Kryphålet kvar

Filadelfiakyrkan på Söderligen i Skärsätra. Bild från 2009 från Hembygdsföreningens bildarkiv.
Kåserier11 september 2021 kl 05.435

Ny flicka i klassen

I småskolan fick vi en ny flicka i klassen. Hon hette Ursula och var från Tyskland. Hon bodde i grannhuset, hos familjen Semler, som tog sig an henne efter krigsslutet. Hon och jag blev lekkamrater. Det föll sig naturligt för oss att ta genvägen och krypa genom hålet i staketet, som ännu fanns kvar efter filminspelningen ett par år tidigare. På familjen Semlers sida intill staketet fanns ett uthus som kom att bli vår lekstuga. 

Det visade sig att Ursula var katolik. En gång ville hon att vi skulle be till Gud där i lekstugan. Jag kunde ”Gud som haver barnen kär..” men inte mer, så Ursula  ledde och visade mig korstecknet och bad för oss båda. Jag såg mest på. Men någon mer bönestund i lekstugan blev det dock inte. Lika plötsligt som bönestunden hade uppkommit lika plötsligt upphörde den, nästan utan att jag märkte något, för vi hade ju våra lekar.  Ursula berättade att det hade varit så ont om mat under kriget att hennes familj hade fått spara länge för att hon skulle få en smörgås med ost och skinka när hon fyllde år.

Av fru Semler fick Ursula ett par skor med klack som var något nummer för stora. Fru Semler  hade sprayat dem med guldfärg och i mina ögon var de riktiga guldskor, prinsesskor.  Hemma berättade jag om guldskorna men mor blev inte imponerad så inte fick jag några guldskor. Och det Ursula hade berättat om smörgåsen hade redan fallit i glömska. 

När jag som vuxen berättade historien för en vän, fick jag höra att min lekkamrat antagligen hade blivit instruerad att berätta om smörgåsen innan hon begav sig av på resan till Sverige så att folk skulle bli mer välvilligt inställda till henne. För mig är det irrelevant att veta om det stämmer. Ursula stannade bara något år hos grannfamiljen och sedan åkte hon tillbaka till sin familj. Vi hade en kortare brevkontakt när jag i skolan läste tyska och skrev till henne på nybörjartyska. Ursula svarade och tackade ”für deinem netten Brief”. Hon hade då börjat universitetsstudier. Brevkontakten rann snart ut i sanden huvudsakligen på grund av att mina kunskaper i tyska var otillräckliga. Det var enklare och därigenom roligare att skriva till mina engelskspråkiga brevvänner i Australien och England.

Idag ägnar väl inga tonåringar tid åt brevskrivning när det finns  internet. Även resandet är annorlunda. Hur ofta har man inte hört om tonåringar som har varit något år i Australien och snart ska resa ut igen. Ett stort ABER blev det när pandemin  plötsligt bröt ut och den har kommit att förändra mycket för så många. 

Söndagsskolan låg närmare

En skolkamrat ville få med mig till en söndagsskola på Söderliden. Det gick bra till en början; det var sång och musik och det lästes kortare bibeltexter. Efteråt traskade vi hem till söndagslunchen. 

Vid matbordet förklarade jag frankt ”Jaha. Nu är jag frälst.” Minns inte hur föräldrarna reagerade men de lyckades hålla masken. Jag fick upprepa och sa läspande att i söndagsskolan hade jag och en annan flicka blivit ’frelsta’.

Mitt deltagande i söndagsskolan fick ett abrupt slut. Söndagsskolan  hade nämligen arrangerats i Filadelfiakyrkan som drevs av Pingstkyrkan. Om detta fick jag kännedom långt senare. Men föräldrarna förklarade diplomatiskt att jag skulle få börja i en annan söndagsskola i Skärsätra skola därför att ”den ligger närmare.”

Mer religion

Några år senare flög vi till Luleå och vidare med tåg och rälsbuss till Mojärv. Familjen skulle besöka släktingar i Kalix/Boden. Jag minns mest faster Hilma och farbror Wilhelm som vi bodde hos ett par veckor. De hade inga egna barn. Huset där de bodde  var ett typiskt norrländskt grått trähus beläget nära älven. Jag fick eget rum där sängen hade ett svällande bolster fyllt med hö. Rummet låg på övervåningen och utanför fönstret fanns en brandstege som kom till pass om jag nattetid skulle på utedass. Att använda pottan under sängen som en barnunge var uteslutet. Men att klättra upp och ned för en brandstege var bara roligt.

En dag räckte faster över en gammal bok till mig. Lilla katekesen, var titeln. Men mor, som stod bredvid mig, såg ogillande ut och uppmanade mig att lämna tillbaka boken. Jag undrade varför och mor mumlade lågmält ”Det är inte fint att vara religiös.”

Senare har jag förstått att min faster och farbror var  laestadianier, och hörde till en luthersk inomkyrklig väckelserörelse, och inte en sekt som jag ibland hade trott. När vi gästade dem var Laestadianism och mina anförvanters tillhörighet  till rörelsen helt okända för mig. Men det började gå upp för mig att man mycket väl kan förhålla sig skeptisk eller inta reserverad hållning inför nya företeelser, som till exempel överdriven religiositet. Så min fasters diskreta gest att överlämna Lilla katekesen till mig, boken som först föreföll så intressant, föll inte i god jord.

Men hade jag  ensam fått tillbringa en tid hos faster Hilma och farbror Wilhelm hade utfallet kunnat bli helt annorlunda. Då hade jag mycket väl kunnat bli indoktrinerad och fått lära mig att bio, radio och  dans, och kort sagt allt världsligt var synd. Och förmodligen hade detta vållat bekymmer för mina närmaste och tagit en ansenlig tid för dem att avprogrammera mig. 

Seglasten

Så småningom hade det gått upp för föräldrarna, vad jag ville satsa på. ”Karin ska skriva,” sa mor en dag. Det var nog första gången jag hörde henne uttala sig i linje med det som vagt rörde sig i mitt huvud. Orden kom oväntat från mor och jag blev riktigt glad. Men  i efterhand och som vuxen tror jag att det är min kusin Birgit Janssen jag har att tacka för att initialt ha förberett föräldrarna.

Det var i samband med en släktträff, som Birgit ’helt apropå’ frågade mig, när vi unga var för oss själva, vad jag ville göra efter skolan.  Det kan även ha varit så att mina föräldrar och framförallt min mor hade bett henne att lirka ur mig vad jag egentligen ville arbeta med. 

Kusin Birgit ville ha ett direkt svar från mig. Hon var tre år äldre än jag och alltid skärpt, även på äldre dar när hon blev sjuk. Det var till Birgit vi vände oss när svampen som plockats  behövde definieras. Birgit skulle komma att ta studenten vid Frans Schartaus Handelsinstitut. Men siffror var då ingenting för mig.

”Journalist,” svarade jag henne därför, med tillägget ”…för då får man skriva”. Det var vad jag hade tagit fasta på. Mor ville att jag skulle anmäla mig till en skrivmaskinskurs på kvällstid och så började det; fingersättningen gäller än idag vid datorn.

Jag vill ge en speciell eloge till Birgit som har betytt så mycket för mig och mina närmaste genom åren. Tyvärr gick Birgit bort för snart ett år sedan och ingenting blev sig likt sedan dess. Vi skulle ju ha gått på en konsert i Breviks kyrka med Lidingö Motettkör när hon fyllde år, men så kom pandemin och planerna rann ut i sanden. 

Till vänster: Kusin Birgit vid Kottlasjön. Till höger: Karin, Birgit, Margareta och Johanna
under blommande körsbärsträd i Geneve . Foto taget innan kryssningen.

Men vi hann med så mycket tidigare, inte minst resorna: Krakow i Polen, Inlandsbanan, Kryssa Kungligt Helsingborg-Köpenhamn-Oslo, och året innan du blev sjuk for vi på Medelhavskryssningen, från Marseilles med M/S le Horizon, med strandhugg vid så många öar man rimligtvis hinner med på en vecka. Det var för åtta år sedan då allt ännu var lugnt i dessa farvatten. Vi fyra, du, jag, kusin Margareta med make Jacky i Frankrike fick uppleva en underbar seglats och vi fick se Korsika som alltid varit din dröm. Saknaden är stor men minnena har vi kvar. Tack Birgit.

Kommentarer

  1. Tack Karin för att du delade med dig av dina minnen! Jag vaknade tidigt och skulle egentligen bara sätta i mobilladdaren och somna om.. Vet inte varför jag låste upp skärmen och började läsa på Lidingönyheter men så blev det, och jag läste artikel efter artikel eftersom de var så inbjudande och välskrivna. ..och så fylls det ju på med artiklar när man scrollar nedåt på mobilen 😉

    Jag brukar inte vara den som läser självmant, men din beskrivande text och personliga berättande fängslade mig. Det enda som inte föll mig i smaken var att jag gärna hade läst mer om Ursula. Jag hoppades att skulle stå något om att ni återträffats i vuxen ålder och att hon bekräftat att hon hade det bra med familjen i Tyskland efter hon flyttade tillbaks. Men det är kanske mest på film man får se sådana tillfredställande slut.

    Jag tror att många, inte minst på Lidingö, skulle vilja berätta om sina minnen och jag tror ännu fler skulle vilja läsa dem. Ni på Lidingönyheter kanske kunde bjuda in folk att skicka in sina bidrag för publicering här på lidingonyheter.se och kanske en utställning i Lidingö Stadshus.

    1. En mycket bra uppmaning! Läsare är välkomna att skicka in sina bidrag med Lidingöminnen, eller andra minnen. Gärna i kåseriform. Jag väntar med spänning.

    2. Tack Erik Nordmark för din vänliga kommentar som kom som en överraskning. Kåserier ger man sig sällan tid att kommentera. Jo jag har också tänkt på Ursula under årens lopp och ställt mig samma frågor som du men adressen har jag tyvärr inte kvar. Kanske ska jag göra ett nytt försök..
      Mvh
      Karin

  2. Trevligt att läsa om dina minnen, Karin. Apropå de laestadianska släktingarna minns jag ett roligt avsnitt i en revy av Fria Proteatern på 80-talet. Tomas Bolme spelade där en man som bodde med sin strängt laestadianska mor på en karg skärgårdsö och där allt var synd, inklusive gardiner. En gång trotsade han sin mor och vågade sig in till stan, ett vådligt äventyr. Väl inne på Sveavägen upptäckte han att där bor Djävulen själv – Gardin-Hansson!
    Själv gick jag också i söndagsskola hos Filadelfia. Som alla barn grubblade jag över saker jag hörde. Pappa skrev ned den här historien i mitt eget album:
    ”När Kerstin var 4½ år gick hon troget i söndagsskolan och fick där en hel del att fundera på. En dag vid matbordet sade hon så: Är Gud större än Jesus? Ja, det är han, säger pappa. Lång tystnad och därefter med eftertryck: Ha-ha, det är rätt åt Jesus!”
    Tilläggas kan att jag var äldst i syskonskaran och lite fixerad vid det där att vara störst och därmed bäst.

    1. Hej Kerstin!
      Tack för kommentaren som jag verkligen uppskattar. Jag myste åt din skildring från Fria Proteatern med Thomas Bolme. Det där med gardinerna!
      Och små barns kommentarer upphör aldrig att fascinera mig.
      Mvh
      Karin

Lämna ett svar till Erik Nordmark Avbryt svar

Ange korrekt namn. Kommentarer granskas innan de publiceras.

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *