Fjäderholmarna – krogliv mitt i fjärden

Fjäderholmarna – ett stycke skärgård mitt i storstan. Foto Wikipedia.
Historia15 december 2019 kl 09.591

LidingÖar – artikel 5 – del 1 av 2

Fjäderholmarna har en lång och spännande historia bakom sig, från medeltid till våra dagar. Ögruppen Fjäderholmarna och Krogen på Stora Fjäderholmen har blivit synonyma begrepp. I ett protokoll från sockenstämman på Lidingö 1855 sägs till och med att ”krogen har funnits där i mannaminne”.

Mitt i fjärden, mellan segelleden mot Stockholm och fjärden Lilla Värtan ligger den lilla ögruppen, bestående av en handfull öar – och enligt utsago 17 grynnor. Det är denna belägenhet mitt i fjärden det som givit ögruppen dess namn, som således borde vara Fjärdholmarna. Men stavningen och uttalet har varierat starkt under århundradena.

Fjäderholmarna i skrift
Första gången Fjäderholmarna omnämns i skrift är, vad man känner till, år 1381. Från det året finns ett köpekontrakt där Bo Jonsson Grip köper Västra Fjärdholmen av Magnus Tyrgilsson. I köpet ingår ”allom androm skaeryom oc holmom”, dvs alla andra skär och holmar. Under århundradenas lopp har sedan öarnas namn ändrats. År 1617 talas det om Fjäderholmen, år 1691 Fiederholmarna och i början av 1800-talet Fjärholmarna eller Fjäderholmarne.

Krogen och mangårdsbyggnaden är markerade med rött i den sydvästra viken på ön. Omfattande trädgårdsanläggningar har anlagts på ön. Karta från 1811.

Under en stor del av 1600-talet och fram till 1773 ägs Fjäderholmarna, och Lidingö, av släkten Banér på Djursholm. Från början av 1730-talet arrenderas Fjäderholmarna av den kände Johan Betulin, som senare även blev ägare till Södergarn på Lidingö. Han levde med sin familj året runt på Fjäderholmarna, rustade upp markerna och byggnaderna grundligt. Vi vet också att han 1740 - 46 köpte så kallade hamnfisken av kronan vid Björkskär och Lilla Nassa i ytterskärgården. Han föreskrev i sitt testamente att fisket skulle få nyttjas av hans dräng Stefan Mattsson samt hans barn och arvingar så länge dessa årligen, senast under Tomasmässodagen, betalade 60 daler kopparmynt till Lidingö sockens fattiga. Detta utgör bakgrunden till Lidingö stads senare kom att bli ägare av dessa utskärgårdar, men det återkommer vi till senare i denna artikelserie…

Sjöstugan och Värdshuset i sydvästra viken på ön. Akvarell av H Reuterdahl 1889.

Fjäderholmarna eller Britanien
Vid en kartläggning av holmarna år 1811 görs ett försök att döpa om öarna helt. Det är dåvarande ägaren, brukspatronen och krögaren Daniel Eurenius som vill benämna ögruppen för Lilla Britanien istället. Dagens Stora Fjäderholmen skulle kallas England, Ängsholmen (som då bestod av två mindre öar) för Skottland och Irland, medan Gröne Jägaren fick ha kvar sitt namn. Bakgrunden till namnbytet kan ha varit att man inspirerats av önamnen vid Skurusundets mynning, dvs Sveriges holme och Danmarks holme. Namnbytet rönte dock inte någon större framgång, utan när Fjäderholmarna säljs nästa gång 1822 har ögruppen återfått sina gamla namn.

Karta över Lilla Britanien 1811, lantmätare Isr. Ström.

Den största ön i ögruppen, Stora Fjäderholmen, bestod tidigare av flera mindre öar, men genom landhöjningen har dessa förvandlats till en enda ö. Den näst största ön, Ängsholmen, utgjordes i början av 1900-talet av två öar, Storholmen och Lillholmen, eller Skottland och Irland.

Öster om Ängsholmen ligger Libertas (Libertus) som ibland också kallas för Gröne Jägaren. Bägge namnen har troligen sin förklaring i förlista skepp. Rövarns holme är en till största delen konstgjord ö som tillkom på 1910-talet.

Eurenius rustade upp byggnaderna på ön och lät bygga samman 1700-talets mangårdsbyggnad med krogstugan under ett enda tak.

Eurenius lät i början av 1800-talet bygga ihop mangårdsbyggnaden med krogbygganden. Till höger Sjöstugan.

Rövarn var en man som bodde på holmen under många år fram till 1930-talet. Han försörjde sig bland annat på latrintömning. Mycket av latrinet hamnade på holmen, vilket man än idag kan förstå genom öns lummiga grönska.

Under Krimkriget på 1850-talet blev Fjäderholmarna platsen för en karantänsstation för kolera. Läget var idealiskt på en isolerad ö vid infarten till Stockholm.

