Tall eller fura (Pinus sylvestris) finns i hela landet och var ett av de första trädslag som vandrade in i Sverige efter senaste istiden. Näst efter granen är tallen det vanligaste trädet i Sverige. Tallen kan växa på torra magra marker såväl som i blöta magra myrmarker. I dessa magra miljöer blir tallarna småväxta. På bördigare marker kan tallen bli över 35 meter hög och över fyra meter i omkrets.
Tallar kan bli mycket gamla och den äldsta kända tallen i Sverige är över 770 år gammal. Även döda tallar kan bli gamla. En död tall kan stå i bortåt 300 år och kan sedan ligga kvar på marken i ytterligare 300 år. Såväl levande som döda tallar utgör viktiga livsmiljöer för många insekter, lavar och svampar.
Tallen är vindpollinerad och när den blommar i maj-juni släpper den iväg stora mängder pollen.
Tallveden är rik på kåda och man har tidigare framställt både tjära, terpentin och harts ur den. Tallen har också haft andra användningsområden. Linné skrev 1755: "Veden ger lysstickor åt bönderna; den feta roten brukas i eldstäder nattetid. Kolen används av bergsmännen, och veden är ett utmärkt bränsle i spisar. Saven äts begärligt av barn. Den mjukare barken tillreds till bröd åt fattiga; den äts även av svinen. Den grövre barken brukas som ersättning för kork. Dekokt på årsskotten är ett verksamt medel mot skörbjugg."
Tallen är ett viktigt träd för skogsindustrin och få storvuxna tallar blir därför gamla i Sverige idag, men på Lidingö finns många gamla värdefulla tallar kvar, både i skogarna och bland bebyggelsen. Det är relativt vanligt med gamla tallar på improduktiv hällmark, men på Lidingö finns det gott om gamla tallar även på mer produktiva marker. Det gör att ovanliga djur och svampar som är knutna till gamla tallar har goda förutsättningar att leva på Lidingö. Det gäller till exempel skalbaggen reliktbocken och svampen talltickan som verkar finnas ha ovanligt rikt just på Lidingö.
Att vi har ovanligt många värdefulla tallmiljöer på Lidingö gör att det finns fungerande ekologiska samband mellan dessa miljöer på ön och att vi har ett stort att ansvar för att bevara dessa inför framtiden.
Tallen kom till Skandinavien omkring 7 500 f. Kr. som det första av de stora barrträden. Tallen är idag Härjedalens landskapsträd.
Tallen är ett av de mer imponerande barrträden i Europas norra delar genom sin stam, som vid gynnsam växt blir mastlikt smärt och rak och kvistfri ända upp till den av ett fåtal stora grenar uppburna kronan. Dess höjd går till över 30 meter. I sin övre hälft har den gulröd bark. Tallens barrdräkt är mera grå- eller blågrön än granens. Tallen kännetecknas av den starka dimorfismen (gestaltolikheten) mellan skotten: barren sitter två och två (hos andra arter i släktet tallar upp till fem). De egentliga tallarna igenkänns också på kottarnas fjäll, som är tjockare mot spetsen och där liksom tvärt avhuggna med en vårta i mitten. Tallkotten mognar först året efter att den blommat ut.
Tallen är känd för sin oerhörda rikedom på ståndarmjöl, som under blomningsperioden övertäcker mark och vattensamlingar i skogen likt ett svavelgult pulver (en företeelse som i folkmun fått namnet svavelregn).
Tallen har en så kallad pålrot och trivs på nära nog all slags mark, men som högstammig skog (timmerskog) företrädesvis på varm, torr, mager jordmån, till exempel det på högre belägna ställen i mellersta Skandinavien så allmänt utbredda morän- eller krossgruset. Lingon och renlav är karaktärsväxter för den högväxta, ljusa tallskogen.
På myrar blir tallen dvärgartat liten och kallas martall. En sådan kan fortfarande vid 50 års ålder vara endast av manshöjd och ha en stam som inte är grövre än en vanlig spatserkäpp. I folktron tänkte man sig att maran hade ridit trädet, vilket kan förklara namnet. Även i skärgårdsmiljö förekommer martallar. Till skillnad från martallar i myrmark är dessa påtagligt formade av vind och är ofta mycket lågväxta, så kallade kryptallar.
Tallen kan bli mycket gammal. De äldsta påträffas vanligen i skyddade områden (nationalparker, naturreservat, biotopskydd) genom att tallen i övriga skogsområden normalt avverkas vid en ålder av 90–150 år, för att utnyttjas som träråvara. Den äldsta tall som påträffats i Sverige var en tall på Hornslandet som 2004 var 757 år gammal. En tall i Norra Österbotten i Finland var 1029 år när den föll 1879. Tallar kan nå en höjd av drygt 40 meter och få en stamomkrets på över fyra meter.
från tall kallas furu. Furu är fastare och hårdare än granvirke och är genom sin kådhalt mycket varaktig, särskilt tallens kärnved. Furuvirke förädlas till olika produkter, varav kan nämnas all slags inomhus- och utomhusmöbler. Även faner utan synlig kvist skärs av furu. Byggindustrier använder byggnadsvirke samt träfönster, dörrar, panel och lister av furu. I Sverige är timmer från tall den vanligaste råvaran för impregnerade trävaror, varav kan nämnas sliprar och ledningsstolpar.
Tallved med mycket kåda, tjärved, används för tillverkning av tjära och terpentin. Fetved används med fördel till utvändiga snickerier. Av tallbarr kan eterisk olja framställas. Av äldre tallars bark brukar barn tillverka barkbåtar.
Nya årsskott, tallstrunt, kan ätas från maj till juni. Av barren och den gröna innerbarken kan man göra en c-vitaminrik dekokt. Sockerhalten är dock ganska låg. Mjuka rötter från unga tallar, som är mindre än 50 centimeter höga, kan ätas efter kokning. Tall betraktas som en av de 14 viktigaste vilda växterna i en överlevnadssituation.
Förr användes innerbarken även till barkbröd.
Kådan är antiseptisk, antibakteriell och är även effektiv mot vissa svampinfektioner. Torkad tallkåda mals till pulver och blandas med alkohol. De aktiva ämnena i kådan löses i alkoholen och lösningen kan silas efter ett par veckor. Tallkåda var förr en av de aktiva ingredienserna i deodorant. Tallbarrsolja kan utvinnas igenom ångdestillering av tallbarr och har liknande egenskaper.
Tallstrunt användes också som naturläkemedel: Skotten stormkokades och ångorna andades in. Det ansågs verksamt mot slemhosta och luftrörskatarr.