Hästhov eller
tussilago är en av de första vårblommorna, som kan blomma redan i februari,
oftast infaller dock blomningstiden i april-maj. Den gula blomkorgen, som
sitter ensam på en kort köttig och fjällig stjälk, kommer fram långt innan
bladen börjat utvecklas. Blomstjälken växer till efter blomningen och är i
regel ett par decimeter lång när frukterna är mogna. Bladen är skaftade och har
en till två decimeter lång, bred och grunt loberad bladskiva med hjärtlik
bladbas, de är först filthåriga men blir så småningom kala på ovansidan.
Frukten har hårpensel.
Hästhov kan knappast förväxlas med andra arter, utblommade stjälkar kan dock
ibland misstas för maskrosor (Taraxacum), men de senare har alltid
ihålig och helt bladlös stjälk med mjölksaft.
Fröna kan bidra till snabb spridning och kan under goda förhållanden även gro snabbt. Fröna saknar dock groningsvila och kan därför inte bygga upp en fröbank i marken.
Den uppträder ofta i grupper med många plantor.
Växten är ofta 10 – 30 cm hög.
Hästhov är vanlig i södra och mellersta Sverige men förekommer också längre norrut. Den växer ofta på fuktig, grusig eller lerig mark. Första fynduppgift publicerades på 1600-talet (Nordstedt 1920).
Hästhovens blomknoppar anläggs redan under hösten och kan därför slå ut så fort snön smälter undan.
Bladen, Folia Tussilaginis, såldes förr på apoteken och användes som dekokt mot hosta. Enligt Linné (1755) användes bladen som tobak, en metod mot hosta och astma som hade omtalats redan av Plinius.
Artnamnet farfara efter det toskanska namnet på växten, Farfara. Namnet hästhov kan syfta på de något hästskoformade bladen, eller det kan vara en förvrängning av hosthäva, från latinets tussilago (ört som häver hosta). Namnet tussilago är egentligen det vetenskapliga namnet på släktet hästhovar (Tussilago).
Källa: Wikipedia och Naturhistoriska Riksmuseet