Längst in i Kyrkviken på Lidingö låg varvet som älskades av alla båtkonstruktörer. Det drevs av båtbyggaren Karl Fröberg, som förutom att vara en mycket skicklig båtbyggare, var pedant ända ut i fingerspetsarna. Båtarna som lämnade hans varv var alla av yppersta kvalité. De var närmare högklassig konst än båtbyggeri. Det sades att båtarna de byggde var lika välgjorda som Haupt-byråer!
Har man sett någon av de fortfarande existerande båtarna från Fröbergs varv förundras man över skrovens skönhet, det vackra utvalda mahognyvirket och det utsökta hantverket.
– När ett båtbygge lades ut till Fröbergs varv behövdes aldrig några inspektioner, berättade den legendariske båtkonstruktören CG Pettersson.
Fröberg startar varv
Karl Fröberg (1891–1955) började direkt efter folkskolan arbeta som lärling på flera varv, bland annat på Enar Johanssons varv i Norrtälje och Gustafsson & Anderssons Varv i Stockholm. Han blev tidigt känd som en flink och skicklig båtbyggare – och omtalad för att, helt utan hjälp, kunna bygga en roddbåt på sextio timmar! Detta sågs dock med högst oblida ögon av hans arbetskamrater eftersom han förstörde ackordet!
Under en strejk utlyst av båtbyggarnas fackförening slutade han på Gustafsson & Anderssons varv och började arbeta på Holmers Brädgård i Kyrkviken på Lidingö. Granne med brädgården låg Ericssons Vedhandel, där Fröberg snabbt hyrde in sig i lokalerna och startade sin varvsverksamhet 1917. Det var enkla brädväggar och hemskt kallt i lokalen där snö yrde in genom väggarna.
Tack vare sitt rykte som god båtbyggare och goda kontakter, inte minst med dåtidens båtkonstruktörer, fick han genast beställningar. Det var en stor ekonomisk fördel att kunna bygga båtar på beställning och inte behöva bygga för spekulation. Pengar fick han in allt eftersom byggena framskred; det vanliga var 1/3 vid kontraktsskrivning, 1/3 då båten var bordlagd och 1/3 vid leverans.
Under åren i Vedhandeln byggde han fyrtio båtar; segel- och motorbåtar, roddbåtar och jollar. Men lokalen var trång och han kunde inte bygga båtar som var längre än tio meter. Det var kristid och svårt att få tag på bra arbetsmaterial. Till exempel var det svårt att få tag på kopparnit och mahogny.
– Fröberg köpte in 1”x3 oflottad furu till bordläggningarna, men vi fick klyva dem till ½”x3, berättar Bengt Johansson som arbetat på varvet sen starten. Det blev mycket att såga och vi hade bara en handdriven sågklinga som drogs med den stor vev. En fick stå och mata och en fick veva. Mest blev det jag som fick veva, för Fröberg var ju varvsägare.
1923 flyttade Fröberg verksamheten till nya lokaler i samma område, lokaler som successivt byggdes ut. Runt år 1937 var allt utbyggt. Under alla år skötte Fröberg själv varvets administration. Han tog emot beställningar, skrev kontrakt och skötte bokföringen. Från 1925 bodde han och hustrun i en lägenhet som var inrymd i stora förvaringsskjulet, där hade han också sitt kontor.
För att ta upp och sjösätta båtarna använde man räls och slipvagn. Men på ett ställe behövde rälsen passera Fröbergs fina trädgård, som han också var mycket noga med. Där fick man varje gång plocka bort rälsen efter användandet.
Varvets glansperiod
På varvet byggdes under åren totalt 115 båtar, varav de flesta tillkom under varvets storhetstid som inträffade från 1920-talet fram till 1940-talet. Varvet hade då relativt många anställda. 1932 hade man totalt 21 man anställda, varav de flesta arbetade med vårrustning på upplagda båtar, medan sex–sju man jobbade med nybyggen.
För vårrustningarna anställdes en del extra personal, som skulle rengöra, skrapa och slipa båtarna. Men det var noga med att de fast anställda skulle utföra alla fernissningar. För att få dammfritt vattnade man golvet noga och satte upp ett särskilt ferniss-tält över den aktuella båten. Småbåtsvarven i Stockholmstrakten tävlade nämligen om att ha den bästa finishen på sina båtar. Fröberg låg bra till.
