Via en osäker seglats till ett nytt liv i London

En ung Karin Wallgren med sin blivande man Nicky i England.
Kåserier26 augusti 2023 kl 03.31

Direkt efter skolan fick jag en anställning på ett försäkringsbolag. Men eftersom jag inte hade några meriter utöver mitt avgångsbetyg från LHAL flickskolelinjen blev jobbet både okomplicerat och dessutom det mest monotona som tänkas kan.  I en skrubb fick jag sitta och sortera årgångar  av Svensk Författningssamling som låg i mer eller mindre osorterade travar på golvet. Det dröjde inte länge innan jag tröttnade och sa upp mig. På kontoret frågade damerna när jag skulle hämta min avgångslön om jag skulle ha pension! Ja en av dem  antydde till och med att  jag kanske skulle komma att gifta mig, men det ignorerade jag. Gifta mig! Men ordet pension, reagerade jag på. Pension var ju för gamla eller äldre.

'Pension!?’ utbrast jag tvivlande. ’Vad ska jag med pension till?!’’Nej men semester,’ föreslog jag som en kompromiss. Det var en resa till England som hägrade. Jag hade tagit reda på att  man kunde kombinera att arbeta i familj som au pair med språkstudier på kvällarna. Det var min ursprungliga plan som delvis följdes.

Via Nyman & Schultz resebyrå på Stureplan fick jag tips hur jag kunde resa billigt ombord på  ett ryskt cargofartyg. När tjänstemannen på resebyrån lade fram det förslaget som en möjlighet tänkte jag:
Jaha, ska jag nu hamna längst ned i ett hörn på båten bland lasten som kanske består av hundratals säckar med spannmål och trälårar med obestämt innehåll där skeppsmöss kilar fram och tillbaka på natten… 

Säkert såg jag skeptisk ut men blev snart lugnare. Fartyget tog vanliga passagerare också, fick jag höra, inte många, kanske 20-40. Det lät ju genast bättre. Och jag behövde leva sparsamt. Avgångslönen från försäkringsbolaget var min enda tillgång. Men att resa med ett ryskt lastfartyg lät ändå vagt för inte visste N&S när fartyget skulle lägga till i Stockholm. ’Om några dagar,’ sa resebyrån, ’det beror helt på när fartyget är fullastat.’ Fartygets namn var Baltica.

”Du kommer att hamna i Sibirien,” skämtades det inför resan när jag berättade.  Och inte skulle Baltica segla direkt till London.  Lastfartygets rutt gick från Stadsgården i Stockholm, vill jag minnas, över till Holland för att lasta gods och vidare till Köpenhamn för att hämta mer last. Och något dygn senare London. Inte såg jag något varken av Holland eller Köpenhamn, för det här var mitt i natten när passagerarna låg och sov. Men jag vaknade  till då fartygets rörelser hade ändrats och motorljudet hade upphört. En stund låg jag och lyssnade på ljud från lastning, innan jag somnade om. På morgonen var Baltica framme i England.

Senare i London 
Jag hade slutat som au pair, och även avslutat språkstudierna på kvällarna och flera nya vänner, varav några varit studerande liksom jag, hade jag tappat kontakten med, utom med Nicky. Vi gifte oss och en ny era tog vid. Som nygift flyttade jag in i villan i Golders Green i norra London där vi båda hyrde rum hos John och Greta,  där Nicky redan var inneboende. Och nu var tiden inne då även jag skulle ut och söka  jobb.  I det längsta hade jag försökt hitta på ursäkter så jag skulle slippa ge mig ut på arbetsmarknaden och söka jobb. Det var ju okänd mark för mig.
Och vad ska du göra då om dagarna?” frågade Greta. ”Alla utom Johns mor  är ju på jobbet.” ”But I don’t know the language,” hade jag svarat, men invändningen som först hade godtagits, var inte längre skäl för mig att inte ge mig ut och söka anställning. Under bilturer längs North Circular Road hade Nicky pekat ut det ena företaget efter det andra som ’ett bra företag att jobba för’ och ofta var det något svenskt företag. 

Nu  blev det på samma företag där Nicky arbetade som jag hade min första jobbintervju. Företaget tillverkade varmvattenberedare fick jag veta. Jag gick upp på kontoret en dag,  presenterade mig och blev intervjuad. Jag passade på att berätta att i min hemstad Lidingö, finns ett multinationellt företag som heter AGA som är känt för AGA-spisen, AGA-fyren och gissade jag även varmvattenberedare. 

Jodå, det visste cheferna som intervjuade mig. Engelsmännen är så vana att vid kontakter med människor från när och fjärran. Möjligen var intervjun där jag tog chansen att tala om vår Nobelprisvinnare Gustav Dalén  och om AGA och de produkter som AGA är kända för, en slags test för att kolla mina språkkunskaper som var hyggliga, men inte mer än så.  Men tillräckligt för att göra flera av de misstag som många nyanlända i ett land gör. Och jag fick anställning, först som trainee och senare som copy typist/clerk.

Det som hade börjat som en osäker seglats med ett ryskt lastfartyg hade nu kommit in i en  9-5 vardagslunk. Skolan var avslutad och livet hemma hos far och mor på Lidingö tillhörde gårdagen. Nu började mitt nya liv på allvar.

Kommentera

Ange korrekt namn. Kommentarer granskas innan de publiceras.

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *