Skolfilmer

Kåserier17 juli 2022 kl 03.24

På nätet hittar jag en artikel från Sveriges Radios program ”Studio ett ” som heter: ”Gamla skolfilmer räddas”. Det handlar om hur gamla filmer som visats i skolor över hela landet skall slängas. Som tur är har en eldsjäl till lärare fått nys om detta och lyckats stävja beslutet. Det rör sig om 10 ton skolfilm i ett skyddsrum i Mariestad som nu skall digitaliseras.

Jag minns själv högtidstillfällena då klass a i Torsviks folkskola under fröken Weijsers ledning gick i gåsmarsch ner till biografen Grand och bänkade sig. Då var det inte tal om att som på söndagsmatineérna busvissla, blåsa i biljetterna eller kasta upp kolapapper i projektorns ljuskägla som bildade ”eldflugor”. Nej, tystnaden var disciplinerat förväntansfull. Ingen ville ju bli utslängd från gemenskapen vid ett tillfälle som detta, vilket ibland kunde hända under lektionerna i klassrummet, där den odygdige fridstöraren alltid var en pojke. Det enda som nu hördes var det svaga rasslet av den väldiga tygridån som delade sig, den svart-vita repiga filmvinjetten med filmens namn och den klämkäcka speakerrösten som alltid väcker stor munterhet hos dagens lyssnare. Tillhörande musik till dessa filmer var också mest av svenskt ursprung, ibland med kända namn som Hugo Alfvén och Wilhelm Peterson Berger. Flera av filmerna var ämnade att upplysa eleverna om hur vissa självklara, vardagliga produkter framställdes. Som mjölk och bröd. Efter mjölkfilmen gick alla elever hem med en liten flaska mjölk från MC som var förkortningen av Mjölkcentralen. Beträffande brödfilmen har jag inget minne av att vi fick någon Skogaholmslimpa. Men så pass intressanta och lärorika var dessa filmer att vi senare hade dem i tankarna när vi satt i skolbespisningen över vår blodpudding.

Det hände också att vi fick se riktiga spelfilmer vilket naturligtvis var något alldeles extra. Den första var ”Kon-Tiki” som handlar om Thor Heyerdahls 101-dagars äventyrsfyllda sjöresa över Stilla Havet på en flotte byggd av balsaträ. Samma lätta material som vi killar byggde våra segelplansmodeller av. Dom köpte vi hos uppfinnaren Sigurd Isaksson som själv bodde på ön. Efter vi sett Kon-Tiki ville många killar tillverka den så kallade ”Ura- Kaipaflotten” i träslöjden. En miniatyrdito med en grotthövding som liknade Pappa Ben ur boken ”Barna Hedenhös”. Honom fick man såga ut en profil av i plywood som sedan målades. I Kon-Tikiexpeditionen deltog även svensken Bengt Danielsson som framöver skulle skriva flera böcker om Söderhavet. Bland annat barnboken ”Villervalle i Söderhavet” som blev populär TV-serie 1963.

Mellan dessa filmer fick vi ibland även uppleva en och annan ”liveföreställning” på skolan. En av dem som uppträdde var globetrottern och författaren Hans Ostelius. Till det magiska surret av filmprojektorn stod han i ljusflimret och berättade med stor inlevelse på bred skånska om det vi såg. Det var klipp från några av hans många resor till länder och städer vi delvis läst om på geografilektionerna. Det hände nån gång att filmremsan mitt i nån spännande sekvens fastnade i projektorn så rutan blev överhettad och smälte och projektorn måste stängas av. Det ökade bara spänningen med att få vänta på fortsättningen. Herr Ostelius fortsatte att berätta om handlingen medan han på nytt matade in filmen i projektorn, men i det upprörda tillstånd han befann sig i var det vissa skånska ord vi inte förstod.

Den allra sista film vi fick se var när vi gick i sjätte klass. Den var om en av Sveriges främsta uppfinnare, Gustaf Dalén. Titeln ”Seger i mörkret” syftade på hans blindhet, orsakad av en explosion som inträffade under ett kemiskt försök 1912. Samma år som han erhöll nobelpriset i fysik. Och på tal om film har jag på nätet läst i något som heter ”Lidingö Magasin” att han även var initiativtagaren till den lilla biografen Röda Ugglan i bostadsområdet Bergsätra, (eller ”Berga City” som vi kallade det) uppe på höjden ovanför den stora AGA-fabriken. Slutligen hoppas jag att vi kanske framöver får möjlighet att se de gamla skolfilmerna igen. Men den andäktiga stämningen på Grandbiografen då, tidigt 50-tal, går förstås inte att återskapa digitalt. Där får jag förlita mig på minnet.

Hans Kähr

Kommentera

Ange korrekt namn. Kommentarer granskas innan de publiceras.

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *