Växelbruk i Dyer, Nevada

Till vänster: Jag på den lilla (ofarliga) Fordtraktorn. Till höger: hunden Billy och bilens saknade framskärm.
Kåserier22 oktober 2023 kl 04.35

Vi skulle odla några acres alfalfa hade Ole bestämt. Han sa att det var den bästa födan för angusboskapen. Snabbväxande, saftig och näringsrik. Själv hade han blivit ordinerad av sin doktor att dricka ett glas saft av växten varje dag mot sitt skyhöga blodtryck. Och det hade visst hjälpt. - Muuu! skämtade han.

Jag tyckte själva ordet alfalfa lät lite prilligt, tänkte bara på dom där 25-öres tablettaskarna hemma i Sverige som hette alfa. Dom tillverkades av företaget Fructus som ägdes av den kände Lidingöbon Anders Lindahl, alias ”Lazarolkungen”. Askarna innehöll även en liten samlarbild på idrottsstjärnor som vi småkillar bytte sinsemellan. Tabletterna slängde man.                 

Boven i dramat? (teckning ur min dagbok)        

Ole som var född i Danmark visste att alfalfa hette lucerne på danska och säkert nåt liknande på svenska. Lusern kanske? Vid sjutiden, efter jag gett korna hö, satte jag mej på traktorn. Solen var redan brännhet så jag visste att mitt ”one gallon jar” (3,8 l) med vatteninte skulle räcka särskilt länge. Det enformiga motorljudet var smått bedövande och det var på vippen att jag nickade till redan efter nån timme.

När jag hoppade av traktorn ”to take a leak” hällde jag vatten i cowboyhatten, satte på mej den och lät det rinna över skallen för att vakna till. Sen tog det inte mer än nån halvtimme förrän jag var lika torr och dåsig igen. Det var Mr. Murphy som hade tipsat mig om att göra detta minst varannan timme. Hans hustru Gale hade fått honom att ta det för vana. Hon hade berättat om sin far, den gamle indianen som börjat med det efter att ha drabbats av värmeslag under en heldag på traktorn. Det hände när dom bodde på reservatet vid Death Valley.

Men allra värst var i alla fall dammolnet från den kruttorra Nevadajorden som jag andades in. I början hade jag knutit en näsduk över näsa och mun men det irriterade mej så mycket varje gång jag skulle tända en cigg så det slutade jag snart med. Efter dagens arbete därute på fältet blev näsduken alldeles svart när jag snöt mej. Spottloskorna likaså.

Det var efter sista skörden av alfalfa och vi skulle förbereda jorden inför skiftet till sudangrass. Vi körde fast med den lilla Fordtraktorn så Ole hyrde en Caterpillar – bandtraktor. I all hast visade han mig alla pedaler och spakar inför dagsverket och jag satte igång. Varv efter varv efter varv, tills jag själv kände mig som ett med maskinen.

Det var helt vindstilla så solen brände mer än vanligt. Jag tappade helt tidsbegreeppet så när Ole kom körande med den gamla Fordbilen på vägen och gjorde tecken åt mig att lägga av för dagen, körde jag fram. Men när jag  nådde bilen måste jag kommit åt pedalen till vridmomentet istället för bromsen, så jag körde rätt upp på bilens ena framflygel så den mosades som en krossad skalbaggsvinge.

Traktorn klättrade upp med sina larvfötter men fick som tur var motorstopp. Med en annan växel i kunde den ha vält över mej som en gravsten. Vi var lika skärrade båda två men när vi hämtat oss av själva chocken började vi gräla om vems fel det var.

Jag trodde att jag fått solsting medan Ole hävdade att det berodde på att jag envisades med att köra traktor ”with them goddmamned high heeled cowboy boots on my feet”! Vår ilska mot varandra spårade ur totalt och vi snackade inte med varandra på ett par dar.

Lora Mae gjorde allt hon kunde för att medla, men misslyckades. Till slut kom Ole och bad om ursäkt, sa att han inte instruerat mig tillräckligt ingående med alla spakar och pedaler, medan jag sa att jag helt höll med honom om hans tidigare argument och lovade på hedersord att aldrig mer köra traktor med mina cowboystövlar på.

Han sa att han kunde skaffa en ny begagnad framskärm till bilen billigt, att han kände en kille upp i Reno som hade allt i den vägen. Jag ville att han skulle dra det på min nästa lön men han sa: – Hell no, I´ll fix it up easy for a few bucks, we don´t even have to tell Gilbert (ranchägaren) about it.

Det hela slutade lyckligt med att han och Lora bjöd hem mig på en läcker kycklingmiddag och jag spelade en passande låt på pianot som hette ”Peace in the valley”.

Det kändes skönt att Ole senare, i sitt rekommedationsbrev som arbetsgivare, nämnde att jag kunde köra en caterpillar. För det lärde jag mig med besked efter den hemska olyckan. Utan cowboystövlar.

                                        

Kommentera

Ange korrekt namn. Kommentarer granskas innan de publiceras.

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *