl som arkitektoniska pärlor. De måste märkas som kulturhistoriska och fastighetsägarna får finna sig i att det allmänna bevarandeintresset väger tungt. Men jag anser att det verktyget måste användas med urskiljning. Framförallt är det i första hand enskilda byggnader som bör pekas ut, inte att man målar över hela områden med breda och grova penseldrag.
Ett exempel, vi kommer i vår säkert att diskutera vad som ska gälla för Lidingös äldre villaområden, bland andra Lidingö villastad. Personer jag möter med ett starkt och strängt bevarandeperspektiv, talar ofta nostalgiskt om Hjalmar Arbins visioner och Per Olof Hallmans stadsplan. Man ser framför sig stora villor på några tusen kvadratmeter naturtomt. Visst, de här fantastiska villorna finns kvar, några även med ursprungliga tomtgränser med mer lingon- och blåbärsris än anlagda gräsmattor. Men idag är Lidingö villastad framförallt något annat. Här har styckats av, byggts om och byggts till under tolv decennier. Charmen ligger mycket i att se villor från olika tidsepoker blandas med varandra, att det har blivit en fantastisk boendemiljö för så många fler människor.
Det har i princip varit fastighetsägarnas egna beslut som styrt utvecklingen. Vad är det som säger att vi nu nått vägs ände, att det nu ska läggas på en hand som fryser nuet och försvårar framtida förändringar?
Lidingö är ett fantastiskt ställe att bo och verka på. Lidingös natur och kulturhistoriska miljöer värdesätts mycket högt av lidingöborna och måste skyddas från exploatering. Samtidigt måste bevarandeintressena balanseras med ett utvecklingsperspektiv, politikens makt med fastighetsägarnas möjligheter. En stad måste även präglas av sin egen tid.
Tack Christer, önskade att sittande majoritet gör om, gör rätt, häv stoppet av attefall och tala om hur ni vill och inom vilka gränser istället för stop. Att en M-ledd nämnd är för såna inskräkningar i äganderätten via ”tolkningsbara planer” är helt oförlåtligt! Jag hade väntat mig något liknande från miljö eller vänsterpartiet. Men inte Moderaterna…
https://www.lidingonyheter.se/riv-huset-ravinen-22/
Jag har kämpat hårt för detta men politikerna vill inte ens svara mej !Jag har gett upp då det gäller politik och det har dom flesta Lidingöbor också gjort. Alla inser att det är hopplöst. Det är bara dom stenrika som kan göra som dom vill. Jag har fått många berättelser från uppgivna människor.
Tack Christer!
Vi en grupp från Lidingövillor Villaägareföreningar i Samverkan som har yttrat oss till staden i liknande formuleringar och fått visst gensvar från politiken. Men nu tycker vi att det är dags att börja en omarbetning av KM-förslaget.
Vi uppskattar att staden bevakar de fina kultur- och miljövärdena på ön, men det får inte gå till överdrift som i förslaget där ca 1/4-del av alla fastigheter föreslås bli KM-märkta och mycket av positiv utveckling och förändring av dem stoppas. Den stora omfattningen innebär onödigt stora insatser och kostnader för staden för övervakning, registrering och bygglovshantering och för fastighetsägaren för bortkastad planering och projektering.
Och framför allt vill vi ge fastighetsägaren tillbaka sitt fulla ansvar och initiativ för sin egen fastighet, som han ju bör vara bäst på att både bevara och utveckla. Detta måste framgå av ett nytt förslag. Stadens roll är ju att i första hand ge service och i andra hand bevaka att lagen följs.
Nu är det dags för förvaltningen att ta in dessa tankar och Lidingövillors förslag i yttrande och mötesanteckningar i ett nytt KM-förslag med:
– kriterier för KM-märkning
– precisering av vilka fastigheter som skall märkas
– exempel på vad som får och inte får göras på fastigheten och hur det skall presenteras för läsaren (vi har givit exempel)
PLANERING för detta måste starta nu !
Bra!
Vi som bor vid vändplanen på Höguddsvägen 30-32 (34-36) har tyvärr först på sistone uppmärksammat programmet.
Våra fastigheter, från 1978, är ju belägna mitt emellan Villa Högberga (Högberga Gård) och Villa Högudden. På vissa av kartorna i förslaget finner vi oss ”inringade” i ett ”KM-märkt” område vilket väcker funderingar.
Flyttkaruseller i all ära men många har bott länge på samma adress för att man trivs med gestaltning (hus & natur) och grannar i sitt kvarter.
Men, en tråkig utveckling som t.ex Anders Bergstedt redovisar med emfas är grannkonflikter. Idag sågas träd ner på allmän mark, låga trästaket ersätts med höga järn/plåtgaller (smide har man inte råd med) och kompletteras med elektriska grindar. I dessa kameraövervakade fort maximeras sedan om/nybyggnader utifrån planbestämmelser, som 100 år gamla inte tar höjd för modetrender.
Tyvärr innebär volymmaximering att fasader ser ut som kolosser gärna utbyggda med icke bygglovspliktiga förhöjda altaner. Motelden från grannarna blir då att plantera ogräs (bygglovsenhetens tips) t.ex häckar av tujor utmed tomtgräns för att få erhålla tidigare insynsskyddade vistelseytor på sin egen tomt.
Det finns även en kategori vinstmaximerare som hyr in arbetskraft som bor på byggarbetsplatsen 24/7 för att göra kosmetiska ingrepp som kanske känns nydanande under några år för att sedan sälja och fortsätta med nästa projekt.
Staden har med sitt planmonopol två uppdrag, Att bevaka föreskrifter och PBL samt att skydda grannar mot intrång som fastighetsexploatörer gör, många gånger omedvetna om villastadens unika karaktär.