Gunilla Pontén (1929- 2019) blev tidigt uppmärksammad som modeskapare och mannekäng och kom att influera modebilden i Sverige under nästan 70 år. Med fantastiska kreationer gillade hon att utmana och sticka ut. Hon blev tidigt tonårsflickornas idol. Under en stor del av sitt liv var hon Lidingöbo.
Gunilla föddes i Stockholm som dotter till Birger Pontén och Ellen Nordlöf. Familjen bodde under hennes flickskoletid i Skövde där fadern var överste. Hon berättar: ”Jag protesterade vilt mot det trista tantmodet och klädde mig i egensinniga kläder. Klänningar med snörning i sidan, randiga jumprar och smala byxor. Allt syddes av vår hemsömmerska. Färgade strumpor från England var något nytt och fanns att köpa i Göteborg. Mamma beställde - vilken lycka!” Berömd är historien när hon gick till skolan med en röd och en grön strumpa. Hennes pappa, blev kallad till skolan för att förklara hur dottern kunde klä sig så. Han sa: ”Gör inte alla det?”
Marianne Höök på Damernas värld mötte Gunilla i Stockholm 1947 och det blev början på Gunillas modell-karriär, då hon ofta poserade i egendesignade kläder. Hon blev tonårsflickornas idol med egen ”fanklubb” och ”fixarspalt” i Veckorevyn. Hon skriver på sin hemsida:” jag blev till slut så känd att jag knappt kunde gå på stan”.
Efter studier vid tillskärarakademin Femina sömnadsskola och på Anders Beckmans reklam- och modeskola 1947–48, for Gunilla till Paris där hon levde och arbetade tillsammans med den italienske modeskaparen Emilio Pucci. Tillbaka i Stockholm var Gunilla anställd hos Lapidus konfektion 1956–57, Dehå 1962–64, Bertil Wahl 1966–67. Därefter frilansade hon med designuppdrag och startade egen firma 1969 där hon skapade kläder för teater och film, anordnade utställningar, hade uppdrag för veckopressen samt författade skrifter om design. Hon gjorde två kollektioner per år och sålde sina kläder i ett 40-tal butiker i Sverige och övriga Europa.
På sin hemsida ger Gunilla sin syn på hur modet förändrats under årtiondena:
”1940-talet: jag köpte hängselbyxor i en arbetarbod och använde dem med randig pojkskjorta till. Jeans fanns inte och byxor var förstås förbjudna i flickskolan”.
”Härliga 60-tal! Ett nyskapande tonårsmode slog igenom över en natt när Mary Quant från London lanserade kort-kort. ”
”Under 70-talet blev modet trist och oerhört politiskt med manchester och velour. Maojackan blev populär och modet fick en kommunistisk stil”.
På 80-talet kom med influenser från Japan, Paris och New York. Gunilla öppnade sin första butik på Regeringsgatan och fick uppleva rusning efter ett litet snörliv i olika färger. Det här var punkarnas årtionde och de köpte hennes västar som gick ton i ton med deras hår!
Originaliteten var Gunillas adelsmärke. Hon hade en osviklig förmåga att hänga med sin tid och var ofta steget före. Hon var svartklädd hela livet och ansåg att ”blått var tråkigt och att rött inte passade svenska kvinnor”. Hon föredrog lila, plommon, turkos, petrol, cerise, orange. Det skulle vara rutor och ränder, kontrasterande färger, grafiska mönster och mängder av accessoarer - långa sjalar, rader av halsband och kraftig make-up.
Gunillas memoarer fick det passande namnet ”Tyg och otyg”. År 2004 visades hennes kreationer i en uppskattad utställning på Nordiska Museet. Gunilla erhöll flera utmärkelser:
1983 Damernas Världs design-pris Guldknappen
2003 H M Konungens Medalj i 8:e storleken i högblått band
2008 Kungl Tekniska Högskolans stora pris
Lidingö Nyheter publicerar under sommaren och hösten en serie artiklar under namnet ”Lidingökvinnor” i samarbete med Lidingö Hembygdsförening och Lidingö museum. I början av december kommer en utställning på museet med samma namn.
Den första bilden är tagen av mästerfotografen Rolf Wingquist (Ateje Uggla), som f ö också var Lidingöbo. Fin artikel!