Tiden går sin gilla gång – visst är det så! Men ändå måste vi inse att de senaste åren varit annorlunda med Coronaviruset i faggorna – hålla avstånd på alla sätt och vis har varit modellen. Alltså blev det inget kalas när jag fyllde de nittio åren. Vi får vänta och se!
De påhittiga ungdomarna i min stora familj kom då på att ge mig ”upplevelser” i framtiden när det förhoppningsvis var tillåtet att träffas igen, till och med utan munskydd! Så blev det också – tack och lov!
Nu var det dags för de unga familjerna att plocka fram listan på presenter de lovat mig, den gången i mars för två år sedan. I månaden september var det Bosses fyra grabbar som stod på tur att ge farmor Inger en upplevelse som skulle passa tid och rum. Dagarna gick och jag förmodade att gänget glömt bort mig – det finns ju annat att tänka på. Men så ringde Tor (den yngsta i brödraskaran) och ville stämma träff med mig en söndagsmorgon klockan 9:30! – Men Tor – är det inte lite för tidigt? Du vet, jag sover ganska länge och så ska jag hinna få i mig en kopp te och en macka, eller så…
Resultatet av vårt samtal blev dock att vi skulle träffas vid Operahuset runt klockan 10 – för min del var det bara att beställa Färdtjänst till ”någonstans i Kungsträdgården”. då beställningsmottagaren inte visste var Operahuset eller Operakällaren låg någonstans i Sverige.
Det hela ordnade sig till slut och jag fick hjälp av chauffören att ta fram min rullator ur bagageutrymmet. Så står jag där lite vilsen och funderar på vad nästa steg ska bli? Solen lyser och allt är frid och fröjd, för visst är det Tor som kommer emot mig med snabba steg! Stor kram – så härligt att mötas igen!
Vad händer sen? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Här kommer tre grabbar till in i bilden. Det blir en kopp kaffe runt hörnet och lite snack – hit och dit utan att jag får något grepp om ”vad som hända skall”. Själv avstår jag kaffetåren då jag ju laddat upp med te och smörgås ”för säkerhetens skull” innan jag åkte hemifrån. Spänningen stiger. Jag får frågan om jag orkar gå 200 meter med min rullator – ja visst! Det tror jag i alla fall. Och så knallar sällskapet iväg över knaggliga gatstenar till Strömgatan med Stockholms slott på andra sidan bron.
Längs Strömgatan står en lång rad turistbussar parkerade – nu är vi framme vid etapp 1. Upp och in i Ocean Bus, Kanske lättare sagt än gjort! Hur jag är försöker lyckas jag inte hiva mig upp och få upp mitt högra ben till stegen för att ta mig vidare in i bussen.
– Om du vill. Farmor, kan vi hitta på något annat!
– Nej, nej, om ni baxar upp mig fixar det sig – sagt och gjort! Med fyra starka unga mäns hjälp kommer jag slutligen in i detta sjöodjur och får en plats i fören med god utsikt genom de öppna stora fönstren. Är det ”sightseeing” så är det! Bussen fylldes sedan undan för undan med nyfikna turister och så började färden Strandvägen ut mot Gärdet medan vår unge guide presenterade trakten på god engelska. Så tog bussen en skarpsväng ner mot viken, just efter det vi passerat Diplomatstaden. Det guppade till ordentligt och guiden frågade:”Are you ready?”
Redo för vad – jo, en ”Splash”! Så blev bussen en båt! Vilket äventyr mina grabbar lurat ut mig på. Hela färden varade en timme och under den tiden trädde Stockholm fram i solljuset som en av världens vackraste städer. Jag säger bara det:” Tack för det vackra vädret och tack för upplevelsen vi fick tillsammans – till sist tack för den goda lunchen på Nationalmuseum som avslutade färden ut mot ännu ett par år. Om jag har tur!”
