Duvholmsvarvet – Lidingövarvens östra utpost

Lidingö – Varvet runt 10

Duvholmen är unik genom att vara Sveriges minsta havsö med minst 15 fastboende personer. Ön är bara 3 hektar stor och avståndet till Lidingö är endast drygt 300 meter. På denna lilla ö har det sedan i början av 1950-talet funnits ett varv.

På 1800-talet tillhörde Duvholmen Elfviks gård på Lidingölandet, men holmen såldes 1883 till trädgårdsmästaren Josef Berggren. Han kom även att kallas ”Snusfabrikören”, eftersom han odlade tobak som förädlades till snus. Han lät på öns södra udde uppföra en sommarvilla 1880, den stora Schweitzervillan, med rika lövsågerier och klassiska punschverandor. Till sina fyra systrar byggde han på öns östra sida den karakteristiska vita Stenvillan, som inreddes med fyra exakt lika stora lägenheter.

Duvholmen bestod då av två separata delar, men snusfabrikören sammanfogade dem till en enda ö. Han skeppade ut över 900 pråmlaster matjord (!) från Svartsjölandet och fyllde upp mellan ursprungsöarna. Han röjde skog och buskar och anlade gräsmattor. Över hela ön byggde han små promenadvägar och viloplatser. Utmed öns södra strand uppförde han med en kraftfull strandskoning av stora stenblock, vilka huggits fram ur en bergknalle på Lidingö.

På Stenvillans vind installerades en stor vattenreservoar för att köken ständigt skulle ha tillgång till rinnande vatten. Varje dag fick en gårdskarl hämta vatten från brunnen och fylla reservoaren uppe på vinden till brädden. Den vitputsade Stenvillan sades av Waxholmsbolagets skeppare lysa som en fyrbåk i den lummiga grönskan och kallades för ”Casablanca”.

Duvholmen – en del i Elfviks Flottstation?
I början av 1900-talet var det mycket nära att hela Elfvikslandet – inklusive Duvholmen – hade exploaterats som Sveriges nya Flottstation. Ett förslag väcktes i riksdagen 1907 och omfattande ritningar till projektet utarbetades. Stationen skulle flyttas ut från Skeppsholmen och Galärvarvet som man hade vuxit ur. Förslaget stöttes och blöttes i riksdagen under flera decennier, men man kom inte till beslut förrän 1938 då hela Elfviksprojektet avskrevs. Senare beslutades om en flytt till Muskö och Berga.

Duvholmen skulle i förslaget förbindas med Elfvikslandet genom en järnvägsbank – och på holmen skulle fem gigantiska kolförråd byggas för flottas ångdrivna fartyg. Av Schweizervillan och Stenvillan skulle det inte bli något kvar.

På Kreugers tid
Duvholmen fick också en intressant koppling till den kände finansmannen Ivar Kreuger. På Elfvikslandet, tvärs över sundet, hade Ivar Kreugers närmaste medarbetare direktören Paul Toll i byggbolaget Kreuger & Toll AB, sin sommarvilla. Härifrån kunde Toll se hela Duvholmen som han förälskade sig i. Han köpte ön, genom deras bolag Kreuger & Toll AB, år 1919. Men redan efter ett år överfördes den till bolagets dotterföretag, Kasper Höglund AB, som ägde ön ända fram till 1944. Ön klarade sig genom detta ägande undan Kreugerkraschen, då bland annat Kreuger & Toll försattes i konkurs. Av Tolls sommarvilla på Elfvik finns idag bara husgrunden kvar, mycket vackert belägen i en hästhage.

Ivar Kreuger hade gjort studieresor till USA och lärt sig fördelen med det nya byggnadsmaterialet armerad betong. Byggtekniken kom tidigt att prövas på Duvholmen genom Kreuger & Toll AB. Ångbåtsbryggan nedanför Schweitzervillan och en tennisbana byggdes av bolaget 1928 i armerad betong.

Bryggan angjordes av Waxholmsbolagets Åkers Kanal, även kallad Tuppen på grund av sin tidtabell,på sin slingrande färd till Bogesund och Margretelund. Tennisbanan användes flitigt av öns invånare och inbjudna tennisgäster såsom Lidingöbon Kalle Schröder och kung Gustaf V.

Spioncentral, spiontrafik och sprängämnen
Duvholmen köptes 1949 av Nils Molander, som startade varvsrörelsen på ön i början av 1950-talet. Nils Molander kom att äga flera varv på Lidingö, däribland Bosövarvet.

Molander arrenderade ut Duvholmsvarvet till ett par estländare som byggde träbåtar, i första hand mindre motorbåtar. De var skickliga båtbyggare, men hade också en lite speciell binäring – man byggde 1953 en 15 meters racerbåt i aluminium, ”spionbåten Kilroy”, som man då och då körde med till Estland. Båten var utrustad med tre flygplansmotorer och gjorde hela 63 knop! Vad låg bakom detta projekt? Jo, det fanns en koppling till en spioncentral som fanns på Elfvik under och efter kriget, där man hade behov av att få agenter körda till Estland. Någonstans i systemet verkade det dock finnas en läcka, så flera av agenterna avslöjades av ryssarna och fängslades.

