Det dröjde många år innan vi fick ett kylskåp därhemma. Men varför sakna något som vi aldrig haft kan man fråga sig.
En viss saknad efter ett kylskåp upplevde jag förstås som den gången då jag hos en kamrat blev bjuden på hemmagjord glass.
Mor hade ju sin matkällare och i köket fanns ett rymligt skafferi. Men mjölken var ett känsligt kapitel . Mor brukade koka mjölken och sedan ställa ut den på yttertrappan i en bunke med en tallrik över för att svalna. Som barn drack jag bara mjölk när den var alldeles kall och nyss inhandlad av Svea, föreståndaren på Mjölkcentralen ett par hus längre ner på Södra Kungsvägen mittemot Parkvägens station.
På en hylla i skafferiet stod två brännvinsflaskor. Bredvid diverse specerier, smörbytta, ostkupa, och brödburken stod flaskorna. Man skulle kunna tro att flaskorna var identiska men så var det inte. Den ena var en reguljär brännvinsflaska, även till innehållet, medan den andra visserligen hade en likadan etikett men på den var flasklocket perforerat med en mängd små små hål, och den flaskan, fylld med vanligt kranvatten, tog mor fram när tvätten skulle stänkas vid strykningen.
En dag i mitten av 50-talet, var jag ensam hemma från skolan och less på lite av varje. Till exempel på far som drack ibland, fast det var nog mest vid middagsbjudningar. Och någon gång hände det förstås att han tog en nubbe till maten och i mina känsliga ögon var det en för mycket.
Det var väl ett infall och absolut inte planerat men vad gör en tonåring som är ensam hemma och har tråkigt. Jo hon hittar på något och detta var vad som hände. Vid den öppna skafferidörren såg jag de båda flaskorna som jag på en ingivelse tog ut för att jämföra. Flasklocken bytte jag men först hade jag försiktigt hällt ut en del av brännvinet och sedan motsvarande mängd vatten ur den andra. Tänkte hur mycket var det nu i flaskorna från början? Så fyllde jag på brännvinsflaskan med lite vatten och den andra flaskan likaså. När jag väl kommit igång med att hälla ut och fylla på blev jag osäker och bättrade på innehållet allteftersom. När min mission var klar ställde jag tillbaka flaskorna i skafferiet. Vasken spolade jag en stund så att ingen lukt skulle avslöja mitt tilltag. Sen så glömde jag alltihop.
Jag vet inte vem som först upptäckte detta hiskeliga tilltag. Kanske var det far när han skulle ta en nubbe till maten. Mor hade fullt upp med att förklara att hon ”råkat” ta fel på flaskorna. Hur den förklaringen togs emot vet jag inte men far var nog inte så glad. Och konstigt nog sa ingen av föräldrarna något om saken till mig.
Men desto muntrare var mor när hon någon dag senare ringde sin syster i Käppala och förtalte historien. Mor vek sig nästan av skratt och jag kan utgå från att systern hade lika roligt hon och förstår att det var ’fadäsen’ med brännvinsflaskorna som var ämnet den dagen. Mor Elsa och moster Ingrid sågs inte var dag men de ringde till varandra desto oftare och då hördes många skratt när systrarna ventilerade än det ena än det andra. Andra gånger var det inte fullt så roliga nyheter de hade att dela med varandra. Men släkten var stor och alltid var det något på tapeten.
------------------------
Föga anande när jag som bäst var sysselsatt med att planlöst mixtra med flaskorna att jag sjuttio år senare skulle se både det bisarra och samtidigt dråpliga i detta infall. Ännu mindre kunde jag ana att den episoden en dag skulle utmynna i ett kåseri. Då visste jag inte vad jag höll på med eller ens varför men det var förstås en tidig tonårsprotest. Men med åren lägger man sig gärna till med en mer ödmjuk och överslätande inställning till en incident som denna, det var så det var den gången