Våldet har inte haft sommarlov

Foto: Nathalie Gilljam

På Lidingö har nu åter skolor, barnomsorg och fritidsaktiviteter startat efter ett långt sommarlov. Men inte alla kommer tillbaka utvilade med fina minnen från lovet. För många barn är sommarledigheten den tid på året då de är som mest utelämnade till en våldsutsatt hemmiljö. Förväntningar och normer om hur sommarlovet bör vara kan minska benägenheten att prata om våldet man är utsatt för. Ett våld vi alla bär ansvar för.

Minst 10 procent av alla barn utsätts för våld i hemmet
Två till tre barn i varje klass utsätts för våld i hemmet, men undersök-ningar visar att mörkertalet är stort och att den faktiska siffran troligen är högre. Under lovet blir många barn och ungdomar utelämnade till en hemmiljö som fylls av otrygghet, hot och våld. Ofta utan det avbrott som skola och fritidsaktiviteter ger.

Indirekt och direkt våld
Barn är oftast väl medvetna om våldet som den ena föräldern utsätter den andra för, även när föräldrarna försöker dölja våldet. Barn ser, hör, känner och förstår vad som sker. De upplever konsekvenserna av våldet, oavsett om det är psykiskt, fysiskt, sexuellt, materiellt eller finansiellt. Det indirekta våldet kan ge lika stora skador som det direkta våldet. Mamman är oftast den omsorgsperson som utsätts för våld i en nära relation, ett våld som kan upplevas som ett hot mot barnets egen existens.

Många barn som upplever våld i hemmet blir också själva utsatta för direkt våld, ofta samma våld som det våld mamman utsätts för. Kränkningar, minimeringar, försummelse, hot, slag, fysiska bestraffningar, sexuella övergrepp och materiellt våld blir vardag.

Våld skapar ofta psykisk ohälsa
Barn som utsätts för våld i hemmet berövas en naturlig plats för trygghet och återhämtning. Istället blir hemmiljön skadlig och kan i många fall vara terrorlik. Våldet bryter ned barnets självkänsla, krymper livsutrymmet, urholkar livskvaliteten, skadar tillit till omgivningen och vuxna. De barn som utsätts bär ofta skuld- och skamkänslor.

Barn som utsätts för våld i hemmet drabbas ofta av psykisk ohälsa, en ohälsa som kan få förödande konsekvenser även upp i vuxen ålder. Det finns en stor risk depression, ångest, oro och känsla av utanförskap. På uppdrag av regeringen lät Stiftelsen Allmänna Barnhuset år 2016 göra en nationell kartläggning om våld mot barn. Rapporten visar att det finns ett starkt samband mellan suicidaltankar och barnmisshandel. Över 30 procent av eleverna i undersökningen som utsatts för misshandel uppgav att de haft suicidaltankar och nästan 15 procent uppgav att de försökt ta livet av sig vid ett eller flera tillfällen. 30 procent uppgav att de skadat sig själva.

Tecken på utsatthet
Barn reagerar utåt sett olika på våldet. Några vanliga tecken kan vara magont, huvudvärk, koncentrationssvårigheter, oro, ångest, brist på aptit, nedstämdhet, yrsel, frånvaro och aggressivitet i större omfattning än hos barn i övrigt. Det är vanligt att skolarbete och andra aktiviteter påverkas. Våldet kan även ge synbara fysiska spår som t ex blåmärken, sår och brännmärken.

Våld är allas ansvar
Vi måste våga se att våldet finns runt oss, i vår närhet. Tystnad präglar ofta barns reaktioner på våldet, vilket kan leda till att traumat osynliggörs. Vi alla har ett ansvar att våga fånga upp barn när vi misstänker att de mår dåligt genom att öppna upp för samtal, ställa frågor, våga lyssna och visa att vi finns för dem. Ibland kan det vara lättare för barn att prata med en annan än den utsatta föräldern.

Anmälningsskyldighet
Barn som utsätts för våld i hemmet är brottsoffer och har rätt till skydd och stöd av samhället, oavsett om de är utsatta för direkt eller indirekt våld. Vi har anmälningsskyldighet till Socialtjänsten om vi misstänker att barn utsätts för våld i hemmet. En orosanmälan kan göras anonymt.

Våld är allas ansvar. Om vi väljer att blunda, bidrar vi till att våld i hemmet kan fortsätta skörda liv.