Här inleder vi en ny artikelserie i Lidingö Nyheter; "LidingÖar" kommer att berätta om några av de öar som omger Lidingö, eller tillhör Lidingö. Det finns mycket att lära om dessa. Serien omfattar åtta öar.
Ny artikelserie: LidingÖar. Artikel 1, del 1 av 2
Stora Höggarn har liknats vid ”skrothamnen” i Murmansk i Ryssland. Här finns skrot, skrot och skrot i oanade mängder – allt ifrån rostiga oljecisterner till trasiga oljeledningar, halvsjunkna båtvrak och massor av skräp. Många har frågat sig hur det blev så här?
Stora Höggarn hörde under flera hundra år till släkten Banérs stora gods på Djursholm, vari även Lidingö ingick. Detta förhållande varade ända fram till 1775, då ön såldes av Banérs till bryggaren Carl Johan Wier (1734–1800). Han lät bygga en mindre herrgård på Stora Höggarn som bostad åt sig.
Höggarn känd för sin krog
Namnet Höggarn har troligen sitt ursprung i den höga ön eller holmen. Efterleden garn, arn eller arnö anses betyda ö eller holme eller något som sticker upp ur vattnet.
Ända sedan på 1600-talet hade det funnits en välkänd skärgårdskrog på Höggarn. Den erbjöd ett välkommet avbrott för skärgårdsfiskare som seglade in fisk från skärgården till Stockholm. I äldre tider, innan ångbåtstrafiken kom igång, skötte skärgårdsborna själva trafiken till Stockholm med egna båtar. Man for till stan när man hade något att sälja, det var mest fisk men kunde också vara kött och ejderdun. Vid krogen på Fjäderholmarna lade man alltid till, för där ”var trevligt och alltid öppet”. Det fanns också andra livaktiga krogar i närheten, på till exempel Höggarn, Granholmen, Hasseludden, Kungshamn och Blockhusudden. Det var inga fina restauranger utan enklare ställen, där man kunde söka skydd för natten och få sig en kaffehalva, lite mat och ibland en sovplats.
Under 1700-talet byggdes en ny krogbyggnad på Höggarn och den användes ända fram till att krogen lades ner kring 1870. När den reguljära ångbåtstrafiken kom igång i mitten och slutet av 1800-talet miste skärgårdskrogarna största delen av sin kundkrets och många av krogarna upphörde.
Öns byggnader – för krog och jordbruk
Från år 1858, då krogen fortfarande var igång, finns bevarat ett intressant dokument som beskriver öarnas bebyggelse och lantbruk. Det året köpte skeppsklarerare Per Otto Hellsten Höggarnsholmarna för 13 000 Riksdaler. I köpekontraktet anges att på Stora Höggarn fanns ett Corps de logi (huvudbyggnad), två flygelbyggnader – varav i den ena två rum för värdshusrörelse, samt lador och flera andra uthus. Därutöver fanns en stor trädgård med över 30 fruktträd, bärbuskar och grönsaksodlingar, dessutom potatisland, äng för höskörd, två till tre kor, svin och sex får – de senare fick sommartid beta på Lilla Höggarn. En dräng var årsanställd, därutöver anställdes sommartid ”kvinnfolk” och tillfälliga arbetare.
Ägaren Hellsten visade sig vara en skicklig bonde och år 1861 fick han första pris vid Hushållningssällskapets lantbrukstävling i Stockholm för ”på Stora Höggarn odlad råg”. År 1869 fick Höggarn reguljär båttrafik genom att Waxholms Ångfartygs AB började trafikera öns ångbåtsbrygga, men redan 1819 lär en ångbåt för första gången ha anlöpt Höggarn.
Innan ångbåtstrafiken kom igång i skärgården var Höggarn isolerat under hela isläggningsperioden. Vintertid hade man sin enda förbindelse över isen till Lidingö. Bästa vägen om man skulle besöka Stockholm gick via Kyrkviken, vidare till Torsvik och Ropsten. Denna vinterväg omintetgjordes dock när båttrafiken började bryta isränna norr om Höggarn.
