Vem har bollen?

Genusperspektiv
Ekonomin kunde kanske vara lite bättre i familjens hushåll, men det fungerade. Vi levde efter grundbulten som följt mig genom åren ”att rätta munnen efter matsäcken och inte tvärtom”. I grunden var far byggnads-arbetare även om han hade andra anställningar genom åren, men utan sin gedigna yrkeserfarenhet hade bygget av villan näppeligen kommit till.

Alltsedan huset byggdes hade vi hyresgäster av och till; det var ju en säker inkomstkälla för familjen. Det var mest ungkarlar; mor ville inte hyra ut till kvinnor. ”Ungkarlar är inte hemma så mycket och de behöver inte springa och låna strykjärnet så ofta,” minns jag att hon resonerade. Det går inte att så här lista de som flyttade in och ut varken med namn och ännu mindre vilka tidsperioder, men en intressant kavalkad av personligheter utgjorde de och med vitt skilda bakgrund och även nationalitet många gånger. 

Calmettevaccinering hos stadsläkaren
Ett gift par minns jag med vemod. De hyrde gillestugan och vi var inbjudna att äta jullunch med dem. Vi satt då sex vid bordet i deras lilla kök, jag själv satt bredvid kvinnan, jag minns inte hennes namn. Hon hade en besvärlig hosta och jag lade märke till att var gång hon hostade kom det röda fläckar i hennes näsduk. Jag var 5-6 år och hoppas verkligen att jag inte sa något opassande. Men någonstans kände jag väl på mig att det inte stod rätt till med henne. Första vardagen efter helgen fick hela familjen gå till stadsläkare Dr Björn för att calmettevaccinering mot tuberkolos. Paret flyttade kort därpå. En gång kom maken på återbesök men utan sin hustru. Hon hade varit inlagd på sanatorium och avlidit av sin sjukdom, även om ingen sa rent ut då att det förhöll sig på det viset.

Vem har bollen?
Under en kortare tid var ett rum uthyrt till ett annat gift par. De hette Hausser och att döma av hur namnet luttalas, skulle det kunna vara ett alias. De kom från Schweiz men om det stämmer vet jag inte. Språksvårigheter rådde ju när de skulle tala med föräldrarna.

En gång hade mor ett ärende in till fru Hausser och jag och min bror fick följa med. Min bror hade en röd boll som han rullade på golvet medan de vuxna talade. Jag såg att kvinnan blev lite nervös när bollen rullade bort mot sängen och det väckte min nyfikenhet.

Då fick jag en ingivelse och tog bollen och studsade den lite men råkade tappa varpå den rullade in under sängen. Genast följde jag efter och fick tag  på bollen och lade då märke till en apparat med skruvar och metalltrådar uppspända. Efteråt berättade jag för föräldrarna vad jag sett under sängen men väl dolt av ett brunt överkast. Då blev det fart där hemma. Far hade ett kort och tvärt samtal med paret som flyttade kort därefter. Det kunde ju även röra sig om en oreglerad hyresskuld, vad vet jag.  Men i efterhand och som vuxen kan jag inte dra annan slutsats än att apparaten under sängen inte var något annat än en radiosändare. Detta skulle kunna förklara fars tvära humörsvängning.

Det vore intressant att veta vad som låg bakom denna historia. Som det är nu har fantasin blandats med bitvis uppluckrade minnesbilder. Så funderar jag över min egen roll här. Att på låtsas ta bollen från min lillebror för att klura ut vad som dolde sig under sängen. Men barn är ofta nyfikna av naturen och får sina infall att testa saker ofta vid mer eller mindre lämpliga tillfällen. 

Kaffetåren den bästa är
På 50-talet började det hända omvälvande dramatiska saker i Östeuropa. Här i Sverige märktes det när vi fick flyktingar från Ungern, Tjeckoslovakien med flera länder. Vi hade redan arbetskraftsinvandring från Finland inte minst och nu tillkom flyktingarna. En del fick anställning vid AGA på Lidingö.

Jag var i tonåren då och det hände när mor skulle bjuda någon av dessa ungkarlar på kaffe att hon bad mig komma och ta med ordboken. I skolan läste jag engelska förstås men hade även börjat läsa tyska. Man kan väl inte påstå att det var en helt okonstlad situation där vid kaffebordet. Mor som bara ville den nye bortkomne hyresgästen väl och jag i min tur en tonåring som ombads rycka in som översättare. Därtill var jag ganska så blyg och då gjorde det inte saken bättre att hyresgästen ifråga ofta såg riktigt bra ut och hur road han kunde vara av att bli bjuden på kaffe av mor där dottern i huset var en rodnande tonårstjej som gömde sig bakom sin ordbok ska vi låta vara osagt. 

Men dessa nytillkomna hade något vilset över sig; de hade ju fått lämna sina hemländer under dramatiska omständigheter. Allt det där förstod både mor och jag, men inte hade jag språkkunskaper för att tala om de faktiska omständigheterna till deras närvaro i Sverige. Och det behövdes nog inte, att bli bjuden på kaffe uppskattades nog för vad den var; en vänlig gest mot den som hade lämnat så mycket bakom sig och som nu skulle försöka skapa sig en ny tillvaro i det nya landet. Då kan de rätta orden bli överflödiga.