To fall in…?

Kåserier2 december 2023 kl 03.14

Till den sagoslottsliknande byggnaden på höjden, där mina föräldrar intagit sin bröllopsmiddag 1939, brukade jag och mina kompisar gå och ta ett glas i baren ibland. Ja även äta någon gång eftersom det fanns en tjusig restaurang också.

En gång på 60-talet bjöd jag och en annan kille ett par tjejer från Hökarängen vi nyligen träffat på middag på Foresta. Före maten ville vi imponera lite på dem genom att beställa in varsin Dry Martini, påverkade som vi var av James Bondfilmen vi sett nyligen. Så vi höjde glatt våra glas och skålade både med och för varanda. Efter första klunken svimmade jag. Föll som en fura i golvet eftersom jag dumt nog rest mig upp och precis hunnit säga att jag plötsligt kände mig så yr. Sällskapet hade sedan fått släpa mig medvetslös ut genom matsalen, förbi alla förvånade middagsgäster, som bara tio minuter tidigare sett oss gå in, pigga och förväntansfulla.

När jag vaknade till liv (det lär ha tagit en lång stund) befann jag mig i kapprummet, liggande med benen högt placerade över några kuddar, korrekt tillrättalagda av den kunnige rockvaktmästaren som tydligen hade en viss erfarenhet av liknande händelser. Fast kanske ingen så dramatisk som just denna.  

Så nu var det alltså min tur att låta sig snackas om därinne bland de övriga restauranggästerna, tänkte jag efter jag kvicknat till och fått höra om händelsen i korta drag. Min kompis undrade om dom inte skulle ringa efter ambulans men jag avböjde, sa att jag trots allt kände mig o.k. Lite omtöcknad, men desto mer skamfylld tog jag en taxi direkt hem och sov mig igenom hela söndagen.

På måndagen gick jag raka vägen till doktorn, undersöktes och lämnade prover. Samtliga värden var dom bästa tänkbara och doktorn, som kände mig sedan folkskoletiden, kunde inte låta bli att skämtsamt säga till sin sjuksyster att hon skulle ta det lite extra varsamt med mig:
– Han har så lätt för att svimma,… särskilt i kvinnligt sällskap.

Trots det som hänt (eller kanske på grund av det?) blev jag sedan tillsammans med en av de båda flickorna. Vi pratade aldrig särskilt mycket om det som hade hänt och jag fick aldrig någon förklaring på vad som orsakat det. Själva skamkänslan över vad hon fått bevittna, lyckades jag, med inspiration av doktorns skämt, snabbt omvandla till en komplimang som hon gillade att höra:
Jag föll pladask för dej!

Kommentera

Ange korrekt namn. Kommentarer granskas innan de publiceras.

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *