Nu har vi beskrivit alla stationshus utmed Södra Lidingöbanan (linje 21). Tanken är att fortsätta med Norra banan (linje 20) i en framtida artikelserie. Men först vill vi berätta om en annan station som är förknippad med Lidingöbanorna och det är Humlegårdsgatan vid Stureplan. Åren 1925-1967 gick Lidingöbanornas tåg ända fram dit, så därför gör vi en liten avstickare in till stan, för en gångs skull.
I Humlegårdens stationshus fanns en uppvärmd vänthall och ett personalutrymme samt en trafikexpedition, där även allmänheten kunde få hjälp. När banorna avkortades till Ropsten fanns en expedition i Ropstens vänthall, där en expeditör betjänade dels allmänheten genom en lucka mot vänthallen, dels en lucka in mot i personalrummet där konduktörerna köpte biljettblock och klippkort för försäljning ombord.
Precis som Stockholms Spårvägar och SJ hade Lidingöbanorna avtal med Pressbyrån om försäljning vid stationerna. I jubileumshäftet från 1964 skriver Rey Harwall: "När vår nya slutstation i Stockholm byggdes år 1959 gjordes detta i intimt samarbete med Pressbyrån". Neonskylten "LIDINGÖBANORNA" räddades till Ropsten 1967 och sitter på stationshuset där, med ändelsen "-AN"!
Spårvagnarna till Lidingö utgick från 1925 till 1967 från Humlegårdsgatan och gick gemensamt med spårvägslinje 10 via Sturegatan och Lidingövägen till Ropsten. Vid Ropstensplan vände linje 10 i en vändslinga, medan linje 20 och 21 gick gemensamt till Brogrenen, där de delade upp sig. Hade man åkte från Humlegården med linje 20 (norra) och skulle till södra ön fick man byta vid Brogrenen,
När Lidingöbron invigdes 1925 fick Lidingöbanorna kontakt, förutom med Stockholms spårvägsnät, även med den av SJ ägda Värtabanan vid Norra Hamnvägen, vilket möjliggjorde godstrafik till och från Lidingö. Godstrafiken startade år 1925. Åren 1925-1929 drogs enstaka godsvagnar av spårvagnar med en speciell koppelvagn innan ackumulatorloket SSLidJ 200 köptes in från ASEA.
Sommaren 1925. I mars det året inleddes spårvagnarna både på Norra Lidingöbanan, linje 20, och Södra Lidingöbanan, linje 21, från Lidingö över den nybyggda Lidingöbron till den gemensamma ändstationen vid Humlegårdsgatan. Hörnfastigheten Sturegatan-Humlegårdsgatan ägdes sedan 1900-talets början av Lidingö Trafikaktiebolag och där inrymdes väntsal och godsexpedition. Trafiken dirigerades till en början av en trafikpolis. Senare sattes här upp elektriska trafiksignaler både för tågen, biltrafiken, cyklister och fotgängare. Foto Lidingö Museum.
Humlegårdsgatans ändstation 1950. En strid ström passagerare lämnar här ankommande tåg från södra Lidingö. Även om biltrafiken var mindre än i våra dagar gällde det att noggrant se upp för svängande bilar in på Humlegårdsgatan. Foto: Lennart Welander.
Den 15 september 1946 insattes nya helsvetsade moderna stålvagnar i trafik på Lidingöbanorna. Vagnarna var tillverkade av ASEA i Västerås och Svenska Järnvägsverkstäderna i Linköping. Samtidigt infördes pendeltrafik genom att tågsätt på linje 21 gick från Gåshaga till Humlegårdsgatan, skyltades om där och vände som nr 20 för färd till Kyrkviken och så vidare.
När de nya vagnarna sattes in i trafik tyckte folk att de var ”snusbruna” och Stockholms stadsträdgårdsmästare Holger Blom ansåg inte att färgen harmonierade med trädvegetationen i Humlegården. Trafikbolagen valde då att kalla in en färgexpert som sade att färgen inte var brun, utan venetianskt röd. Med det beskedet lugnades de upprörda sinnena …
(Foto: Lennart Welander 1952)
Inför sammanställningen av Södra Lidingöbanans 50-årsbok 1964 tog banans vd denna kvällsbild ett par våningar upp i hörnhuset Sturegatan/Humlegårdsgatan, i vars gatuplan Sandbergs bokhandel var belägen i många år. Till vänster skymtar en provisorisk trottoar som skyddar bygget av den fastighet som ersatte huset där Lidingöbanorna hade sin expedition innan Pressbyråns anläggning byggdes. Vi ser den, väl upplyst bakom kvällståget mot Gåshaga. I huset till vänster ligger numera hotell Anglais som byggdes 1965. Foto Rey Harwall.
Gunnar Friberg
Andreas Lindberg
Det fanns även en möjlighet att lämna in bagage osv till förvaring.
Fantastisk artikel. Läste med stor behållning, samt lite nostalgiskt fuktade ögon.
Fråga: Anläggningen i Ropsten uppförd i korrugerad plåt och fullständigt anskrämlig, var den tänkt som provisorium, eller skulle vi lidingöbor en gång för alla straffas för vår vällevnad?
Den var tänkt som provisorium då man tänkte lägga ner båda banorna senare på 70-talet. Lyckligtvis har vi lyckats rädda södra banan och fått en modern och upprustad bana. Nu väntar vi bara på att få den hopkopplad med Spårväg City så att vi åter kan åka direkt in till innerstaden. Då borde plåtstationen kunna ersättas.
Hur många gånger har man inte i sin ungdom kommit springande med andan i halsen för att inte missa sista vagnen hem! Minns gärna alla snälla konduktörer som höll vagnen några ytterligare sekunder när de såg oss komma lubbande.
Intressant läsning om stationshusen och nu senast om ändhållplatsen Humlegården. Där i vänthallen har man som barn i föräldrarnas sällskap väntat många gånger på 21:n. Jag minns även de gamla trävagnarna med säten i sammet, trodde man då. Och som tonåring var det från Humlegården nära till Stureplan och 7:ans spårvagn ut till Djurgården.
Men allt var inte bättre förr. De gamla venetianskt röda ASEA-vagnarna var indelade i två delar varav den ena var för rökare utan någon barriär emellan. Röken letade sig ju över till icke-rökare utan problem. Och det var mer eller mindre acceptabelt på den tiden. Det bara var så. En tågresa i början av 60-talet strax innan Humlegården glömmer jag inte. Både jag och min dotter, som då ännu ej hade fått se dagens ljus, hade vissa invändningar när röken från en piprökare lätt sökte sig över till de passiva, icke-rökarna.