LidingÖar – artikel 5 – del 2 av 2
Krogen på Fjäderholmarna var den sista i ett pärlband av krogar som fanns utmed segellederna in mot Stockholm. Skärgårdsborna, som ofta seglade i små öppna båtar, behövde skydd för väder och vind, kanske lite mat och något starkt i strupen. Dessutom var det viktigt att fisken i båtarnas sumpar, så länge som möjligt vistades i friskt vatten. Inne vid Stockholms kajer var vattnet allt annat än friskt.
På fredagskvällarna, inför lördagens fiskmarknad i staden, blev Fjäderholmarnas krog ofta den naturliga samlingspunkten för skärgårdsborna. Olika båtlag råkade ibland i luven på varandra, med slagsmål och skador som följd på såväl folk som båtar. Samtidigt fick krogen ryktet om sig att vara den främsta orsaken till att bryta inaveln i skärgårdsbyarna. Här träffade många unga skärgårdsbor sin käresta.
I slutet av 1870-talet startade det så kallade Brännvinskriget i Stockholm. Det rasade under en tioårsperiod mellan Stockholms Utskänkningsaktiebolag och brännvinskungen L O Smith. Utskänkningsbolaget hade fått ensamrätt att utskänka brännvin i staden. Då passade L O Smith på att lansera sitt tiodubbelt renade brännvin på Fjäderholmarna. Från sina spritfabriker i Skåne och på Reimersholme levererade L O Smith sitt brännvin ut till Stora Fjäderholmen. Köparna skjutsades utan kostnad med båt fram och tillbaka till staden och båtarna avgick flera gånger i timmen. Dryckerna utbjöds för avhämtning om minst ¼ kanna (1 kanna motsvarade tre liter). Priset per kanna var 1:90 eller om man köpte 15 kannor endast 1:75.
Ordningen på resorna var inte den bästa, folk skrålade, drack och slogs. Bland besökarna sågs, enligt samtida polisrapporter, också barn under 15 år. En summering visade att på 11 månader hade det på Fjäderholmarna sålts närmare 1,5 miljoner liter ”Absolut rent brennvin”. Lidingö sockenstämma vägrade efter detta resolut att ge fortsatta rättigheter, och därmed avstannade brännvinshandeln.
I slutet av 1800-talet hyrde en kapten Andersson den stora byggnaden vid ångbåtsbryggan och inrättade där ett värdshus. I samband med den stora Stockholmsutställningen 1897 blev ön populär för en bredare allmänhet.
Kring sekelskiftet 1900 byggdes den så kallade Belvederen uppe på södra berget. (Belvedere är en byggnad som uppförts för att vara vacker och ge en vacker utsikt.) 1909 byggde man ut med utökade matsalar och inglasade verandor. Restaurangen kunde nu ta emot 550 gäster och bar namnet Grand Restaurant Bellevue.
Den sista juli 1940 sattes punkt för Fjäderholmarnas månghundraåriga krogtradition. Staten behövde tillgång till öarna. Då avåts den sista kräftsupén – och därefter sprängde Flottan hela den vackra byggnaden i luften!
Flottan tar över
År 1918 hade öarna köpts in av staten för att möjliggöra en flyttning av det ammunitionsförråd som då låg vid Loudden. Samma år byggde man även en avmagnetiseringsanläggning för Flottans fartyg i fjärden strax norr om öarna. Man uppförde också, under mellankrigstiden en ammunitionsfabrik på ön. Sprängmedel, ammunition och torpeder förvarades i stora ursprängda bergrum. Man byggde kajer, verkstäder, cementerade vägar, flera förråd och även några bostadshus. Under andra världskriget rådde det landstigningsförbud på öarna och en särskild vaktman vakade över dem. På Ängsholmen byggdes en stor tegelbyggnad som kolförråd åt Flottans fartyg.
I och med Flottans utflyttning till Berga och Muskö upphörde Fjäderholmarnas militära betydelse och militären lämnade Fjäderholmarna 1975. Stockholms stad och Lidingö stad tillfrågades om intresse att ta över ögruppen, men båda avböjde. Efter förhandlingar överfördes Fjäderholmarna till Djurgårdsförvaltningen 1981. Avmagnetiseringsstationen flyttades till Mysingen, medan byggnader och bergrum på öarna anpassades till civil verksamhet.
Idag har det utvecklats flera krogar och serveringar på Stora Fjäderholmen, där finns också rökeri, ölbryggeri, utställningslokaler, allmogebåtmuseum, hantverksbodar och –verkstäder. I bergrummen lagras till exempel svensktillverkad whisky. Passagerarbåtar går under säsongen i skytteltrafik mellan staden och öarna. Fjäderholmarna har, som Stockholms närmaste skärgård, blivit ett eftertraktat turistmål.
Libertus är en kulturminnesmärkt AGA-fyr på ön Libertas. Fyren Libertus tändes den 6 juli 1931 sedan Kungliga Lotsstyrelsen gett Stockholms hamnstyrelse rätt att sätta upp två AGA-fyrar i stadens hamninlopp. Den är en av landets sista gasfyrar där Gustaf Daléns klippljusapparat finns bevarad som ett kulturminne.
Klippljusapparaten uppfanns av Gustaf Dalén och gjorde att fyrarna kunde urskiljas från varandra genom olika intervall mellan blinkningarna. Tack vare den minskade också gasåtgången. Fyren och dess gasdrivna fasta utrustning har ett stort kulturhistoriskt värde och är av teknikhistoriskt intresse. Sedan 1995 är den förklarad som byggnadsminne.
Sedan 2010 är gaslyktan kompletterad med en led-lampa som drivs av solceller.
Under de kommande åren ska Stockholms Hamnar renovera fyren så att klippljusapparaten kan köras med gas på ett säkert sätt vid högtidliga tillfällen.
Källor:
Lidingö stadsbibliotek
Karta över Fjäderholmarna 1811
Lidingöliv i gamla dar, Birger Wedberg 1924
LidingöBoken 1941, Hembygdsföreningens årsskrift
Fjäderholmarna - nygammalt i ord och bild, Bengt Järbe 1987
Områdesplan för Fjäderholmarna 1985
Stockholms hamnar