Karl Fröbergs välkända kvalitetstänkande visar sig också när man hör en av hans anställda, Elis Almersjö, berättar:
– När vi byggde direktör Forss båt 1934, var det mycket dåliga tider. Fröberg tog uppdraget mycket billigt för att över huvud taget kunna hålla oss sysselsatta. När båten var byggd var det fråga om beslagen. I arbetsbeskrivningen stod det angivet vilken storlek pollarna skulle ha, men Fröberg tyckte att de skulle bli alldeles för klena. Så han köpte några som var betydligt större och bra mycket dyrare. Då sa jag åt honom att är det inte dumt att kosta på dyrare beslag än vad som krävs, när båtbygget inte går ihop?
– Kan jag inte bygga en båt ordentligt, sa Fröberg, så får det hellre vara!
Svåra tider
Leveranstakten blev dock aldrig särskilt hög hos Fröbergs, på grund av att kvalitén alltid sattes före kvantiteten. Under varvets tid byggdes det bara 115 båtar, 114 under Fröbergs tid och en därefter. Men fortfarande finns många kvar i fantastiskt gott skick. De flesta av varvets båtar ritades av konstruktörerna CG Pettersson och Ruben Östlund.
– 1932 var ett dåligt år, berättar Bengt Johansson, då permitterades alla arbetarna på varvet. Jag fick jobba längst, men också jag fick också gå till slut. Då tänkte jag sluta för gott, tills det visade sig att han hade fått en beställning, så jag fick vara kvar. Förhållandena var likartade under andra världskriget. I början på 1940-talet byggdes över huvud taget inga båtar, då fick vi helt jobba med vinterförvaring och reparationer.
– Mot slutet av 40-talet byggde vi allt färre båtar, verksamheten övergick allt mer till vårrustning och reparationer.
Varvsarbetarna kommer ofta tillbaka till Fröbergs sparsamhet och pedanteri.
– Han var en rysligt duktig båtbyggare och arbetsledare, men han var för sparsam för att investera i arbetsbesparande maskiner. Inte förrän på 1940-talet fick vi en handborrmaskin. Det fanns ingen svets och grovhyvlingarna fick vi göra hos grannen, Canada Brädgård!
En legendarisk båtbyggare går ur tiden
En bit in på 50-talet blev Fröbergs sjuklig och han avled 1955. Han testamenterade sin kvarlåtenskap till sina fyra äldsta arbetare och till Cancerfonden.
Arbetarna fick 10 000 kronor var. Efter Fröbergs död drevs varvet vidare som tidigare av dödsboet, under ledning av kapten Folke Hedberg, men några nya båtar byggdes inte.
Efter två år bildade Hedberg ett bolag av verksamheten, Fröbergs Båtvarv AB, och drev verksamheten vidare. Aktieägare var Hedberg själv och varvskunderna, bland annat Jacob Wallenberg. Endast en ny båt byggdes under de kommande åren, en tvåmotorig motorbåt ritad av Harry Becker. Den inriktning som varvet haft sedan 1940-talet med mer vinterförvaring och reparationer fortsatte.
Under 1960-talet avtog sysselsättningen ytterligare. De gamla fast anställda arbetarna, där flera varit med sedan 1920-talet, pensionerades. De hade stannat för att man tyckte om att bygga båtar.
Varvslokalerna hyrs ut
Från och med 1970 började Hedberg hyra ut större delen av varvslokalerna ut till Båtbolaget i Stockholm AB, som handlade med begagnade båtar.
I augusti 1972 lades varvet ned för gott. Hedberg började då förhandla med Lidingö stad om försäljning av varvet, och staden köper det 1976 för 400 000 kronor. Men redan 1971 hade varvet fått lämna strandremsan om 300 kvm som man arrenderat av staden, då det skulle bli en strandpromenad utmed Kyrkvikens stränder.
En tid hyrde båtkonstruktören Harry Becker in sig, och bland annat
gjordes 1955 en del kompletteringar på hans senaste konstruktion, den helt nybyggda A:30an Tintomara. Båten var byggd på Sundsandviks varv på västkusten, och beställare var min far, Yngve Ahlbom. Båten vann allt på KSSS jubileums-kappseglingar i Sandhamn detta år.
Fortsatt båtverksamhet
Man brukar ju säga att ränderna går aldrig ur. Idag bedrivs fortfarande
båtverksamhet på Fröbergs gamla varv, men nu är det båtförsäljning och
tillbehör. Och många av Fröbergs mästerverk lever vidare som de klenoder de är.
Källor: Lidingö Stadsarkiv. Sjöhistoriska museet. Erling Matz, Fröbergs Båtvarv.
Very nice! I own 2 of his boats!