Så var det då dags igen! Sophiahemmet kallar ” Vi vill påminna om bokad tid, tisdagen den 7:de juli kl 10.30. Fotkirurgkliniken HUS A ”, meddelandet dök upp på skärmen den 5:te, i god tid.
Med tidigare dåliga erfarenheter (parkeringsböter 1.100 kr) började jag fundera hur jag bäst skulle ta mig till HUS A. Och var låg HUS A? Skulle jag vara tvungen att parkera på Valhallavägen, men nej – det skulle nog vara för långt för min onda fot att promenera. Att beställa Färdtjänst kändes inte heller så kul. Alltså – jag startar i mycket god tid från Hiertagården, kör lugnt och stilla över bron, svänger av mot Centrum och sedan är det ju inte så långt kvar till infarten till höger in på Drottning Sofias väg. Då har jag ju tid att leta rätt på HUS A.
Det gäller alltså att inte stressa! Och komma ihåg att ta med ID-kort, parkeringstillstånd och min Iphone, som är en viktig pryl i mitt liv som reporter. Vad skulle jag vara utan denna finurliga manick? Värdelös! Den tar liten plats i väskan och finns alltid till hands – om jag inte glömt att ladda den… I dag var den fullmatad och låg tryggt och säkert i min handväska. Alltså – dags att ta min lilla Mini i besittning och gasa på – ja visst ja, jag skulle ju ta det lugnt. Alltså lätta på gaspedalen, kolla i backspegeln, titta vänster, titta höger, titta vänster igen…
Det gick bra. Men var ligger HUS A? Jag snurrade runt - hus M, hus L, hus O tills jag fick ett tips av en man på väg in i R-huset. Vänd om kör mot den stora entrén vid Valhallavägen, och håll till höger. Så sant som den gode mannen sagt. Här stod dessutom två parkeringsrutor tomma och välkomnande, alldeles nära A-porten. Så här långt har allt gått bra, jag låser bilen och tar mig in genom den tunga porten.
Sophiahemmet – bara namnet ger en trygghet till den sökande, haltande och lätt förvirrade patienten, som undertecknad. ”Allt till Guds ära” står att läsa på väggen av marmor, ovanför drottning Sophias byst vid entrén. Sceneriet har något av Nordiska Museet över sig. Rymligt och öppet för att ta emot besökare. Men här handlar det om patienter som ska ta prover. På vad? Jag söker det lilla ordet ”fotkirurgi”, men hittar det inte på skylten vid entrén så jag ber en förbipasserande sköterska om hjälp - nedre planet, till vänster. -Tack!
Jag anmäler min ankomst, slår mig ner i väntrummet i lugn och ro. Allt här är ”lugn och ro”. Jag hinner studera en välgjord guide ”Hitta rätt på Sophiahemmet” med karta överområdets många byggnader som inrymmer vårdgivare av alla de slag. Namnen på 250 specialister finns i bokstavsordning och som fyra mot sluter hittar jag namnet Per-Henrik Ågren, A-huset. Det är just utanför hans dörr jag sitter i väntans tider. På väggen in till det allra heligaste hittar jag rader av utmärkelser och diplom som doktor Ågren mottagit genom åren. Min förväntan stiger – kan inte den här mannen fixa min onda fot – ja, då kan nog ingen.
Nej, det var inte Per-Henrik Ågren som ropade upp mitt namn utan istället en kvinnlig läkare Anthippi Gkavardina som öppnade dörren till sin mottagning, vägg i vägg med doktor Ågren. Anthippi - försök att säga hennes namn på rätt sätt! Ja, man kan få Ågren för mindre. I vilket fall som helst tog hon tag i foten, tittade noga på medföljande röntgenbild och konstaterade att det nog var lite för våghalsigt att operera. Diagnosen blev ”Artros, förvärvad plattfot, Hallox valgus”.
Jag blev lite nyfiken på tjejen Anthippi – hon var ju snygg, trevlig och glad. Hur kom det sig att hon valt ortopedteknik som yrke?
– Egentligen ville jag bli snickare så det här jobbet passar mig precis. Ortopedteknik är rena snickeriet med skruvar och järnbultar och min specialitet har blivit fötter. Bara fötter!, säger hon.
– Det är inte ”bara” det, mumlar jag lite försynt och hinner hälsa på doktor Ågren vägg i vägg innan det är dags att tacka för mig.
Med Anthipps remiss till Camp Pro i väskan tar jag min Mini och vägen hem över bron. Väl hemma – av med stödstrumporna och sedan en stunds vila - med bara fötter.
P.S. Lugn och ro – så upplevde jag vistelsen på Sophiahemmet. Här fanns ingen corona-hets, så långt ögat kunde se. Inga skyltar med ”Håll avståndet” bara handsprit vid entrén. Varken läkare, sköterskor eller patienter gick omkring med plasthandskar, munskydd eller andra skyddsmedel. Otroligt – men sant! D.S.
Kul att du fick en fin upplevelse. Det var tvärtemot för mig. Munskydd och allt därtill pga rådande omständigheter så klart. Nä ingen tillmötesgående tjej Anthippi. När jag läste om ditt utlåtande så verkar hon följa ett mönster och passar man inte in i mallen får man inte hjälp. Som jag. Jag sa till henne att vi alla inte kan passa i hennes mall. Här kommer jag med smärta i min framfot och har nu fått halta i fyra år så mitt ben och höft och ländrygg värker. Jag kan bara gå i ca 15 min,inte rätt. Jag är en kvinna på ca 60 år och behöver röra mig för min hjärna och kropp. Jag blir inget yngre tyvärr.Röntgen visar ganglion och mortons syndrom och det hon säger är som du ser är stortån rak och du har högt fotvalv. Ja jag har byggt upp hålfoten för att avlasta framfoten.Jag har bara kunnat ha mina bredda arbetsskor och någon gång gympadojor. För ca 1 år tillbaka fick jag kortison för artros i stortån som bara har gjort allt värre. Så min Dr remitterade mig till Sofiahemmet och jag är så ledsen utav Anthippis svar att hon inte vill hjälpa, det känns som att bara för att jag bor i förorten och kör lastbil så är jag för lågt stående. Ja du hör hur bitter/ledsen jag är. Det här är andra gången, första gången var av Dr Ågren som för 4 år bad mig skaffa herr skor och då sitter jag framför honom med mina stora skydds skor. Inte OK