Yippeee!

Kåserier13 augusti 2023 kl 03.57

Maj 1960.

Bussresan från Tulsa till L.A. tog nästan ett och ett halvt dygn. Vi gjorde korta stopp i Amarillo, Texas, Albuquerque, New Mexico och Flagstaff Arizona. Landskapen längs Route 66 började alltmer likna dom jag sett i westernfilmerna. Smått omtumlad klev jag av bussen på morgonen och tog en taxi till Hollywood där Mr. Danielson bodde. i en tjusig villa uppe i Beverly Hills. Med apelsinträd och pool på tomten. Det blev några behagligt lättjefulla dagar, tillsammans med familjen. Goda råd om hur jag skulle gå tillväga med mitt arbetssökande. Under ett av våra bordssamtal råkade deras hembiträde Bessie höra att jag sökte jobb och sa:

- Excuse me Mr. Danielson, but couldn´t that famous swedish saddlemaker Edward Bohlin be of help? - Yes, of course. Very good idea Bessie! Det visade sig att denne man själv emigrerat från Närke som femtonåring, jobbat som cowboy i Buffalo Bills dåvarande hemstad Cody i Wyoming, och medverkat i hans ”Wild West Show”. På 1920-talet hade han startat sin hantverksmässiga yrkesverksamhet i Hollywood och blivit känd inom filmvärlden för sina praktfulla sadlar, bl.a. åt den välkände matinéhjälten Roy Rogers.

Jag ringde upp honom och fick träffa honom dagen därpå på hans arbetsplats. Han rådde mig direkt att sätta in en annons i lantbrukstidningen ”Western Livestock Journal”. Jag följde hans råd och tre dagar senare fick jag svar från ranchägaren Vaughn Gilbert som även hade en pianoaffär i Burbank, ett par mil norr om L.A. Jag blev eld och lågor! Äntligen! Den här gången skulle jag vara ännu bättre förberedd inför min presentation. Mr. Danielsons dotter Karen som gick på UCLA university hjälpte mig med detta.

Samma kväll fick jag på TV se Elvis uppträda i Frank Sinatra show. Hemkommen från lumpen i Tyskland! Iklädd smoking! dom sjöng Sinatras låt ”Witchcraft” tillsammans och jag förstod att jag aldrig mer skulle få se Elvis som den rebelliska rocksångare han varit på 50-talet. I min dagbok gjorde jag en snabb minnesteckning av honom.

Efter tre bussbyten i L.A. kom jag till Burbank. Eftersom det var en kvart före överenskommen tid ställde jag mig på andra sidan gatan och rökte en cigarett, gick igenom det jag skulle säga. Det kändes oerhört pirrigt. När jag sedan klev in i affären möttes jag av den välkända hillbillylåten ”Turkey in the straw” som brukade spelas på saloonerna i filmer ja sett. Och där satt han med cowboyhatt på huvudet och var så helt inne i sitt spel att han inte hade hört när jag kom in.

- Sorry young man, didn´t hear you. What can I do for you? När jag presenterade mig sken han upp, tog i hand och vi slog oss ner. Han berättade ingående om sin ranch, att den låg 37 mil norrupp i bergskedjan Sierra Nevada, på gränsen till Kalifornien. Att den var på 400 acres (150 hektar) hade hästar och biffkor av rasen Black Angus. Att förmannen var danskfödd och hette Mr. Olesen. Arbetet skulle innebära ”general ranch work” d.v.s. att sköta om boskapen, laga stängsel, köra traktor och jordbruksmaskiner, ha hand om konstbevattningen med pipelines. Med andra ord mycket att lära för en ”greenhorn” (nybörjare) som jag. Jag hade förberett mig på att jag skulle få många frågor och rabblade ärligt upp svaren som på en skolläxa, med stor risk för att bli underkänd.

- So you wanna be a cowboy, right?

- Yes sir.

- And move from fancy Beverly Hills to the lone praire and the howling coyotes up in the mountains?

- Yes sir, sure do.

- You ever worked with cattle before?

- No sir, just had them for dinner. (Åt detta lite lustiga, som Karen föreslagit, såg jag att han log).

- Can you ride?

- No sir.

- You ever drove a tractor?

- No sir, never. Don´t even have a drivers license.

- Well, you´ve got a lot to learn then?

- Yes sir,…you just name it.

- Well, one more thing; do you speak Danish?

- Danish? …hm…well, I´m Swedish, didn´t the ad in the magazine say so?

- Oh yes, but you see the foreman Ole, is, …well, never mind. I´m sure he will have a lot to show you. Me and
my wife are goin´ up there this Sunday, so you better prepare yourself for a long hot ride.

Slutligen frågade han om jag spelade piano. Litegrann, och bara på gehör, svarade jag. Han bad mig spela något, gärna nåt svenskt stycke, så jag drog till med min barndomsfavorit ”Gamle Svarten” som vi hade på skiva hemma med Sven Olof Sandberg. Efter bara några takter utbrast han:

- I´ll be doggone! It´s our song, about that horse ”Old Faithful”! Whats the name of it in swedish?
-”Old Blackie” I guess, svarade jag och insåg att jag kanske redan hade fått det där jobbet.

Yippeee!!!

Kommentera

Ange korrekt namn. Kommentarer granskas innan de publiceras.

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *