Guinea Sterling Pounds. Jag hade passerat den lilla butiken som skyltade med den fina klänningen många gånger och ofta stannat till för att beundra den i fönstret. Men prissättningen gjorde mig konfunderad. En dag dristade jag mig till att gå in i butiken. ”Can I help you Love?” frågade affärsinnehavaren. Jag var intresserad av klänningen i fönstret men osäker på om jag hade råd. Priset anges ju i Pounds Guinea och Sterling och jag har bara Pounds, förklarade jag. ”Oh, Pounds is good enough,” fick jag veta. Sterling och Guinea var bara ett annat namn för samma sak, the British Pound. Jag köpte klänningen och var så nöjd när jag gick ut med den i min ägo.
En gång ville en grannfru att jag skulle komma med på ett party. Jag såg brydd ut och förklarade att jag inte gick på parties utan min make. Då fick jag veta att det inte handlade om ett party vilket som helst, utan om ett Tupperware Party, som gick ut på att träffas hos varandra på dan och dricka te samtidigt som värdinnan demonstrerade produkter till försäljning och man fick anmäla sitt köpintresse. Trevligt initiativ, tänkte jag, men minns inte vilka produkter jag köpte eller om jag har något kvar. Då var det huvudsakligen hållbara hushållsprodukter i plast i ljusa pastellfärger som Tupperware var känt för. Så småningom kom produkter från Tupperware att säljas även i Sverige.
En stor strejk hade utannonserats de senaste dagarna som skulle involvera nästan all kommunal transport. Vi hade talat om strejken hemma, Nicky och jag. Frågan var hur vi lättast skulle ta oss till jobbet. Vid den här tidpunkten hade vi inte bil men väl en baby. Vi hade olika tider min man och jag. På morgonen första strejkdan, sa Nicky att jag skulle gå upp på the High Road och ta en taxi. Men jag måste jag ju först till the Day Nursery med vår baby och sedan till jobbet. Vi hade flyttat för längesedan och bytt bostad och jobb.
Väl uppe på the High Road hade en massa människor samlats vid busshållplatsen och även jag stod där en stund och väntade. Då, på 60-talet fanns ännu inte en mobil i var mans ägo som idag.
Hur får jag tag på en taxi här?! Jag kan ju lika gärna gå som att stå här och vänta, och på så vis sparar jag lite pengar, tänkte jag. Så jag började gå med min baby som i sin fluffiga overall såg ut som en liten teddybjörn. Det får ta den tid det tar, tänkte jag. Och utan att ha att ha något begrepp om avstånd i London var det bara att fortsätta att gå. Senare, mycket senare, kom jag fram till the Day Nursery och fortsatte sen till jobbet. Där gick det upp för mig att en strejk är inget skäl att komma senare till jobbet. Jag blev inkallad till kontorschefen där redan en shop steward befann sig.
Varför kommer du först nu till jobbet, frågade chefen.
But there is a strike going on, sa jag naivt. Men alla andra har lyckats komma någorlunda i tid utom jag, fick jag höra och började känna mig riktigt skamsen. Mina arbetskamrater hade dessutom varit oroliga för mig.
Chefen undrade om inte min man hade talat om för mig hur jag skulle agera första strejkdan. Jovisst, sa jag. Han sa att jag skulle gå upp till busshållplatsen på High Road och ta en taxi. Men när jag nämnde att det var så många före mig i kön och att jag fått en ingivelse att börja gå istället för att stå där och vänta och på så vis spara lite pengar, då gjorde Chefen klart för mig att jag inte hade tänkt igenom mitt agerande. Men om denna tillrättavisning var en markering från företagets sida så var den ändå så mild. Han ville ju med all rätt ha en förklaring. Chefens kommentar när jag dristade mig till att säga att genom att gå så hade jag sparat lite pengar glömmer jag inte. Jag fick klart för mig att tid är pengar, för företaget. Time is money! (Till mitt försvar kan anföras att hemma i Sverige var jag inte van att ta en taxi, bara så där).
Det blev ingen lång strejk. Och jag hade lärt mig en läxa jag sent ska glömma, nämligen vikten av att passa tider. Det lustiga är att jag numera kommer inte bara punktligt, gärna i god tid, och till och med långt före utsatt tid. Men så är jag också pensionär och ’rår över min egen tid’ numera.
I Sverige, när familjen några år senare flyttat tillbaka, fick jag anställning på KTH. Här rådde andra regler i vissa sammanhang, visade det sig. Nu fick jag lära mig vad en akademisk kvart innebar.
Jag glömmer inte i första taget hur en kollega sa ”Ja då får du skylla dig själv” när hon hörde vilken tid jag kom till jobbet. Det var inte bara professorer och chefer som tillämpade den akademiska kvarten, utan denna fria flexibla inställning till tider hade kommit att innefatta även andra kategorier på högskolan. Och det fungerade bra så länge som bara jobbet blev utfört.