Från Humlegårdsgatan utgick Lidingöbanorna (Norra och Södra). Stationshuset från år 1959 var byggt i för den tiden modern arkitektur och inrymde både Pressbyråkiosk, vänthall, personalutrymme och expedition.
Bara du som prenumererar får:
• Över 5000 artiklar i arkivet
• Alla reportage
• Alla tester (kräftor, semlor, restauranger)
• Bildrebusjakten 1 gång/månad
• Dryckesguiden 1 gång/månad
• Bopriser 1 gång/månad
• Nyhetsbrev 1 gång/månad
Du stödjer Lidingös lokala dagstidning
med oberoende journalistik
Läs denna artikel gratis!
... och du får 5000 andra artiklar också!
... och du får 5000 andra artiklar också!
Prenumerera från
29 kr/månad
29 kr/månad
Första månaden gratis!
Ingen bidningstid
Klicka här
Du stödjer Lidingös lokala dagstidning med oberoende journalistik
En månad i taget
29 kr/månad
Ingen bindningstid
Första månaden gratis!
Årsprenumeration
295 kr/år
(24:50/månad)
(Ord pris 345 kr/år)
Ingen bindningstid
(Ord pris 345 kr/år)
Ingen bindningstid
Första månaden gratis!
En dag
49 kr/dag
Engångsbetalning (kort eller Swish)
Carl-Henrik Ankarberg
Gunnar Friberg
Andreas Lindberg
Gunnar Friberg
Andreas Lindberg
Det fanns även en möjlighet att lämna in bagage osv till förvaring.
Fantastisk artikel. Läste med stor behållning, samt lite nostalgiskt fuktade ögon.
Fråga: Anläggningen i Ropsten uppförd i korrugerad plåt och fullständigt anskrämlig, var den tänkt som provisorium, eller skulle vi lidingöbor en gång för alla straffas för vår vällevnad?
Den var tänkt som provisorium då man tänkte lägga ner båda banorna senare på 70-talet. Lyckligtvis har vi lyckats rädda södra banan och fått en modern och upprustad bana. Nu väntar vi bara på att få den hopkopplad med Spårväg City så att vi åter kan åka direkt in till innerstaden. Då borde plåtstationen kunna ersättas.
Hur många gånger har man inte i sin ungdom kommit springande med andan i halsen för att inte missa sista vagnen hem! Minns gärna alla snälla konduktörer som höll vagnen några ytterligare sekunder när de såg oss komma lubbande.
Intressant läsning om stationshusen och nu senast om ändhållplatsen Humlegården. Där i vänthallen har man som barn i föräldrarnas sällskap väntat många gånger på 21:n. Jag minns även de gamla trävagnarna med säten i sammet, trodde man då. Och som tonåring var det från Humlegården nära till Stureplan och 7:ans spårvagn ut till Djurgården.
Men allt var inte bättre förr. De gamla venetianskt röda ASEA-vagnarna var indelade i två delar varav den ena var för rökare utan någon barriär emellan. Röken letade sig ju över till icke-rökare utan problem. Och det var mer eller mindre acceptabelt på den tiden. Det bara var så. En tågresa i början av 60-talet strax innan Humlegården glömmer jag inte. Både jag och min dotter, som då ännu ej hade fått se dagens ljus, hade vissa invändningar när röken från en piprökare lätt sökte sig över till de passiva, icke-rökarna.