Fjäderholmarna befolkas
När Fjäderholmarna fick sina första inbyggare har inte kunnat fastställas helt säkert. Bosättningen hänger troligen ihop med krogverksamheten. Öarna var så fattiga på växtlighet och odlingsbar mark att de inte gav någon möjlighet till jordbruk, och då var krogverksamhet ett bra försörjningsalternativ. Det angavs att ”det är hwarken skog till wedhbran elr annat, ej el så mycket muhlbete en koo kan föda sig aff.”

På en karta från 1670 markeras en byggnad som torde vara krogen, likaså finns på 1699 års karta krogar inritade på Fjäderholmarna, Stora Höggarn och Mölna. Samtliga dessa krogar sorterade under släkten Banér på Djursholms gods. Vi vet att Fjäderholmskrogen i årligt arrende betalade 30 daler kopparmynt, Stora Höggarn lika mycket, medan Mölnas arrende uppgick till hela 40 daler.

År 1790 rapporterade prosten Wallensten på Lidingö, som skulle hålla husförhör på Fjäderholmarna, att ingen från ön eller krogen hade kommit till förhören. Skulle man våga ”att där göra besök så avvisas man med otidigheter.”

1847 finns en familj om sju personer bosatt på holmarna. Man odlar lite potatis och har en ko. Därtill hade man tillgång till fiske runt öarna. 1862 hade befolkningen ökat till 30 personer, bland dem fanns en timmerman, en tunnbindare, en gesäll och fyra arbetskarlar.

Latrinhanteringen och sopor
År 1849 köpte Stockholms stad Fjäderholmarna och anlade på Ängsholmen en ”renhållningsstation”, vilket i praktiken innebar en lagringsplats för latrin och sopor. På den tiden kan krogen på Fjäderholmarna inte ha varit en särskilt lockande plats att äta på, ty från Ängsholmen spreds en hemsk stank över öarna.

Latrinet skeppades ut från staden till Ängsholmen med en pråmflotta. Pråmarna låg förtöjda vid Nybron och Stadsgården och bogserades när de blev fulla ut till Fjäderholmarna. Fram på vårarna när pråmarna inte gått att tömma på hela vintern och började bli överfulla fick man ta till ”stora pråmen”, dvs tömma direkt i sjön.

De som arbetade på anläggningen var ”renhållningshjon”, vilka ofta utgjordes av våldsverkare och tjuvar. Ibland togs fångar till renhållningen direkt från häktet. Latrinhanteringen på öarna avslutades på 1890-talet.

Vem var Rövarn?
När Rövarn, som egentligen hette Emil Forsberg, kom till Fjäderholmarna är höljt i dunkel. Inte ens han själv visste svaret på det. En uppgift säger 1910-talet. Han var gammal sjöman, lösdrivare och kåkfarare och hade inga egna tillgångar. Han städslades av Flottan för att hålla ordning på ”vägarna” på Fjäderholmarna. Som bostad byggde han själv en koja av lådor och drivved ute på Tippen, sen kallad Rövarns holme. Stugan var tätad och tapetserad med tidningar. Hans enda sällskap därute utgjordes av vägglössen. Han var kärnfrisk, vilket nog krävdes för att klara livet i kojan. När han någon gång blev sjuk botade han sig med en ”Pelle Has”, vilket var en riktig bröstvärmare av brännvin och vitpeppar.

Rövarn Emil Forsberg. Foto från boken Fjäderholmarna, Bengt Järbe.

Tippen hade holmen fått heta genom att den tillkommit genom tippning av sprängsten från bland annat byggandet av Saltsjöbanan på 1910-talet. Vissa uppgifter gör också gällande att här ligger sten från utsprängningen av Hötorgets tunnelbanestation på 1950-talet. Forsberg försörjde sig främst på att tömma latrintunnor och vara likdraggare.

Man hade sett honom komma bärande på latrintunnorna på magen med det långa skägget vippande upp och ner i tunnorna. När tunnorna var för rågade svepte han av överflödet med ena underarmen.

För hanteringen som likdraggare sades han ha ett sjätte sinne. Han rodde ut till platsen där den försvunne senast setts, kastade i sin trearmade lilla dragg och rodde sakta fram och tillbaka samtidigt som han höll dragglinan mellan tänderna. Han hade ju god kännedom om strömförhållandena runt holmarna så han lyckades ofta finna vad han sökte. Uppdragen var inte så ovanliga, då de förfriskade gästerna på krogen var många och simkunnigheten dålig.

Forsberg extraknäckte nattetid som roddare, när sista båten hade gått. Gillade han sina passagerare rodde han dem till Blockhusudden, annars gick färden till Nyckelviken. Priset var detsamma, men från Nyckelviken var det betydligt längre väg att ta sig in till stan.

Rövarns holme, skapad av sprängsten – och latrin. I bakgrunden ses Lidingö.

Fortsättning följer nästa söndag.

Källor:
Lidingö stadsbibliotek
Karta över Fjäderholmarna 1811
Lidingöliv i gamla dar, Birger Wedberg 1924
LidingöBoken 1941, Hembygdsföreningens årsskrift
Fjäderholmarna - nygammalt i ord och bild, Bengt Järbe 1987
Områdesplan för Fjäderholmarna 1985
Stockholms hamnar

Kommentarer

Kommentera

Ange korrekt namn. Kommentarer granskas innan de publiceras.

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *