Björkskärs skärgård – Lidingös okända utskärgård

LidingÖar artikel 9

Kanske är det okänt för vissa att vi Lidingöbor är delägare i en fantastisk ytterskärgård – Björkskärs skärgård? Så har det varit i 250 år, men vad är bakgrunden till detta?

Björkskär är en vacker utskärgård som ligger i havsbandet rakt öster om Möja och nordost om Sandhamn. Det är en samling öar som, för att ligga i utskärgården, är relativt höga – högsta punkten ligger på drygt 19 meter. Flera av kobbarna och stränderna består av kala gnejsklippor, medan det inre av öarna präglas av tät och snårig skog- och buskväxtlighet, inte oväntat till stor del dominerat av björk.

De största öarna utgörs av Västerskär, Bodskär, Långskär och Ljusskär. Därutöver kommer en myriad av kobbar, skär och grynnor.

Ögruppen har under många hundra år varit intressant för sitt goda fiske, och för jakt på sjöfågel och säl.

En brokig historia

Ursprungligen ägdes både Björkskärs skärgård och grannöarna Lilla Nassa av Kronan och redan från 1440-talet finns dokument som anger kronan som ägare. Syftet var att ta in ränta (skatt) på fiskefångsterna från de skärgårdsbor som låg härute säsongsvis och fiskade. Kungen behövde föda både landets krigsmakt och det kungliga hovet. En fogde skickades ut med båt till dessa kronofisken för att driva in räntan, ofta i form av saltströmming.

Björkskär utgörs av en myriad av några större öar samt mindre kobbar, skär och grynnor.

Foto: Johan Ahlbom

Betalade skatt med strömming

Det är kronans fiskala nit som medfört att vi idag kan ta del av hur det fiskades härute i gamla tider. Den äldsta uppgiften härrör från 1572 års räkenskaper, då Björkskär rapporterade 90 skötar, varav 60 valar skulle betalas i ränta (omräknat cirka två tunnor). Sjuttiofem år senare, i skattelängderna från 1647 och 1648, kan man se att det låg runt 10 – 12 båtlag härute och fiskade. De kom från Ingmarsö, Lagnö, Äpplarö, Östra Lagnö, Stavsudda, Oxön, Lådna samt Berg och Hamn på Möja. De betalade även då cirka 60 valar strömming i ränta, det vill säga ungefär lika mycket som år 1572.

Östsidan av Björkskär. Foto: Wikipedia

Framåt mitten av 1600-talet blev dock fisket sämre, och därmed räntan till kronan lägre. Drottning Kristina ansåg det då inte längre lönt att skicka ut fogdar till dessa gudsförgätna kobbar för att driva in räntan. Rikets adel erbjöds då att köpa flera av dessa kronofisken. År 1648 fick adelsmannen, statssekreteraren och diplomaten Anders Gyllenklou köpa både Björkskärs skärgård och Lilla Nassa för drygt 117 riksdaler.

Den första kända kartan över Björkskär och Lilla Nassa är upprättad år 1691 av Carl Gripenhielm på kungligt uppdrag. Lidingö Stadsarkiv

Under det följande århundradet genomgick ögrupperna flera ägarbyten, för att 1740 köpas av Johan Betulin som var krögare på Fjäderholmarna (se kapitel om Fjäderholmarna) och Södergarn. Köpesumman uppgick till totalt 670 daler kopparmynt. Betulin bodde själv inte på Björkskär, men hade en eller ett par drängar boende på plats som skötte fisket och jakten.

Anledningen till att en stockholmare som Johan Betulin köpte öar i ytterskärgården på 1700-talet – som på den tiden låg flera dagars seglats från Stockholm – berodde på möjligheten att bedriva storskaligt strömmingsfiske och jaga säl på eget vatten. Man kunde också få direkta inkomster genom att hyra ut rätten till fiske och jakt, som var en av de huvudsakliga näringarna i skärgården under flera hundra år. 

Björkskär i kvällningen. Foto: Wikipedia

Betulins testamente

På våren 1759 börjar Betulin känna sig sjuklig och se slutet nalkas. Han skriver då ett noggrant testamente, som finns bevarat än idag. Här avhandlas bland annat vad som ska hända med Björkskär och Lilla Nassa efter hans bortgång. Och det är här Lidingö kommer in i bilden…

Betulin börjar sitt testamente: ”Jag förnimmer så Wäl af mina åhr, som min tilltagande kroppz bräcklighet och sjukdom, at min dödstund närmare och närmare nalckas.

Med de fiskelägen Björkskär och Nasan (Lilla Nassa) samt därtill hörande holmar vill jag ha så förordnat att min dräng Stephan Matsson, skall ha och nyttja dem i sin livstid samt barn och barnbarn och arvingar efter honom, dock med det förbehållet att han Thomasmesso-dag (den 21 december) betalar till nuvarande och efterkommande kyrkoherde, för Lidingös sockens fattiga, 60 daler årligen”. (Sigill)

Om Matsson eller hans arvingar misskötte betalningarna eller misskötte arvet skulle ögrupperna enligt testamentet ”bortarrenderas till någon annan på samma villkor.”

Att det blev just Lidingö socken kan antas bero på att Fjäderholmarna, som Betulin ägde och drev krog på, samt Södergarns krog som han också drev, låg inom Lidingö socken, vilken han därmed haft mycket att göra med.

Efter Betulins död visade bouppteckningen att han vid sin bortgång får räknas som en ganska välbeställd herre. Han ägde, förutom en omfattande inredning och utrustning på Fjäderholmarnas och Södergarns krogar, ett stort antal båtar och redskap som tydde på ett omfattande utskärsfiske. Här nämns bland annat 2 storbåtar, en ”hästbåt”, 1 skärbåt, 2 skötbåtar, 2 ekor, 1 roddsump och 1 skärbåt. Dessutom not, skötar och nät – som till exempel 1 långnot, 1 bonot, 3 fågelnät, 26 skötar, 3 siknät, 6 mörtnät, 4 skottnät (fågelnät), 3 sälnät, linor, block och taljor mm.

Dessutom efterlämnade han andra värdefulla ting, såsom 1 häst, 1 brännvinspanna, guldringar och flera andra smycken, allt till ett sammanlagt värde av 6 797 riksdaler. Så fick han också en värdig begravning, enligt bouppteckningen till en kostnad av 855 riksdaler.

Strävsamt liv på Björkskär

Ett par år efter Betulins bortgång flyttade hans dräng Stephan Matsson ut till Björkskär, han gifte sig och fick barn. Livet måste dock ha varit kärvt, endast fisket gick inte att leva på och förutsättningarna för jordbruk var ytterst små. På Västerskäret kunde man ”rothugga och röja” mellan bergknallarna och odla vad som gick i de små plättarna. Viss slåttermark kunde man erhålla om man röjde i kärren.

Mantalslängden år 1771 för Björkskär anger att för Björkskärs fiske antecknas 1 bonde, vilket troligen avser Stephan Matsson med familj. År 1830 antecknas ”2 rökar” (rök = hushåll)med sammanlagt sju personer.1840 finns fortfarande ”två rökar”, men nu med 10 personer, troligen Stephan Matssons barn med familjer.

Utsikt söderut från Björkskär. Foto Johan Ahlbom

Stephan hade två barn, Cajsa och Petter, som bodde kvar med sina familjer på Björkskär. Petter, som antog efternamnet Österman, gifte sig med en Möja-flicka och de fick två barn. Av dessa bodde Kristina kvar fram till år 1871 som den sista fasta invånaren på Björkskär. Förutom fisket hade hon tillgång till ”en liten åker, häst, kor, oxe och får.” Det imponerar sannerligen, sett med dagens ögon, att kunna föda dessa djur på Björkskär!

Nya problem med arrendatorerna

Efter början av 1870-talet var Björkskär obebott. Under början av 1880-talet hade Matssons efterkommande släktingar, Johan Erik Söderberg på Möja och Johan Eriksson i Stora Nassa, under flera år haft problem med betalningarna av avgiften till fattigkassan. Avgiften hade vid denna tid lagts om till ett arrende mellan Lidingö socken och de två arrendatorerna. Lidingö var nu beredda att säga upp arrendet.

