LidingÖar artikel 2
Sveriges holme känner vi idag som en lummig liten ö vid inloppet till Skurusundet. Men ön var en gång ytterst nära att exploateras som kol- eller oljeupplag!
Det började med en annons i Svenska Dagbladet i juni 1915. Sveriges Holme bjöds ut till försäljning av ägaren till Skuru gård, Johan Gustav Edin. Ön ansågs lämplig som upplag för kol eller olja. Motiven var flera; de djupa stränderna medgav tilläggning med djupgående fartyg och med tanke på brandfarligheten var det bra att ön var isolerad från fastlandet. Och inte minst var närheten till mottagarna i Stockholm viktig. Med dåtidens lagstiftning var en sådan utveckling helt möjlig. Stora Höggarn och närliggande Telegrafberget med sina komplex av cisterner utgjorde tidiga exempel.
Annonsen väckte stor uppståndelse och bland andra dundrade skärgårdsälskaren och publicisten Erik Ljungberg i SvD: ”Åter en skärgårdsholme hotad af vandalisering! Man skulle kunna tro att varje försök att vandalisera hur liten del som helst af denna ögonsten skulle vara så godt som otänkbart, men så är tyvärr inte fallet.”
Även Naturskyddsföreningen engagerade sig till holmens försvar.
Markägaren Edin backade nu lite grann, och lät meddela att han lika väl kunde tänka sig att sälja holmen till någon villabebyggelse. ”– Detta vore nämligen det besta sättet att få den fredad mot de vandaler som husera här hvarje lördag och söndag. Det är framför allt söndagsseglare af den s.k söderamerikanska typen vilka göra strandhugg här och lämna tydliga spår efter sig med tomma buteljer, pappersskräp och dylikt.”
Arkeologiska fynd
Nu var lavinen i rullning. Riksantikvarien kopplades in och amanuensen från Historiska museet Gustav Hallström skickades ut att besöka ön. Han konstaterade på plats att det fanns fornminnen! Högst uppe på ön upptäckte han en förmodad domarring. Med tanke på öns belägenhet, i den urgamla skärningen mellan flera socknar och två landskap, föreföll det inte osannolikt att man i gamla tider hade samlats här för ting. Här var ju också en urgammal samlingsplats för ledungsflottor.
Riksbibliotekarien Dahlgren anslöt sig nu också till öns räddare. Han konstaterade att med tanke på att närliggande Kungshamn sedan urminnes tider varit en ankringsplats för fartyg och flottor vore det inte så konstigt om ”den så nära liggande holmen Sverige då blef brukad vid överläggningar och rådslag.”
Holmen räddad
Efter sommaren 1915 verkar det finnas en lösning i sikte. I september publicerade Dagens Nyheter en artikel om ”Holmen Sverige räddad från vandalism!” Artikeln pryds med en bild av en herre med ansenlig rondör, advokaten Harald Lettström, som nu lagt ett bud på holmen. Han bodde sommartid på Hasseludden och färdades förbi Sveriges holme med ångbåt varje dag. Han kunde inte tänka sig ett kol- eller oljeupplag på den vackra lilla ön. Hans bud var betydligt lägre än de 25 000 kronor som en exploatör erbjudit, men påverkad av den hårda opinionen accepterade markägaren Edin budet från advokaten Lettström. Köparen åtog sig att belasta holmen med ett servitut, som för all framtid skulle skydda ön från exploatering.
Intressanta lindar
Inte bara arkeologin var intressant på holmen. Här finns också något för mellansverige så ovanligt som ett kraftfullt lindbestånd. I stort sett all trädvegetation på holmen utgörs av lindar. Det lär vara ett av de nordligaste lindbestånden i Sverige med självföryngring. Lindförekomsten på ön beskrevs av botanisten J E Wikström redan 1840, och uppmärksammades också i ”Sveriges Natur” 1926 av den kände botanikprofessorn Rutger Sernander. Den lilla holmen hyser också en speciell och ovanlig art av eldlusen eller eldskinnbaggen, en vackert röd och svart liten insekt som lever på de hårda runda lindfrukterna.
En originell födelsedagspresent
Lettström ägde holmen under drygt 20 år, men började bli orolig för vad som skulle hända med holmen när han en dag gick bort. Lettström kläckte då den lysande idén att han skulle skänka holmen till staten. Så blev det när han fyllde 60 år 1937. Han skickade också med 200 kronor till arkeologiska utgrävningar.
Men på statens förvaltningar såg man nu betydande byråkratiska bekymmer. Domänstyrelsen tillstyrkte att gåvan skulle tas emot och att ön skulle fridlysas – men eftersom holmen låg så långt från annan kronomark ville man inte ta ansvaret för förvaltningen. Man bollade då över frågan, eftersom det fanns både domarring och sällsynt lindskog, till Vitterhetsakademin. Men Vitterhetsakademin hoppade också av och ansåg att bättre lämpad var Vetenskapsakademin.
Vetenskapsakademin åtog sig, efter vissa våndor, att sköta och förvalta holmen. Lite konstlat föreföll det dock genom att inga fornlämningar fanns upptagna i fornminnesregistret 1936.
