Föräldrarna var inte glada när grannens höns kom loss från sina burar och kacklande och flaxande kom över på vår tomt med grannfrun jagande långt efter. Beredvilligt skulle jag hjälpa till med att fånga in hönsen. Det gjorde jag efter bästa förmåga genom att agera poliskonstapel och jag njöt i fulla drag av att stå och dirigera ”trafiken”. En arm ut och så även den andra signalerande stopp. Så sänkte jag båda armarna och hönsen reagerade vartefter på mina försök att dirigera färdriktningen. Grannfrun fick ibland hjälp av sönerna som inte heller de var så glada när hönsen kom loss. Men ingen tycktes fundera på orsaken till att hönsen lyckades rymma vid de mest olämpliga tillfällen.
Tillsammans med mina lekkamrater brukade jag snedda över till grannens tomt som låg i början av Idunavägen, innan järnvägsövergången vid Parkvägen. Hönsen brukade vi få mata med maskrosblad. Grannfrun hade visat hur låset till burarna fungerade; det var endast en pytteliten pinne som höll till hänglåset och denna lilla pinne skulle alltid vara ordentligt insatt i hänglåset när vi var klara med att utfodra Laura och de andra. Det var noga att pinnen sattes i låset på rätt sätt men det är ju så lätt att glömma eller att liksom missa på någon millimeter och då behövdes det inte mer än en ynka puff av någon höna förrän hela skocken skulle rymma fältet. Det här var i mitten på 40-talet och minst tio år innan tv-apparater fanns i var mans hem, och som idag, så kallade paddor. Hönsen som på detta vis råkade komma loss och rymma var då mitt höga nöje.
Så småningom skulle det röda gamla huset komma att rivas för kommunen hade planer på att leda om Södra Kungsvägen eventuellt genom att spränga i Idunaberget, i det så kallade Norra Alternativet, för att på så sätt sammanstråla med andra länken i kedjan, Gåshagaleden, i Högberga. Därav blev det ju intet trots att åren gick och mer eller mindre fullständiga utredningar hade gjorts. Södra Kungsvägen är lika smal och otillgänglig, nu mer än någonsin. Järnvägsövergången i Skärsätra är kvar men trafiken har ökat och fartbegränsningen är reducerad till 30km/tim.
I fastigheten intill Mjölkcentralen vid Södra Kungsvägen fanns en köttaffär som förestods av herr Blomqvist och hans fru. Där hängde stora stekar och väntade bara på att bli finfördelade, precis som i vilken ’Butchers’ som helst i England.
Jag minns en gång när jag och min lillebror följde med mor till slaktaren för att handla. Min bror såg hur slaktaren betedde sig inför kunderna och ett tu tre så gick han innanför disken, lade händerna på ryggen, bockade och sa: ”Vad får det lov att vara?” och responsen var idel leenden från husmödrarna som väntade på sin tur. Men nåde den om någon mer skulle få för sig att efterhärma slaktarens affärsmanér.
Slaktaraffären upphörde senare; herr Blomqvist gick i pension och ingen var beredd att överta verksamheten. Och med nya tider följde att högre krav från myndigheter ur miljö- och hälsosynpunkt hade trätt i kraft. Långt senare såg jag en gång hur en gnagare, stor som en liten katt, makligt gick mot soprummet i uthuset där tidigare avfall av skilda slag hade dumpats. Men alltsedan dess såg jag dessbättre aldrig mer till någon gnagare när jag hade vägarna förbi och försiktigt sneglade mot uthuset där jag sist såg gnagaren.
Vi barn brukade klä ut oss till påskkäringar och gick sen runt och knackade på och delade ut påskkort som vi målat. Jag var väl i åtta-nio år den gången jag ringde på hos en dam i samma hus som Mjölkcentralen och räckte över ett kort och önskade henne en Glad Påsk. Kvinnan tog tankspritt emot kortet men verkade mer intresserad av hur jag såg ut som påskkäring och granskade mig från topp till tå.
Hon var konstnär fick jag veta och hon skulle vilja måla en tavla av mig, men då måste jag kila hem och fråga om det gick bra. Och jag blev tillsagd att komma tillbaka klädd och målad på samma sätt. Hemma fick jag höra att det gick bra för konstnären att måla en tavla av mig. Men jag vet inte om jag blev tillsnyggad hemma för reaktionen blev lite annorlunda när jag kom tillbaka. Klädseln var densamma och jag hade försökt att vara lika frikostig när jag svärtade ögonen med kolbiten och läpparna och kinderna hade jag smetat illröda med ett cerat.
Konstnären konstaterade att jag var fin och började måla av mig. Men antagligen hade någon liten förändring skett, för det ursprungliga spontana som hon sökte verkade inte infinna sig där och då. Men det blev en tavla så småningom. Idag minns jag inte konstnärens namn och inte heller namnet på tavlan. Någon gång har jag senare sett en tavla kallad Den lilla påskkäringen men det är rätt oväsentligt vem tavlan föreställer.
De i artikeln skildrade fastigheterna finns kvar förutom det röda trähuset som revs. Där står tomten öde och övergiven än idag. Men ett litet hus råkade utelämnas. Det var en brun timmerstuga med gröna träluckor som låg väster om fastigheten där Mjölkcentralen var belägen. Timmerstugan skilde sig från övriga hus. I den hade två damer sin sybehörsaffär förlagd. Små presenter och en och annan mässingring har jag köpt av damerna i sybehörsaffären för mina sparpengar. Fast det blev ett tvärt slut på att köpa mässingsringar när ringfingret missfärgades och började klia. När så sybehörsaffären upphörde blev stugan hemvist för sjöscouterna en tid. Och sedan länge står även denna tomt vid Södra Kungsvägen öde och det kan vara svårt att föreställa sig vad som funnits där tidigare.