”Myrornas krig”. Så hette det när den svartvita TV-bilden plötsligt förvandlades till ett hysteriskt flimrande brus. I mitt senare pojkrum på Lidingö som kallades ”Garagerummet”, har jag minne av den lilla portabla Philips TVn med bordsantenn som ofta betedde sig så. Då började jag med att svärande flytta omkring antennen i olika riktningar. Om inte det hjälpte flyttade jag runt själva TVn. Om inte det heller hjälpte rusade jag över till föräldravillan och hoppades att övriga familjen också satt bänkade framför den nya stora Grundig-TVn med serien ”Helgonet” på.
”Teknikens blunder”, har jag kommit att kalla liknande missöden. Eller människans hjälplöshet inför tekniken. Om man inte som vissa, varit förutseende och i god tid utbildat sig till något så kallat ”framtidsyrke”. Jag hade en kompis på 50-talet som visste vad som väntade oss. Han var ständig prenumerant på tidningarna ”Teknikens värld” och ”Teknik för alla" och vi kallade honom för ”Uppfinnarjocke”. Det är honom jag alltid har i tankarna när nåt tekniskt problem uppstår. Så mycket att jag tillägnat honom en dikt som lyder:
På 50-talet kände jag en snubbe / ja, idag är han som jag en gubbe / men då var han en framåt kille / som
tycktes veta vad han ville //. – Ska bli programmerare ja, kom han å sa en da / å ja som inte ens visste va de va
//. – De e framtidsknege´ de´ru / vänta bara få´ru se´ru /. Så där stod jag å kände mej helt passerad / medan
han, redan då var uppdaterad //.
Men beträffande kunskap via utbildning har jag ett annat minne där faktiskt ren primitiv ilska hjälpte. Det var när jag bodde hos min morbror Fred på Long Island, N.Y. 1960. Familjens svartvita TV var av den äldre sorten där bilden plötsligt började ”bläddra” hysteriskt titt som tätt. Och gärna mitt i ett spännande ögonblick av pågående program. – Oh, not again! utbrast min morbror, reste sig hastigt och gick fram och drämde till TVn ordentligt upptill med handen (första gången jag såg honom göra det trodde jag den skulle gå sönder). Men den kom alltid igång på nytt! Ibland blev till och med bilden lite bättre efter smockan. Även övriga familjemedlemmar, hustru och tre döttrar gjorde detsamma utan problem. Pang på den, bara. Till sist kände jag mig lite feg som aldrig gav mig på den när det hände. Var jag kanske skraj för att den faktiskt skulle gå sönder om just jag gjorde det? Men en kväll när vi alla satt och såg en westernserie jag gillade inträffade det i exakt samma ögonblick som skurken sa nåt kränkande till sheriffen. Då kastade jag mig upp och slog till TVn …men uppenbart inte tillräckligt hårt eftersom störningen fortsatte. – Hit it harder, Hans! skrek min kusin Marion. Jag drämde till en gång till men ingenting hände. – Much harder!!! skrek då hennes båda systrar Lana och Carol. Då blev jag lika rasande som den morrande tigern på väggen ovanför och slog till apparaten så den skallrade. Då gick den igång och hela familjen applåderade.
När bilden kom tillbaka hade sheriffen redan hunnit knocka skurken som hängde över bardisken.