En av sommarens heta sommardagar var vi på utflykt med barnbarnen i Mariefred. Självklart vill vi uppmuntra barnens läsintresse varvid vi besökte Mariefreds bokhandel. Barnen kastade sig över barnlitteraturen med svåra val att hantera. Själv sökte jag mig till den lokala faktahyllan där jag plötsligt ser ett bokomslag med titeln ”Polska ubåtar i Mariefred”. Bokens titel fick omedelbart igång min hjärna då jag minns en speciell period i mitt liv i slutet av 1960-talet.
Men först några ord om bokens innehåll som handlar om de tre ubåtar som tog sig till Sverige efter att Polen invaderades av nazisterna den 1 september 1939. Polen hade då fem ubåtar som samtliga låg i hamnen i Gdansk den natten. Efter att nazisterna gjorde en blixtoffensiv med flyg mot hamnen, flydde ubåtarna ut på öppet hav utanför marinbasen i Gdansk. Efter några hårda veckors strider mot nazisternas marina styrkor, där ubåtarna blev kraftigt skadade, flydde två av ubåtarna till England och resterande tre tog sig till nödhamn i Sverige. De tre ubåtarna fördes till marinens bas i Stavsnäs och blev därefter förlagda till kustartilleriets förläggning KA1 i Waxholm. Där gjordes ubåtarna obrukbara att använda. Efter påtryckningar från tyska ambassaden flyttades båtarna inklusive besättningen på 170 man till Stockholm. Därefter flyttades båtar och besättning till Mariefred där de stannade i sex år, till 1946. Cirka 70 man beslöt sig efter kriget att stanna i Sverige och blev svenska medborgare.
Nu till kopplingen med AGA. Som 16-åring började jag 1967 på AGA Verkstadsskola på Lidingö. Det blev ett lyckat val kan jag konstatera i efterhand då jag haft stor nytta av mina studier på AGA. Jag valde inför årskurs två att gå elektroniklinjen och jag blev placerad för praktik på utvecklingsavdelningen på AGA Flygradio i Block 1. Där fanns en prototypverkstad som ansvarades av en polack vid namn Wladislav Jablonski. Han var en ganska kort och satt man med mycket muskler och styrka. Han spände ögonen i oss praktikanter med förmaning om hur viktigt och noggrant arbetet skulle skötas på avdelningen. Vi var cirka åtta personer på avdelningen varav fyra var praktikanter från verkstadsskolan. Trots Jablonskis hårda yttre kunde man ändå skönja en snäll människa i bakgrunden.
Efter att jag varit på avdelningen några veckor började samtalen mer handla om andra saker än bara elektronik. Jablonski ville gärna höra om mitt liv, min bakgrund och så sakteliga började han själv berätta om sin tid på en av Polens ubåtar som till sist flydde till Sverige. Jag fick höra om livet ombord som var fasansfullt och något jag aldrig skulle vilja vara med om.
Wladislav Jablonski var en av dessa 70 besättningsmän som beslutade att starta om i Sverige. Han utbildade sig inom elektronik och fick arbete som chef och handledare på AGA Flygradios prototypverkstad där han förblev till sin pensionering. Jag stortrivdes på avdelningen och gillade min polske chef. Jag stannade kvar på avdelningen i två år och blev sedan fast anställd.
Perioden 2020 till 2021 har för min personliga del handlat mycket om AGA. Jag har givit ut boken ”Från AGA till Dalénum” som beskriver vad som hänt på AGA:s tomt under drygt 100 år. Samtidigt har vi inom Lidingö Hembygdsförening arbetat fram en fantastisk utställning (med samma namn som boken) vilken öppnar 4 september på Lidingö Museum. Med anledning av allt detta är det kanske inte konstigt att händelsen i Mariefred hände just mig detta året, världen är ofta liten, säger man ju!
Låt mig få addera något till Jablonskis levnadsöde eftersom jag träffade honom i ett helt annat sammanhang. Jablonski kunde inte återvända till sitt forna hemland Polen. Landet hade efter andra världskrigets slut blivit kommunistiskt och Jablonski liksom många andra polacker i Sverige ville inget hellre än att se ett fritt Polen och arbetade för detta. De polacker som kämpade för ett fritt Polen var under bevakning av polsk underrättelsetjänst. Först i midsommarveckan 1966 kunde dock Jablonski under några dagar återse sitt älskade hemland. Svenska Flottans första Jagarflottilj skulle avlägga örlogsbesök i Gdynia. Tre jagare och de fyra torpedbåtarna Plejad, Polaris, Argo och Astrea. Torpedbåtsdivisionen hade som tolk på förbandet ingen annan än Lidingöbon Wladislav Jablonski. Med kaptens gradbeteckningar på uniformen och tolkbeteckning kunde han nu kliva iland på kajen i Gdynia. Hans förläggning var ombord på Polaris där jag tjänstgjorde som kadett och biträdande signalofficer. Vi pratade mycket med varandra. Risken för att Jablonski skulle kidnappas av polska underrättelsetjänsten var stor, han var nästan hela tiden skuggad och han hade därför ständigt svenska officerare omkring sig. Men han fick möjlighet att träffa några frihetsälskande polacker vilket betydde mycket för honom och verksamheten för ett fritt Polen. Detta var under ”Kalla krigets dagar” och Polen kom senare att bli fritt från det kommunistiska oket.
Mauritz!
Så roligt att läsa ditt inlägg. Någonstans i bakhuvudet minns jag fragment av att han hade agerat som tolk. Att han fick återse sitt hemland visste jag dock inte. I början av 1968 träffade jag ”Wladek” för första gången och blev antagen att ingå i hans team på prototypverkstaden på AGA Flygradio.
Tack för din berättelse som kryddade mitt kåseri!
Ibb Jessen