Hur har du det med tänderna? Le mot mig lite, så jag får se – om du är rökare, tedrickare eller snusar. Ja, tänderna lär inte bli vitare och vackrare med åren om man inte gjort inplantat eller fått vackra löständer som ersättning till de gamla. Jag går tillbaka i tiden och minns med lätt vemod alla mina barns mjölktänder som med åren, undan för undan, gav plats för ny garnityr. Vilka skulle hålla livet ut!
Då gäller det att man sköter både sig på alla sätt och vis. Tänderna berättar; det skulle nog kunna bli en spännande roman!
Gapa!
Jag undrar just vilka tankar som rusar runt i huvudet på din tandläkare när du gapar och hen får hela tandsceneriet att inspektera. Det kan naturligtvis bli en chockartad upplevelse. Är patienten till åren kommen berättar tänderna mycket om hur livet varit – på gott och ont! Har patienten regelbundet gått till tandhygenisten, har patienten haft råd att göra inplantat eller fått ”kronor av guld” att ståta med? Själv hade jag i många år en trevlig tandläkare nära min arbetsplats på Sveavägen och hoppas och tror att han gjort ett gott jobb under åren. Men så blev han pensionär och försvann ur mitt liv.
Lite vilsen blir man när man måste söka efter något nytt, som en bra tandläkare. Nu gärna nära ”hemmet” Hjärtagården. Så hände det sig en dag att jag fick tandvärk av det mer intensiva slaget. Något måste göras.
Jag tog mig över gatan till Folktandvården med min rullator som stöd – men visst – klockan närmade sig fem.
– Ni kommer för sent, meddelade mig en sköterska i barsk ton.
I mitt sköra tillstånd tog beskedet mig så hårt att jag började gråta. Jag erinrade mig kommentarerna på hemsidan ”Mycket varm, empatisk och kunnig tandläkare”. Men så långt kom jag alltså aldrig. Den kallhamrade sköterskan stötte bort mig – vad göra nu!
I Centrum finns också tandläkare men som sagt – där var det också stängt. Då dök det upp ett minne – visst hade jag sett en skylt med Dalénumkliniken på AGA-vägen?! Ett snabbt telefonsamtal från bilen med min I-phone och så en vänlig röst: Välkommen! Jag torkade mina tårar, ställde bilden regelrätt på parkeringen och blev vänligt bemött redan i farstun. Jag fick berätta om både det ena och det andra innan jag hänvisades upp på ”operationsbordet”. Här tog syster Amanda hand om mig på bästa sätt. En lätt bedövning hjälpte till så att smärtan försvann och sedan blev det rengöring av onda tanden och lite mer. I vilket fall som helst – jag kände att nu var faran över! Tack Amanda för hjälpen! Vi ses igen…
Och visst gjorde vi det. Däremot satte Coronan en käpp i hjulet så det tog en längre tid än vanligt. Det var ju onödigt att söka sig till sjukvården om man inte var i stort behov (som jag var då). Men, men – så tappade jag en tand. Jag är ju inte sex år längre så mjölktandens tid är förbi. Vid mitt tidigare besök på Dalénumkliniken hade mina tänder blivit rejält inspekterade och dokumenterade, att här behövdes åtgärdas både det ena och det andra var helt säkert. Jag fick en specificerad kostnadsberäkning på det hela och de slutade på 11.755 kronor. Ja, smakar det så kostar det – så är det helt visst. Men ändå…
Om jag hade varit i mina näst bästa år – så där runt 60 – 70. Ja, då hade jag gett mig in i kalaset och blivit ”en ny människa”, helt klart. Det skulle behövas många ”emaljerade konstruktioner” för att få mina gaddar att förnya sig. Men – är det verkligen värt det? Jag är gammal tant, över 90 år. Men en sak är säker, även en gammal tant behöver kunna tugga maten och våga skratta så tänderna syns. Jag behövde alltså en ny tand – något som inte fanns med på den kostnadsberäkning jag fått tidigare.
Jag beställde tid på Dalénumkliniken. Tandläkare Daniel Lutula tog emot i den något röriga miljön som just nu genomgår en ombyggnadsprocess för att kunna möta framtidens krav av olika slag. Jag bad att får tala lite diskret med min vänliga tandläkare. Förklarade min situation – att jag var en gammal tant som visst behövde hjälp - men kanske inte i så stor utsträckning som kostnadsberäkningen antydde.
Daniel Lutula lyssnade! Tog till sig mina ord och lovade den hjälp jag var i behov av – en ny tand. Och så låg jag där, utsträckt med gapande mun i en timmes tid. Min välgörare och hans sköterska pysslade med än det ena och än det andra och som uppmuntran fick jag några droppar bedövande medel. Allt var så lugnt och stilla – inga kirurgiska ingrepp, ingen blodspillan, bara lite skrap och slurpande ljud. All min ångest och rädsla var borta.
Hur gick det sen? Ja, det var som trolleri. I det tomma hålet fanns nu en framtand, harmoniskt färgsatt för att passa in i gänget. Helt fantastiskt! Tack Daniel och sköterskor – det var ett trolleri, helt fantastiskt. Fantastiskt! Jag kan säga det många gånger och jag menar varje ord. Nu är jag rädd om min nya tand och avstår helt att bita i baguetter.