Året är 1907. Den svenska flottan var sedan länge trångbodd på Skeppsholmen och Galärvarvet. Redan i slutet av 1800-talet hade man väckt ett förslag om att flytta ut hela flottbasen till en ny och rymligare plats. Tidigt var Elfvikslandet på Lidingö på förslag, men även Skärsätra och Södergarn var aktuella.
Det upprättades till och med en detaljplan för Elfvik med ett omfattande förslag till en ny flottbas med kajer, torrdockor, verkstadsbyggnader, kaserner, officersbostäder, sjökrigsskola, idrottsplatser mm. Ägaren av hela Elfvikslandet, Albert Janse, var villig att sälja marken. Marinförvaltningen träffade i början av 1907 ett avtal med Janse om att köpa hela egendomen för, i dagens penningvärde, över 100 miljoner kronor. Samma år behandlade riksdagen förslaget om den nya Flottstationen på Elfvik. Ärendet godkändes i den första kammaren, men röstades ner i den andra kammaren. Därmed föll hela förslaget.
Villastad på Elfvik
När förslaget fallit började Albert Janse planera att i stället stycka upp Elfvik till tomter och anlägga en villastad. Förutsättningen för detta var att en spårvagnslinje drogs ut till Elfvik. Men detta visade sig bli för kostsamt och planerna på en villastad på Elfvik kom därför aldrig att realiseras.
Nya turer om flottbasen
På våren 1916 diskuteras en ytterligare en gång utflyttning av flottbasen från Skeppsholmen. I första hand nämns dock Lindarängsområdet, Loudden eller Kaknäs. Och samtidigt presenterades ett förslag, av den kände ingenjören PG Hörnell boende i Villa Krångelberga i Högberga, som gick ut på att förlägga Stockholms hela civila hamnverksamhet till en stor del av södra Lidingö - från Skärsätra till Mölna. I det sammanhanget dammades också Elfviksalternativet för flottbasen av igen. Förslaget inrymde då även hela Södergarnsviken, som skulle muddras upp och förses med kajer för de absolut största krigsfartygen.
När detta förslag presenterades av 1917 års Flottstationskommitté fanns förutom Elfvik och Skärsätra-Högberga också ett förslag om att bygga ut Galärvarvet ända bort till Beckholmen. Men det senare förslaget kritiserades hårt, för att flera värdefulla byggnader som till exempel Nationalmuseum och Nordiska muséet skulle kunna skadas allvarligt vid fientlig beskjutning. Att många civila i innerstaden skulle kunna skadas eller dödas hade man inte några betänkligheter om. Av 1917 års förslag blev dock intet.
Men åren 1929-31 kommer Elfvik på tal som Flottstation igen. Albert Janse är fortfarande starkt engagerad i förslaget, vilket finns belagt i ett stort antal pressklipp från bland annat Lidingö Tidning från den tiden.
Sista försöket
Sista gången som Elfvik är aktuellt som ny flottstation är 1938, året efter Albert Janses död. Arvingarna erbjuder sig då att sälja hela området för ”endast” runt 70 miljoner kronor. Inte heller av detta blev det någonting. Efter andra världskriget kom Elfvik aldrig att bli aktuellt som ny flottbas. Utvecklingen hade gått ifrån detta alternativ. Man fastnade för Muskö och Berga som fick hysa de nya anläggningarna, med bland annat enorma torrdockor insprängda i berget.
Elfvik köps av Lidingö stad
Och Elfvik förblev civilt och är sedan 1946 i Lidingö stads ägo. Idag är det, som vi vet, ett mycket välfrekventerat och älskat naturreservat. Elfviks Gårds huvudbyggnad har renoverats och drivs nu som restaurang. På Elfviks gård, som sedan 2010 är utarrenderad, finns idag får, grisar, kaniner, getter, hästar och höns. Där drivs också en ridskola. Gården har en öppen och publik verksamhet med bland annat gårdsbistro, trädgårdsbutik, ostmejeri, antikbod mm.
Fakta
Elfvik (Aellevik) har en lång och diger ägarlängd bakom sig. Från 1300-talet ägdes Elfvik av släkten Jonsson Grip, senare av Oxenstierna och under 15-, 16- och 1700-talen av ätten Banér på Djursholm.