–Nej – jag vill inte ha några tulpaner och inga andra blomster heller!
– Nej – Jag vill inte ha vin eller choklad – det är bara så jobbigt att packa upp härligheten och att sedan komma ihåg vem som gav vad.
Ni hör vilken gnällig tant jag blivit med åren. Min kära släkt vill uppvakta mig på födelsedagen – men med vad? Frågar dom sig – och mig.
– Jag vill ha en upplevelse! Få känna mig fri igen utan munskydd och ”hålla avstånd”. Jag vill ta vägen över bron och se något nytt jag aldrig sett förut – det vill jag!!!
Och så fick det bli! Mina tjugo vuxna barnbarn slog sina huvuden ihop och konstruerade en lista där varje månad ända till årets slut hade en tid för en hemlig upplevelse inbokad att förföra farmor-mormor med. Det blev lite brått då april väntade runt knuten – först på listan stod min dotter Annicas trio – Rick, Gordon och Anna.
Jag fick en förfrågan från Rick ”Mormor, passar det att vi hämtar dig med en taxi, tisdag kväll runt klockan 17.50.”
Naturligtvis passade det, men vart skulle vi ta vägen? Skulle jag klä upp mig – eller så? Men fick till svar att jag kunde sätta på mig något som kändes bra, i alla lägen…
Artillerigatan 13 – var adressen! Restaurang Artilleri för att vara mer exakt – stans hemligaste och roligaste krog, enligt egen utsago på hemsidan. Vi bestämde oss för att börja kvällen i solen medutsikt över den stora stenlagda gården där tusen hästar under åren visat upp sig i all sin prakt. Ett fat med löjromschips var sällskapet till några svala öl. Så började min presentkväll på allra bästa sätt.
Det här var en tisdag, och just på tisdagar är det jazz på Artilleriet. Jag vet inte om det var jazzen som fick mina vänner att boka bord här – för fyra. Så kan det mycket väl ha varit för att jag gillar jazz är allmänt känt. I vilket fall som helst blev det full fart under de gamla valven på krogen. Om jag säger ”hög ljudnivå” så förstår ni nog hur det kan låta. Jag petade ut mina hörapparater för att höra ”lite bättre”. Nåja, man ska inte tala med mat i mun så det så! Särskilt vid min ålder…
Det gjorde jag inte heller för det visade sig också att jag inte var ensam om att ”inte höra”. Min bordskavaljer Rick har med åren fått ärva en släng av familjens envisa hörselnedsättning, så några längre samtal blev det inte. Även Gordon åt koncentrerat ”utan snack” med smaklökarna på vid gavel – ni ska veta att här var det ett proffs som eftertänksamt åt en lammfilé för 305 kronor. Efter avslutad måltid frågade jag Gordon hur många poäng har ville ge maten. Svaret var 5 av 10.
Som dessert delade Anna och jag på en rejäl kokosboll till kaffet – sedan var det förbeställd taxi hem och hörapparaterna på igen. Anna hjälpte mig att lägga tillbaka mina röda kryckor i min lilla Mini på Hiertagårdens parkering. Det kändes nästan som att jag svikit en vän – åkt taxi till stan! Nåja. Jag reparerade skadan dagen därpå som var en onsdag. Och varje onsdag ha jag rätt att få ledsagning, den här gången kom Rita från Svanen till min hjälp. Jag drog försiktig ut sladden till motorvärmaren, gav Minin en vänskaplig knuff, så startade vi vår färd med Rita vid ratten, ner till Mötesplats Centrum i Stadshuset. Här väntade en glad lunch med gamla vänner och ljuv musik! För 50 konor – bravo, bravo - jag säger bara det! Och vet ni – på söndag blir det jazz på Cleopatra – en upplevelse. Vi ses!
