Svar på tal

Karin med väninnan Miriam i Hyde Park, London.
Kåserier9 september 2023 kl 03.48

Tiden i England som svenska och nygift innebar bland annat att jag fick vara beredd på att ’försvara’ min position och svenska värderingar gentemot omvärlden. Udda frågor kunde röra till exempel ”Hur klarar bilister att köra på vintervägar med tanke på snö och ishalka?” Men lite långsökt att ställa den frågan till en 20-åring som aldrig varit mer än måttligt intresserad av bilar och bilkörning och som bara hunnit ta några få körlektioner. En gammal annons dök upp i huvudet av en lastbil på en vinterväg. Lastbilen hade grova snökedjor runt däcken. Jag beskrev bilden så övertygande jag kunde för Clive som fann svaret nöjaktigt. 

Tänker nu, över sextio år senare, att med de klimatförändringar som obarmhärtigt och oberäkneligt slår till varsomhelst på vår planet, så har gängse föreställningar om ’de fyra årstiderna’ snart upphört att gälla, även i England.

Värre var frågor om sex; den svenska synden var ett begrepp utomlands och uttrycket free love förknippades direkt med Sverige.  Det var rätt tjatigt dessa frågor om free love. En äldre kvinna mor till min väninna Tamara förklarade när inte min vokabulär förslog, att det finns/fanns något som heter trial marriage eller gift på stockholmska. Jag kände att snökedjor är tillräckligt svårt att tala om och ’den svenska synden’ var heller inte lätt att diskutera. Det var ju inte mer än drygt ett år sedan som jag gick ut flickskolan.

Men trevligare och mer tillmötesgående människor än alla jag hade sån tur att få arbeta med får man leta efter.  Jag kände mig så väl omhändertagen.  Var dag hände det något nytt. Och jag var nyfiken på det mesta. En morgon såg jag en kvinna i blå rock som kom in på kontoret med en vagn med termosar och kaffebröd. ”It’s a Tea trolley,” förklarade arbetskamraterna. Varje dag vid elvatiden var hon ett välkommet inslag i kontorslandskapet där hon kom dragandes med sin tea trolley, lastad med läckra sandwichar och snacks.

En dag drabbades jag av ett lätt illamående och gick ut i damrummet.  Men jag återhämtade mig snart och gick ut. Plötsligt stötte jag ihop med en kvinna jag aldrig sett förut som frågade hur det står till. Hon var sjuksyster på företaget förstod jag senare, men inte iförd uniform, och jag begrep inte vad hon ville. ”Are you pregnant?” upprepade hon sin fråga. ”Yes, but how did you know?” undrade jag förvånat och nyfiket. På något outgrundligt vis och på nolltid hade hon, en utomstående, satt en diagnos på mig. 

Arbetsuppgifterna bestod bland annat i att sortera följesedlar i ett arkiv. På företaget fanns en flicka som bara var arton år. Hon hette Miriam och hade nog inte så höga tankar om mig. Jag var två år äldre och fick ett pund 10sh mer i lön och så var jag svenska. Dessutom hittade hon fel som jag skulle ha gjort i arkivet. Jag förstår Miriam absolut. Men hon kunde vara lite jobbig ibland och tyckte nog att hon skulle ha mer betalt. Jag vet inte hur det kom sig men vi kunde tala om allt och ha olika åsikter om det mesta, som till exempel vem som har ’rätt’ till sittplats på bussen. 

En dag kom vi in på frågan vilket uttryck som är rätt ”I wish I were a King” eller ”I wish I was a King”. Jag sa ”I wish I were a King” medan Miriam påstod att det andra exemplet var det rätta. Sista terminen i skolan hade läraren tagit upp konjunktiv och av någon anledning hade detta exempel sjunkit in så jag kom ihåg det nu mer än ett år senare. Men Miriam gav sig inte.

Hon gick hem och talade med sin far och beskrev situationen med den nyanställda som gjort fel i arkivet och som vidhåller ”I wish I were a King” är rätt, medan hon Miriam hävdade att det heter ”I wish I was a King”. Nästa morgon förklarade Miriam att hon talat med sin far och han hade hade gett henne rätt. Miriam tillade ”…and he’s Headmaster and he should know”.  Jag tittade på henne och sa ”Yes, he should”. 

Vet inte hur hon uppfattade min replik. Men det retade mig, mer än det grammatiska som vi diskuterade, att hon drog in sin pappa rektorn.  Men det var nog dags att modifiera så jag sa ”I´m not saying that ’I wish I was a King” is totally wrong. After all there is a difference between written English and every day English.”

Om Miriam var här nu skulle jag passa på att samtala med henne som två vuxna om väsentligheter utan sådana här barnsligheter. Finns det något värre än folk som alltid ska ha rätt. Undrar om jag inte var värre än Miriam, men vi var unga då.

Kommentera

Ange korrekt namn. Kommentarer granskas innan de publiceras.

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *