Längst ut på Elfvikslandet på Lidingö ligger ”Fiskarudden”, en stor idyllisk villa som under andra världskriget kom att spela en viktig roll i Sveriges hemliga försvar.
Trots Sveriges väl kända neutralitetspolitik arbetades det på Fiskarudden intensivt med signalspaning mot både den tyska och den sovjetiska krigsmakten. Samtidigt utvecklades här en uppsamlingsplats för norska flyktingar som senare skulle vidare till Skottland för fortsatta strider mot ockupationsmakten hemma i Norge. Dessutom fungerade Fiskarudden som depå för högexplosiv krigsmateriel från USA som skulle vidare till motståndsrörelserna i Norge och Danmark.
Således pågick här under kriget, under stort hemlighetsmakeri, verksamheter som var av yttersta vikt för både Sverige och våra grannländer Norge och Danmark.
Signalspaning och kodknäckning
Villan användes under kriget intensivt av Försvarsstaben och senare Försvarets Radioanstalt, FRA, för signalspaning och kodknäckning. FRA bildades under åren 1941–42 och började sin verksamhet på Östermalm, men av taktiska skäl flyttade man ut stora delar av funktionerna till några villor på Lidingö, bland annat på Bosön och här på Fiskarudden. Signal- och kodverksamheterna pågick på Lidingö ända till december 1943, då FRA flyttade till Lovön. Signalspaningen bestod i avlyssning av militär radiotrafik i såväl Tyskland som i Sovjetunionen. Trafiken var i allmänhet krypterad så mycket arbete lades ner på att knäcka koderna.
Så knäckte svenskarna nazisternas hemligaste teletrafik
När tyskarna i april 1940 ockuperade både Danmark och Norge blev Sverige i alla väderstreck inringat av tyskarna och av Sovjetunionen. All underrättelseinformation blev nu otroligt värdefull för Sverige – inte minst för våra chanser att överleva som ett fritt land. Tyskarna krävde att få använda de svenska telegrafkablarna från Oslo till Berlin. Man fick sitt tillstånd, men visste inte att kablarna kom att ”tappas” på för svenskarna ovärderlig information.
Matematikprofessorn Arne Beurling lyckades på bara två veckor ute på Elfvik knäcka tyskarnas kryptotrafik. Tyskarna arbetade nu med en ny kryptonyckel, den så kallade G-skrivaren. Tidigare hade man använt den klassiska Enigma-maskinen som hade 17 576 variationsmöjligheter, men G-skrivaren hade så många som 893 622 318 929 520 950! Arne Beurlings bedrift att på bara två veckor knäcka G-skrivarens skiffer anses fortfarande som den största kryptobedriften under andra världskriget! Hur han gick till väga kom han aldrig att avslöja.
Man fick regelbundet information om hur tyskarna disponerade sina styrkor runt Sveriges gränser och hur krigsläget var på de olika frontavsnitten ute i Europa. I god tid fick Sverige på detta sätt också information om Hitlers invasion av Sovjetunionen. Man kunde också förvarnas om det fanns några angreppsplaner mot Sverige. Sverige kunde nu också hjälpa de allierade med uppgifter om var de fruktade slagskeppen Bismarck och Tirpitz var förlagda.
I slutet av 1942 tappade tyvärr Sverige sin förnämliga informationskälla G-skrivaren. En läcka berättade för tyskarna att Sverige hade knäckt koderna, och Tyskland skaffade snabbt nya kryptosystem. Man använde sig också av andra telegrafkablar än de svenska.
Hemliga läger i lappmarken
Norska motståndsmän hade under ockupationen av deras land etablerat ett antal läger utmed riksgränsen i den svenska lappmarken. Avsikten med dessa hemliga läger, som benämndes Sepals, var att besättningarna i lägren, i norska uniformer och fullt beväpnade, när tyskarna kapitulerat skulle gå in i Norge och ta över den militära kontrollen.
Det visade sig att Sepalslägren försörjdes med vapen, ammunition, mat och annan utrustning av USA’s dåvarande underrättelsetjänst OSS. 1945 ersattes det av CIA. Först hade OSS släppt ner materielen direkt till motståndsmännen från luften, men det blev ofta misslyckat då träffsäkerheten var begränsad. Man försökte då istället att sända materielen med kurirpost till norska legationen i Stockholm. Inte heller detta blev så lyckat, för man ville inte lagra livsfarlig materiel i en kontorslokal i staden.
Då startade OSS vad man kallade ”Operation Twinkle”, som från Stockholm skulle samordna OSS’s alla aktiviteter inom hela Skandinavien. Leveranser av stridsmateriel sändes från USA till England, och vidarebefordrades med flyg till Sverige och Bromma flygfält. Därifrån skulle det transporteras vidare till Sepalslägren i norr, och till den danska motståndsrörelsen. Likaså skulle den commandoutbildning, som försiggick på Älgberget utanför Leksand, förses med bland annat sprängmedel.
Från Bromma till depåer
Flygplan landade nattetid på Bromma flygfält och materielen lastades snabbt och tyst över i lastbilar som körde godset till tre olika depåer. Till Depå nr 1 som låg i Riksby kördes kläder, filtar, tält, skidor och konserver mm. Medan Depå nr 2 vid Norra station fick ta emot vapen och ammunition. Till Depå nr 3, som på grund av explosionsrisken skulle ligga utanför staden, levererades sprängdeg, spränghattar och annat högexplosivt materiel. Till Depå nr 3 hade OSS valt ut Fiskaruddsvillan på Lidingö.
Godset från de tre depåerna packades senare om till paket i lämplig storlek och fraktades med järnväg och bilar så långt norrut som möjligt. Till sista sträckan fram till lägren användes hunddragna slädar.
Då de många nattliga lastbilstransporterna över den smala Lidingöbron ansågs vara lätta för tyska spioner att uppmärksamma valde man att avveckla Fiskarudden som sprängmedelscentral och flytta verksamheten till Säbysjön på Järvafältet. Omflyttningen skedde i december 1944. De amerikanska OSS-agenterna som hade haft svårt med uttalet av ”Fiskarudden” hade döpt om det till ”Fishing Point”. Detta namn fick nu följa med till den nya depån vid den grunda och vassrika Säbysjön, som långt ifrån lämpade sig för något fiske.
Att i längden hålla den stora Twinkle-operationen hemlig var inte möjligt. Den norska regeringen, då stationerad i London, sände sin utrikesminister Trygve Lie (senare generalsekreterare i FN) till Stockholm för att informera den svenska regeringen om vad som pågick. Han informerade den svenska statsministern Per-Albin Hansson både om vad som hände uppe i lappmarken och i Stockholmsområdet. Av ”neutralitetsskäl” fick han dock inget klart godkännande, men heller inget stopp. Men i mars 1945 gav den svenska regeringen sitt godkännande av OSS’s verksamhet i Sverige.
Operation Sonnie
När OSS’s verksamhet flyttat ur villan på Fiskarudden i december 1943 visade den norska legationens förvaltningskontor sitt intresse och fick hyra villan. Den skulle användas för förläggning av ”vidarereisende”, det vill säga norska motståndsmän som temporärt skulle inkvarteras i Sverige inför senare transport med flyg till Skottland. Där skulle de inlemmas i sitt förband som var förlagt på det skotska höglandet. Senare skulle de ta sig tillbaka till Norge för olika uppdrag. Totalt skulle cirka 2 000 norrmän och 1 500 amerikanska flygare, vars plan störtat i Sverige eller Norge, överföras till Skottland.
I juni 1944 planerade OSS att förlägga sin vapendepå nr 3 till Fiskarudden. Då villan var fylld med vidarereisende norrmän, var det inte en helt lämplig plats att förvara högexplosivt stridsmateriel på. Den norska legationen, företrädd av den välkände motståndsmannen dr Semb, ansökte då hos Lidingö byggnadsnämnd om att i villans trädgård få uppföra en provisorisk barack. Bygglovsansökan bifölls och baracken uppfördes snabbt och var klar i juli 1944. Baracken togs genast i bruk av OSS för depå nr 3 och användes förvaring av högexplosiva sprängmedel tills depån flyttade till Järvafältet i december samma år. Norska legationen fortsatte att använda villan som bostad åt vidarereisende norrmän fram till krigsslutet. Operation Sonnie avslutades i maj 1945.
Den nya lokalen för depå nr 3 låg vid Säbysjöns västra strand inom det militära Järvafältet. Där var det betydligt lättare att ha kontroll över de förvarade sprängmedlen mm eftersom obehöriga inte hade tillstånd att vistas i området. Byggnaden försågs utvändigt med kraftiga strålkastare och en Dobermannhund i löplina runt huset.
Den norska bevakningspersonalen förstärktes med två svenska civilklädda poliser, som helt finansierades av OSS och bodde i lokalen tillsammans med de norska ”Twinklemännen”.
Fiskarudden blir flickskola
Sommaren 1945 stod villan tom, och dåvarande ägaren Föreningen för bistånd åt lytta och vanföra, lyckades hyra ut huset till Statens Utlänningsnämnd. Nämnden upplät huset åt grupper med ortodoxa judiska flickor, totalt 200 stycken, som räddats undan Förintelsen. Dessa flickor fick nu bo i villan och ha den provisoriska baracken, som OSS byggt för förvaring av sprängmedel, som matsal. Flickorna hade ingen familj eller släkt kvar i livet, och hade av en rabbin samlats upp från olika förintelseläger efter Tysklands kapitulation. På Fiskarudden erbjöds de en strängt ortodox skolning och uppfostran. De flesta flickorna hade ingen utbildning alls, då de hade suttit internerade en stor del av sitt liv.
Fiskaruddsvillan blev nu flickornas hem och skola under tre år. De fick lära sig ett gemensamt språk, hebreiska, och ett strängt judiskt ortodoxt levnads- och betraktelsesätt. I september 1948 upplöstes skolan och flickorna slussades vidare till det hägrande landet Israel. De blev kända som ”Lidingöflickorna” och har genom åren behållit sin vänskap.
När internatet upplöstes blev villan återigen tom och kommunen kunde äntligen riva den provisoriska sprängmedelsbaracken i trädgården. Därmed sattes punkt för Fiskaruddens tjänst hos amerikanska OSS.
Lidingö kommun förvärvade fastigheten 1967, men har senare sålt den. Idag ägs den av en bostadsrättsförening och innehåller fem bostadsrättslägenheter. Villan är byggd 1890.
Källor:
Sigvard Orander, Fiskarudden under andra världskriget.
Svenskt militärhistoriskt bibliotek
Lidingö stadsbibliotek
Lidingö Hembygdsförening