Kommunalnämndsordföranden i Lidingö, Harald Zetterberg, Lidingös starke man vid den tiden, skriver i november 1885 till Johan Söderberg att ”arrendesummorna för 1882, -83, -84 och halva -85 är fortfarande inte betalda.” Året därpå lät han stämma de två fiskarna på uteblivna avgifter om 65 kronor. Fiskarna hade haft svårt att få fram kontanter, men åtog sig nu trots allt att betala arrendet. Men först ville de avräkna avgifter till ”kyrkobygge och skolhus”, som de – trots att de inte ägde Björkskär och Lilla Nassa – i sitt oförstånd hade betalat. Genom ett utslag i Häradsrätten år 1886 tvingades dock de två arrendatorerna – då arrendet inte betalts i tid – att frånträda arrendet.

År 1887 tecknade Lidingö socken ett nytt arrendeavtal med en ingift släkting till Stephan Mattson, fiskaren JFC Rydberg från Möja. Men även han fick problem med att betala arrendet. Rydberg skrev i augusti 1891 ett brev till ”herr Patron Zetterberg” för att förklara sin brist på kontanter: ”Jag trodde mig komma upp i Kyrkviken med fisk, men torkan och värmen har under hela sommaren varit för svår, att jag ej kunnat hålla någon fisk i livet så långt in i det grunda och varma vattnet. Om det blir lite kallare i vattnet kommer jag upp till herr Patron med någon fisk”.

I mars 1892 kommer nästa förklaring: ”Vi kom i en olycklig olycka i slutet av oktober månad. En natt kom en hastig storm (orkan) och vi hade våra bästa redskap utlagda och vi förlorade 15 nät och 2 skötar. Det var en förlust på 40 kr på en gång, och det var mycket för oss fattiga, som skall slita här i havet i storm och oväder efter vårt dagliga bröd. För det mesta har det oupphörligt stormigt nu ett par år, så vi icke kunnat lägga ut några redskap på 3 - 4 dygn.”

Lagfart för Lidingö stad

Möja kommunalnämnd ifrågasatte då, troligen påverkade av Möja-fiskarna, om Lidingö socken verkligen var rättmätig ägare till öarna, eftersom det visade sig att Lidingö saknade lagfart. Staden ansökte då om lagfart för ögrupperna och fick detta år 1909.

Efter fortsatta problem med arrendatorer på Björkskär och Lilla Nassa fick direktören Kurt Heinecke år 1920 arrendera öarna i 20 år för 1 000 kronor om året. Kurt Heinecke hade skapat sig en förmögenhet genom AB Kol & Koks, han var dessutom ägare av Hästholmsvarvet i Gåshaga samt ägare av Lökholmen och Trollharan i Sandhamn (se artikeln om Hästholmsvarvet). Heinecke var en stor skärgårdsälskare och sade sig vilja fridlysa Björkskär och Lilla Nassa för att förhindra jakt och fiske. Han uppförde på Västerskäret den lilla stugan, som fortfarande finns kvar, som bostad åt sin tillsynsman.

Bodskär i Björkskärs skärgård. Foto Johan Ahlbom

Nya förslag om försäljning  

Heinecke blev emellertid sjuklig och sade upp arrendet 1937, men betalade för hela arrendetiden som gick ut 1940. Då övervägde Lidingö köping att sälja öarna, man hade tröttnat på allt krångel och besvär med arrendatorer. Ett försäljningskontrakt utarbetades 1937 med Nils von Heidenstam som köpare. Priset var satt till 25 000 kronor och tillträde skulle ske 1938. Det intressanta med det avtalsförslaget är att försäljningen avsåg både Stora och Lilla Nassa. (Stora Nassa var man inte ägare av). Som vanligt skulle dock avtalet först godkännas av kommunfullmäktige, men fullmäktige var av en annan åsikt och öarna behölls i kommunens ägo.

Det är inte omöjligt att beslutet hade ett visst samband med en resa som kommunfullmäktige hade gjort tidigare samma år med ångbåt ut till Björkskär och Lilla Nassa. Lidingö Tidning sammanfattade deltagarnas intryck i en rubrik: ”Där 2 000 ejdrar häcka och örnarna ha byggt bo – inte säljer vi Björkskär och Lilla Nassa!”

Under kriget visade det sig att stugan på Björkskär använts av luftbevakningen i ett par år, från 1939 till 1940, utan stadens vetskap. Försvaret hade dock rustat upp stugan och borrat en brunn, vilket medförde att en uppgörelse om nyttjandet kunde träffas i godo.

1939 föreslogs att ”Carl Smitts fond för främjande av havsfiske” skulle få köpa Björkskär och Lilla Nassa av staden för 40 000 kronor. Fonden planerade anläggning av en stor fiskehamn på Björkskär med ”kajer, stugor för 2–3 båtlag, telefon, torkställningar för nät och skötar, transportbåt samt utprickning till hamnen”. Ett förslag till köpeavtal upprättades, men inte heller det godkändes av fullmäktige.

Till slut beslutade Lidingö kommun att behålla ögrupperna för framtiden och hålla dem tillgängliga för allmänhetens båtliv och rekreation.

Bodskärs lilla insjö, med sött vatten och svärdsliljor. Foto: Johan Ahlbom

1949 väckte Lidingö Ungdomsråd ett förslag om att Björkskär och Lilla Nassa skulle bli naturreservat. Man föreslår att landstigningsförbud införs under sjöfåglarnas häckningstid, allmänt jaktförbud, men annars att öarna görs tillgängliga för fler än bara båtägare. En tillsynsman bör med motorbåt kunna köra ut mindre grupper till öarna mot avgift. Övernattningar borde kunna ske i stugan. Kommunens Natur- och kulturskyddskommitté tillstyrkte frågan, men så mycket längre kom inte förslaget då. Men det är ju inte för sent än.

Stor dramatik vid Björkskärsutflykt

I slutet av maj månad 1951 anordnade Lidingö stad en båtresa ut till Björkskär för 75 kommunalmän och stadsanställda med sina familjer. Lidingö Tidning skrev om resan: ”75 lidingöbor i livsfara. Stadens fäder grundstötte på utflykt till Björkskär”.

När Transportbolagets bogserbåt s/s Trio, som man åkte med, närmade sig Björkskär söderifrån rände man rakt upp på en grynna. Båten blev stående med akterskeppet högt upp i luften. Ingen person skadades allvarligt under grundstötningen, men paniken var nära. Nödsignaler sändes, men uppmärksammades inte av någon.

Så småningom dök dock en fiskebåt, en tulljagare och en lotskutter upp och kunde ta ombord passagerarna i omgångar. Dessa kördes till Sandhamn, varifrån de med Waxholmsbåt fördes till Stavsnäs och därifrån med buss tillbaka till Lidingö. Men något besök på Björkskär blev det inte den gången.

Båten bärgades av en annan bogserbåt från Transportbolaget. Grynnan visade sig saknas i sjökortet, där djupet angavs till 7,2 meter.

Dramatisk grundstötning med bogserbåten ”Trio” på Björkskärsfjärden med 75 personer från Lidingö stad ombord. Livbåten är sjösatt på babordssidan.

Många besök på Björkskär idag                                                                     

Västerskäret sett från ovan med den skyddade hamnen. Stugan ses nere till vänster i bild. Foto: Wikipedia

Björkskär är idag välbesökt och uppskattat av båtfolk och andra. I Lidingös välordnade stadsarkiv finns alla gästböcker från Björkskärsstugan samlade, de uppgår till en halv hyllmeter. Böckerna är fyllda av tacksamma kommentarer över stugan där sjöfolk har sökt skydd, övernattat, hämtat vatten, lånat telefon, spelat kort eller lånat bastun.

1965, långt före mobiltelefonernas tidevarv, var stugans telefon naturligtvis guld värd för många båtfarare. ”Tack för lånet av telefon. Bengt och Anne”. ”Tack för lånet av telefon. Besättningen på s/y Catana” är några av alla otaliga tack!

Från sommaren 1966 kan man läsa: ”Hej ni, som läser denna bok, för oss gick det lite på tok. Vi kom hit i pytteliten båt, gissa om jag blev våt. Räddningen blev denna sköna stuga, så till Lidingö stad får vi tacka och buga.”

Från 1979 hittar vi: ”Embla var här, ty hon står inte ut med stanken från besättningen, utan styrde mot bastun!”

På Björkskär finns under sommartid en tillsyningsman, anställd av Lidingö stad. Björkskär är idag tillgängligt för alla som kommer med båt, här finns en väl skyddad hamn med en bra gästbrygga, toaletter, sophämtning och bastu. I sundet på Västerskärs norra sida finns också bra förtöjningsplatser.

Källor:
Wikipedia
Lidingö Stadsarkiv
Bertil Hedenstierna, Skärgårdsöar och fiskekobbar
Nils-Gustaf Stahre, Ortnamn i Stockholms skärgård
Eget arkiv