Sanningen uppdagas
Först en försommardag 1972 uppdagades den verkliga sanningen om fornminnet på Sveriges holme. Då steg tre tunga auktoriteter från Riksantikvarieämbetet iland på holmen för att undersöka fornminnena. Sanningen visade sig vara helt annorlunda, den så kallade domarringen utgjordes av en helt vanlig moränbildning!
Men ändamålet helgar medlen, myten om domarringen hade trots allt räddat den lilla holmen från exploatering!
Namnet Sveriges holme
Var namnet Sveriges holme kommer från är inte helt klarlagt. Namnet är omnämnt redan på 1200-talet. Den lilla holmen ansågs i forna tider markera gränsen mellan området där Svealagen gällde och staden Stockholms rätt.
Holmen finns med i den kända seglingsbeskrivning från 1200-talet, ”Valdemar Sejrs jordebok”, som beskriver seglingsrutten längs Östersjökusten mellan Blekinge och Stockholm och vidare till Åland och Finland. Där kallas ön för ”Litlae Swethiuthae”, dvs ”Lilla Svitiod” eller ”Lilla Sverige”.
Granne med Kungshamn
Sveriges holme ligger granne med Kungshamn, en skyddad vik där forna Sveakungar samlade sina ledungsflottor från Mälaren och Östersjölandskapen inför härnadståg. Erik den Helige tros ha använt Kungshamn när han gav sig ut på korståg mot Finland kring 1150. Den danske kungen Kristian I ankrade här år 1459 med sin flotta på väg att anfalla Stockholm, och femtio år senare stannade den likaledes danske kungen Hans till här på hemväg från Stockholm.
Vrak från gamla tider
Ett vrak av en gammal segelskuta på 11–12 meters längd fullastad med murtegel hittades utanför Kungshamn i närheten av Sveriges holme år 2002. Skutan är daterad till 1360-talet och var på väg in till Stockholm för leverans av tegel, troligen till ett kyrkobygge. Riddarholmskyrkan har samma profil på teglet, slottet Tre Kronor och Storkyrkan likaså. Teglet kan ha kommit från ett tegelbruk vid Duvnäs udde. Vraket har stora likheter med ”Kalmar I”, ett fartyg från 1200-talet som man fann utanför Kalmar på 1930-talet.
– I Stockholm finns det inget som matchar det här, sade Johan Rönnby, docent i Marinarkeologi vid Södertörns högskola till SvD. Det var en medeltida bruksbåt på väg in till Stockholm med tegel till ett kyrkobygge. Det kan berätta mycket.
– Ett vrak som tidigare påträffats i Stockholms skärgård, resterna av en kogg vid Biskopsö, kan mäta sig i ålder – men den här tegelskutan är unik genom sin fulla och intakta last.
Fyndområdet som täcker en yta på 140 m2 är fylld med bordläggningsplank och balkar. Mitt i skrovet står en prydlig trave tegel som är tre meter hög och fem meter lång. Möjligen var det denna trave som orsakade en förskjutning i lasten varmed fartyget kantrade och gick till botten.
Vrak i modern tid
Även i senare tid har Sveriges holme varit centralfigur i olika sammanhang. Ett av de mer spektakulära tillfällena var när ett stort halvsjunket husbåtsvrak hittades på ön västsida. Vraket var fullt av tomma ölburkar och flaskor som tydde på att husbåten primärt använts som festlokal. Av ägare och besättning syntes inga spår. Man hade troligen övergivit skeppet i tid när det höll på att sjunka. Nu uppstod frågan, vem skulle ta hand om vraket?
I Sveriges genomreglerande land visar det sig att det saknas en klar lagstiftning om omhändertagande av herrelösa vrak. Vraket hotade nu att driva ut i farleden, bara femtio meter bort och där kunna ställa till med stor skada, så goda råd var dyra.
Skärgårdsstiftelsen åtog sig att, som öns förvaltare, samordna en aktion. Polisen kontaktades för godkännande, likaså Länsstyrelsen som ansvarig myndighet för naturskyddade områden och Kustbevakningen som hade tekniska resurser i form av miljöskyddsfartyg. Alla tillstyrkte en ”räddningsaktion”. Sällan har väl samarbetet mellan berörda myndigheter flutit så snabbt och smidigt, för nästa morgon ankrade Kustbevakningens stora miljöskyddsfartyg utanför husbåtsvraket. Med fartygets kran kunde husbåten nu i delar plockas upp på fartygets däck.
Då uppstod nästa fråga? Var ska man göra av vrakdelarna? Kustbevakningen ville inte ha med sig vrakdelarna till sin bas på Djurö, vilket vi trott. Nej, man ville bli av med det nånstans i närheten. Nacka kommun, inom vars gränser Sveriges holme ligger, saknar större lastbryggor i närheten. Då ringer vi upp Lidingö kommun och beskriver situationen. – Jo, visst kan man tänka sig att transportera bort skräpet, bara det transporteras till Breviks brygga.
Sagt och gjort, efter en kort transport tvärs över farleden sker avlastning en stund senare på Breviks brygga. En större lastbil med kran möter upp och lastar vrakdelar. Så kan aktionen anses vara avslutad. Sveriges holme är avstädad och återställd efter ett unikt gott samarbete mellan en handfull olika myndigheter!
Källor:
Lidingö stadsbibliotek
DN 1915, SvD 2002
Skärgårdsstiftelsens årsböcker