År 1884 utarrenderade ägaren Hellsten ett stycke mark på öns sydvästra sida till ingenjör Blomberg för ”bebyggande af en villa”. Villan uppfördes i två våningar och användes länge som sommarbostad, kallad ”Sommarro”. På öns nordvästra sida, nedanför bostadshuset Bergshyddan, fanns en dansbana, en kägelbana och en lekstuga. Under senare tider användes villan Sommarro som personalbostad, varefter den revs 1918. Blomberg lät även uppföra det timrade härbre som finns kvar än idag.
När Hellsten avlidit år 1895 konstaterade man att ön inte förändrats nämnvärt på 50 år, det mesta var sig likt. Dödsboet börjar förhandla om att avyttra ön, och 1903 säljs den för 75 000 kronor till grosshandlaren Fritz Schmidt.
Tidig historia som industriområde
Schmidt såg potentialen i att kunna lagra brandfarliga oljeprodukterna ett stycke utanför staden. Om elden kom lös eller explosioner inträffade uppfyllde en ö utan fastlandsförbindelse alla säkerhetskrav. Nu börjar öns långa historia som industriområde. Schmidt lät nu på Höggarn anlägga Stockholms första oljehamn. Här fanns stora vattendjup för oceangående tankfartyg och snart byggdes kraftiga kajer och oljecisterner samt flera verkstäder och bostäder. Han lät också bygga en förmansbostad, personalbostäder (kallat ”Folkets hus”), sjöbod med tvättstuga och mangelrum, samt övernattningsrum för fiskare (som arrenderade fiskevattnen runt ön). Därutöver byggde han också ett särskilt tunnbinderi.
Efter bara ett drygt år kunde det första tankfartyget lossa sin last vid ön. Successivt byggdes anläggningen ut och till slut fanns det hela 18 cisterner ovan mark och tre bergrum, där det under många år lagrades fotogen, bensin och andra petroleumprodukter samt även metanol. Under åren 1915 – 1940, som var Höggarns storhetstid som industrianläggning, arbetade och bodde det upp till ett 60-tal personer på ön.
Stark utbyggnad
Schmidt ombildade redan 1905 sin firma till aktiebolag, med namnet Svenska Mineralolje AB, varpå han sålde ön till bolaget för 100 000 kronor. Genast startade en kraftig utbyggnad av anläggningen med ytterligare cisterner, källare för eldfarliga oljor, nytt tapphus för oljor samt nytt tunnbinderi. Även flera mindre tankbåtar och pråmar anskaffades, till och med tankbilar och en egen järnvägsvagn.
Den lilla transportflottan bestod av motorbogserbåten ”Höggarn”, tankpråmarna ”Höggarn I”, ”Höggarn II” och ”Höggarn III” samt två fatpråmar av trä.
Tunnbinderiet var viktigt, ty vid denna tid levererades alla petroleumprodukter till kunderna i trätunnor. Detta kom emellertid att stå bolaget dyrt. Man byggde först en stor verkstadsbyggnad och införskaffade avancerade tunnbindarmaskiner från Tyskland. Virket måste importeras ända från Amerika. En tysk verkmästare och tjugo man (!) anställdes till tunnbinderiet.
Verkmästaren lämnade emellertid sina lärjungar vind för våg. Tunnorna blev inte runda som var tänkt, utan platta eller rombiska eller trekantiga… Sådana tunnor går inte att rulla, vilket är ett krav vid lastning och lossning – hela tunnbinderiet blev ett fiasko och fick skrotas. Tunnor fick nu köpas in från annat håll.
