Processen med att ta fram ett nytt kulturmiljöprogram fortsätter. Ett nytt förslag diskuterades på miljö- och stadsbyggnadsnämndens sammanträde nu i september. Jag skrev på denna plats (7 december 2020), med utgångspunkt från den dåvarande remissversionen, att stora delar av Lidingös bebyggda områden riskerade att omfattas av bevaranderestriktioner utöver de som normalt gäller enligt plan- och bygglagen. Det skulle bli svårare att få igenom nya bygglov, stora begränsningar i möjligheterna att bygga till, stycka av samt utveckla fastigheter och områden.
Den nya versionen är klart bättre i den meningen att färre områden nu markeras som kulturhistoriskt värdefulla. Jag markerade dock på mötet med nämnden att jag fortfarande anser att det målas i alltför breda penseldrag. Jag upprepade det jag sagt vid flera tillfällen tidigare, nämligen att enskilda byggnader i högre grad bör pekas ut än hela områden.
En knäckfråga är hur man ska se på Lidingö villastad och andra villastäder som Brevik och Herserud samt några andra villaområden med företrädesvis äldre bebyggelse som till exempel Norra och Södra Islinge. Det finns onekligen kulturhistoriska värden i dessa områden som bör skyddas. Det tror jag även de flesta boenden här instämmer i. Men är det verkligen rimligt att utan urskiljning fortsätta dra över allt i dessa områden med de breda penseldragen?
Ett viktigt sätt att bedöma en åtgärds rimlighet är att se på dess effekter, till exempel konsekvenserna för den enskilde fastighetsägaren. Restriktionerna i dessa områden skulle innebära att man inte har samma friheter och rättigheter som andra villaägare på ön eller för den delen i landet i övrigt. Bland annat så blir attefallsreglerna inte tillämpliga. Man kommer inte att ha möjlighet att uppföra komplementbebyggelse utan bygglov i form av attefallshus som extrabostad eller till exempel ett garage, uppföra en mindre tillbyggnad till huvudbyggnaden eller inreda ytterligare en bostad. Det kan också komma att handla om inskränkningar i andra bygglovbefriade åtgärder som altan, uteplats, skärmtak och pool.
Det går självfallet att säga att krav på bygglov inte är detsamma som ett förbud mot förändring. Vi som politiker kan naturligtvis till och med deklarera att sådana bygglov ska prövas välvilligt och kanske till och med kombinera lovplikten med en lägre taxa av rättviseskäl mot områden där attefallsreglerna fortfarande gäller. Men detta kompenserar inte för de viktiga inskränkningar som sker för den enskilde villaägaren.
De åtgärder jag räknat upp ovan kommer inte att prövas mot plan- och bygglagens så kallade attefallsregler utan främst mot gällande detaljplan. Det innebär till exempel att det måste finnas byggrätt kvar på tomten för att man ska kunna uppföra en komplementbyggnad eller göra en tillbyggnad. Ett attefallshus behöver ingen byggrätt och det kan dessutom uppföras på prickad mark (alltså mark som enligt detaljplanen inte får bebyggas) om det uppfyller regelverket i övrigt. Samma sak gäller en altan som uppfyller vissa maximimått och uppförs i direkt anslutning till hus eller komplementbostadshus.
Jag har respekt för att man kan se på villastäderna (och särskilt då Lidingö villastad) på olika sätt. Det finns de som främst lyfter bevarandeperspektivet, där Hjalmar Arbins idéer och P O Hallmans plan från förra seklets början ska vara styrande även i framtiden, att det måste bli ett stopp för avstyckningar, nybyggnationer och så kallade förvanskningar av befintliga fastigheter. Mitt perspektiv är annorlunda. Lidingö villastad är inte längre främst stora naturtomter (2000 – 4000 kvm) med mer blåbärs- och lingonris än anlagda gräsmattor. Idag är det framförallt något annat. Här har styckats av, byggts om och byggts till under tolv decennier. Charmen ligger mycket i att se villor från olika tidsepoker blandas med varandra, att det har blivit en fantastisk boendemiljö för så många fler människor. Det finns inte tillräckliga skäl till att den utvecklingen och omvandlingen måste stoppas precis här och nu. Framförallt finns det inte skäl till att göra hela området till ett reservat där de friheter och möjligheter som generellt gäller för fastighetsägare i Sverige rycks undan.
Gruppledare för L i miljö- och stadsbyggnadsnämnden
Om kommunen är så angelägen om att den som bor i ett gammalt hus också bevarar det i ”oförvanskat” skick, kunde den väl betala för det, som ett bevarandebidrag, i stället för att vältra över kostnaden på ägaren?
Håller inte alls med debattören. Vad jag ser är att den som säljer sin villa efter årtionden av gott leverne fullständigt struntar i näromgivningen i samband med en försäljning och tragiskt nog visar sitt rätta jag. Skiter fullständigt i allt för pengars skull. Det kan gälla att stycka av tomten eller att sälja av en av intilliggande tomt man legat på i årtionden. Beklämmande.
Lidingös största förlust är inflyttningen av ett stillöst pack som utan rim och reson fördärvar ett kulturlandskap dom aldrig ens hört tals om