Verksamheten utgick från den gamla villan på Fiskarudden, där det under och några år efter kriget pågick en verksamhet som ytterst få känner till. Där förekom i största hemlighet signalspaning och kodknäckning riktad mot både den tyska och den sovjetiska krigsmakten. Fiskarudden var samtidigt en av flera hemliga platser för uppsamling av norska ”vidarereisende”, dvs flyende norrmän som skulle flygas till Skottland för att senare sättas in i fortsatta strider mot ockupationsmakten i Norge. Dessutom användes Fiskarudden som depå för lagring av högexplosiva sprängmedel från USA till hjälp för motståndsrörelserna i Norge och Danmark. Man byggde till och med ett särskilt magasin ute i trädgården för att inte behöva ha de kraftfulla sprängmedlen inne i bostadshuset. Bakom verksamheten under täcknamnet Twinkle låg den svenska Försvarstaben och senare Försvarets Radioanstalt FRA. Från USA:s sida styrdes verksamheten från OSS, senare CIA. Flygplan landade under stort hemlighetsmakeri nattetid på Bromma flygfält där man lastade över sprängmedlen, som kom från från USA via England, till lastbilar som körde ut det till några depåer i mellansverige, där Fiskarudden utgjorde depå nr 3.

Efter kriget kom Fiskaruddsvillan att användas som internatskola för föräldralösa judiska flickor som räddats från utrotningsläger nere på kontinenten.

50-talet på ”Snusfabrikörens ö”
Marken på Duvholmen styckades 1958 upp i fyra fastigheter, och senare har ön blivit uppdelad i totalt ett tiotal tomter med både fastboende och sommarboende.

1958 gör Aftonbladet ett reportage från ”Snusfabrikörens ö” och beskrev bland annat att elektrisk ström fortfarande saknades, men en telefonkabel hade dragits ut från Lidingölandet. Snusfabrikörens villa hyrdes då ut till fyra olika sommargäster och en av dem var Åke Jacobsen, som i många år var en av Sveriges bästa brottare i tungviktsklassen. Han fick täta besök av den kände världsmästaren i tungviktsboxning Ingemar Johansson, som behövde konferera med sin rådgivare. Då var Jacobsen också chef för grammofonbolaget Oktav och kallades för Skivkungen. I den forna grosshandlarvillan bodde också Arne Andersson, en känd opera- och operettsångare tillsammans med fru och dotter. ”– Men längst ut på västra udden, berättar Aftonbladet, residerar en frisksportare som i likhet med flickorna i Evert Taubes Arkadien gärna dansar naken i det gröna. Nudismen har fått fler anhängare på ön, och förra söndagen syntes fyra sköna damer spela tennis i paradisdräkt medan kruskafantomen agerade matchdomare och bollarna susade fram och tillbaka.”

Varvets storhetstid
Varvet inköptes 1967 av Anton och Ulla Vais, som utvecklade det på ett genomgripande sätt. Bland det första man gjorde var att bygga nya varvshallar. De gamla hallarna var närapå fallfärdiga, svårarbetade och hade - enligt ett reportage i Lidingö Tidning - retat upp de andra markägarna på ön ordentligt.

Varvet upplevde nu, under namnet Elfviksvarvet, något av en storhetstid. Man fick utrymmen på 1 600 kvm under tak och specialiserade sig på vinterförvaring och ombyggnad av större träbåtar. Man hade en stor slip för torrsättning. En normalvinter kunde man ha 50–60 stora båtar på vinterförvaring. Varvet hade den skicklige båtbyggaren Torsten Friman anställd för renoveringar och ombyggnader. Arbetet med vårrustning utfördes ofta av båtägarna själva. Hämtning vid Elfviksbryggan skedde efter en speciell tidtabell.

I mitten av 1970-talet vinterförvarades här på Duvholmen många av landets största och mest kända segelyachter. Som mest fanns det sju stycken R10:or! Här låg 10:orna Astarte, Marga, Moana, Tamara VI, Mosk, Aavoryn och Wi III. Även de stora klassiska havskryssarna Anahita, Havsörnen, Thalatta, Kryss och Anagada låg här. Dessutom övervintrade några större skärgårdskryssare såsom 95:orna Alca, Gunlög och Gerdny och 75:an Trumph. Även en del större motorkryssare låg här, som Siesta och Carl Larsson. Carl Larsson förlängdes av Torsten Friman från 14 till 18 meter, vilket måste ses som mästerligt på en träbåt. Idag kan varvet inte längre torrsätta så stora båtar på grund av att slipen inte är i funktion.

I övrigt vinterförvarades också en del mindre yachter som Tumlare, Albatross, Mälar 25:or, kostrar och flera mindre motorbåtar.

1976 togs varvsrörelsen över av sonen Jaan Kuus som drev det fram till 1989. Man sysslade som tidigare mest med vinterförvaringar och reparationer. Jaan Kuus fortsatte senare med varvsverksamhet vid Heleneborg nära Bosön på Lidingö. Duvholmsvarvet såldes i slutet av 1990-talet.

Idag utgörs det största företaget på Duvholmen av varvet, nu under namnet Duvholmens Båtbygg & Varvsservice. Man arbetar fortfarande mest med vinterförvaringar och reparationer, men bygger även en och annan plastbåt.

Källor: Lidingö Stadsarkiv. Bo Berg. Jaan Kuus. Duvholmens websida. Aftonbladet. Lidingö Tidning. LidingöBoken/Sigvard Orander 2008.