Ekonomin för bolaget blev ansträngd, kanske delvis beroende på tunnbindarfiaskot. Banken övervägde att säga upp sitt engagemang i bolaget, och 1907 såldes ön och anläggningarna till Krooks Petroleumbolag, (senare Svenska Petroleum AB Standard och 1939 ombildat till Svenska Esso AB) för 130 000 kronor.
Krooks började nu ett omfattande moderniserings- och utbyggnadsarbete på ön. Man byggde flera och bättre bostäder – bland annat Skogsstugan och Bergshyddan, flera lagerbyggnader och en ny stor utlastningsbrygga. 1912 byggde bolaget fem mindre bensincisterner, omgivna av grova betongmurar, uppe på öns högsta punkt. Avsikten var att samla upp cisternernas bensinångor, för återanvändning som bensin. Tanken var god, men det fungerade inte som tänkt.
Skola och skolgång
I samband med ”industrialiseringen” av Höggarn i början på 1900-talet ökade barnantalet kraftigt – och den gamla krogen fick bli skola. Krogsalen på 40 kvm fungerade som skolsal mellan åren 1916 till 1938. Tre av rummen värmdes av äkta Mariebergskakelugnar.
Ansvaret för skolan delades mellan Lidingö kommun och Krooks Petroleum. Kommunen höll lärare och undervisningsmaterial, medan Krooks svarade för skolsal, uppvärmning, städning och lärarbostad. Efter 1938, då skolan lades ned, fick kvarvarande 7 – 8 elever dagligen skjutsas med motorbåt till och från skolan i Vaxholm. På vintern fick de inkvarteras i staden.
Oljehanteringen välorganiserad
Hanteringen av oljeprodukterna från ön gick till så att varje morgon fylldes tankpråmar vid Höggarn och bogserades av motorbåten ”Höggarn” in till Strandvägskajen. Där hade bolaget en mottagningsstation på en påbyggd träpråm. Från denna pumpades fotogen eller olja med handkraft upp till hästdragna ”gatutankvagnar”. Sedan kördes oljan ut till ”lysoljeaffärer”, där bolaget fått ställa in så kallade ”fotogenståndare” (jmf bensinpumpar) med avtappningskran.
Vintertid var det dock svårt att få denna pråmtrafik att fungera. Vintern 1917, som var en sträng isvinter, hade Höggarn istället förbindelse till Lidingö över isen. Krooks Petroleumbolag körde då bensin i träfat med hästskjuts över isen till Kyrkviken, varifrån faten forslades vidare till Värtans järnvägsstation. Transporterna över isen pågick i drygt två veckor med åtta hästar.
1921 genomfördes en spektakulär utbyggnad av cisternerna på ön. Från Nynäshamn inköptes från en nedlagd verksamhet fyra stycken större oljecisterner. Cisternerna sjösattes med hjälp av en bogserbåt och bogserades därefter till Höggarn. På öns östra sida byggdes en provisorisk slip, på vilken cisternerna drogs upp och därefter ställdes på önskad plats. Under väntetiden på torrsättningen blåste det upp till kuling – en av cisternerna slet sig och drev över fjärden ända bort till Tegelön, men utan att ta skada!
På 1930-talet var Höggarn en av de största importhamnarna i Skandinavien för petroleum, med en lagringskapacitet på hela 30 000 m3. Tillförseln skedde med stora tankfartyg från Standard Oils utskeppningshamnar i Mexikanska Gulfen.
Transporter inom ön, el och vatten
Ända från Krooks tid fanns en ardennerhäst på ön för fatkörning, materialtransporter mm. Men under kriget blev det allt svårare att få tag på foder till hästen och 1940 fick han lämna ön.
Elförsörjningen var alltid ett svårt kapitel. Till att börja med fanns en stor ångpanna som drev en DeLavals ångturbin vilken svarade för elström till belysning i cisternområdet och i arbetslokaler. I bostäder och kontor användes fortfarande fotogenlampor.
1937 påbörjades en elektrifiering via elkabel från Elfvik och året därefter kunde strömmen släppas på. Alla bostadshus, kontor och verkstäder fick nu elektriskt ljus.
Tillgången på färskvatten har alltid varit en svår fråga på skärgårdsöarna, även på Höggarn. Den äldsta kända brunnen är en grävd brunn, sex alnar djup. Den låg i närheten av Stora Villan. Dock gav den inget bra vatten. På Schmidts tid togs en brunn upp vid Förmansbostaden, den gav inte mycket vatten och det var inte bra heller. Krooks bolag tog upp den nuvarande brunnen vid maskinhuset, som borrades ner till 12 meters djup. Den gav rikligt och gott vatten och förefaller ”närapå outtömlig”.
Förhöjd beredskap
1939 byggdes två stycken lagringscisterner på Höggarn om hela 9 000 m3 vardera. De var troligen de största cisternerna i Sverige vid den tiden. Samma år påbörjades också utsprängning av bergrum på öns norra sida för beredskapslagring av olja för statens räkning. I bergrummen inrymdes tre stycken stora förvaringscisterner för vardera 2 500 m3 olja.
Under de två år som bergrumsarbetena pågick uppgick arbetsstyrkan på ön tidvis till 75 man. Alla dessa skulle förläggas och utspisas på ön, och det lyckades man med i god sämja. Under andra världskriget förlades en särskild vaktstyrka om 15 man på ön på grund av dess karaktär som skyddsobjekt.
Svår olycka
Under våren1951 inträffade en svår olycka vid en av öns kajer. Det var bogserbåten ”Essokraft II” som blev fullständigt förstörd vid en explosion ombord. Någon i den tre man starka besättningen hade av misstag använt syrgas i stället för komprimerad luft för att starta båtens Avancemotor. Explosionen var omedelbar och förödande. Styrhytten slets i stycken och järnplåtar kastades hundratals meter från olycksplatsen. Den svårast skadade besättningsmedlemmen transporterades med helikopter till Södersjukhuset, medan de andra två togs med båt till Lidingö och väntande ambulans.
Fortsättning följer. Del 2 om Stora Höggarn kommer på söndag den 17 november.
Första gången jag ser en så utförlig och intressant text om denna ö. Mycket bra gjort, tack för det!
Intressant. En karta skulle sitta fint.
Åh vad kul att läsa…vilka entreprenörer Lidingö alltid har haft. Förhoppningsvis i fortsättningen. Ska bli spännande fortsatt läsning !
Det finns en annan berättelse om etableringen av petroleumhanteringen på Stora Höggarn. Enligt History of Stockholms Enskilda Bank to 1914, skriven av Olle Gasslander; Even less profitable was the oil transaction. In the autumn of 1903 Marcus Wallenberg, Nobel and H. N. Andersen agreed to form a company to erect oil storage tanks on Höggarn, in the first instance for Diesel oil from Batum. Texan oil was not suitable at that time because of its excessive sulphur content, but there was hope that it would later be possible to go over to this cheaper oil. The work was to be directed by Fritz Schmidt, but it was not until March 1905 that Svenska Mineralolje AB was set up. The share capital was 600,000 kronor of which only half was paid up. At Schmidt’s suggestion the business was enlarged to include lighting oil from the U.S.A. This move brought the company into competition with a leading oil importer, Krooks Petroleum- och Oljeaktiebolag, and business had to be carried on at a loss. In 1907 the shareholders decided to sell out to Krooks rather than spend more money. At first they hoped to get a fair price for the business, but when they discovered that behind Krooks was Rockefeller’s Standard Oil Company, with its reputation for dealing resolutely with competitors, they gave up hope of emerging from their trobles without loss. In the end the shareholders lost half the capital invested. SEB had never invested large sums in the Diesel business.
Vilken är mest sann? Jag tror att Fritz Schmidt fungerade som bulvan för Wallenberg?