En gammal lada
I Mölna, nedanför landsvägen mot söder, fanns förr en gammal lada där bonden som skötte slåttern på ängarna härbärgerade allt sitt hö inför kommande vinter. Ladan var ett populärt tillhåll för traktens barn. Här var vi som på landet och kunde fritt hoppa från någon bjälke högt upp och landa mjukt i höet nedanför. Det var sommar, vi var fria, vi lekte lantliv och njöt.
Strax intill, högst upp på en kulle, hade någon spänt upp ett par bildäck mellan två tallar. Det var lika populärt att gunga i bildäcket i ’Kohagen’ som att hoppa i höet i ladan.
Det här var en tid då Astrid Lindgrens böcker om Rasmus och Luffaren var som mest populära. Rasmus var ju så gullig, och Luffaren, han representerade något främmande och okänt men likväl så spännande för oss barn. Det här var innan televisionen hade gjort sitt intåg i hemmen.
’Hujedamej sånt barn vi var’
I fantasin levde vi oss in i Astrid Lindgrens sagovärld. När det var färdighoppat la vi oss ned i höet och det var väl då som funderingarna om luffaren tog fart. Vi visste ju att luffare vandrade på landsvägar och de kunde övernatta varhelst de fann tak över huvudet, till exempel i en gammal lada som den här. Det pratades om att luffare hade synts till och någon trodde sig ha sett en luffare ligga och sova i ladan.
Hemma möttes jag av föräldrar som frågade var jag varit. ”I Kohagen, där vi brukar vara,” sa jag. Föräldrarna sa då att min bror hade sagt att en luffare hade legat och sovit i ladan när vi var där. Jag nickade för så var det ju. Fler frågor följde. ”Vad gjorde luffaren?” ”Ingenting. Han låg och sov,” sa jag. Inte kunde jag förklara för föräldrarna, att någon som inte fanns, vad denne hade gjort. Därför sa jag att han låg och sov. Men precis när jag sagt orden som var avsedda att lugna föräldrarna så gick det upp för mig att det här var nog inget bra svar alls.
Far härsknar till
Från köket hörde jag föräldrarna samtala. Far sa ”…sådana där landstrykare som drar omkring utan att göra någon nytta och ingen skatt betalar de. … och här går en annan och jobbar och betalar skatt och gör rätt för mig och så ska sådana där landstrykare få driva omkring på vägarna utan att göra någonting och ingen skatt betalar de…”
SKATT! Ordet högg tag i mig. Alla måste ju betala skatt, det hade jag fått klart för mig. Och så gick det upp för mig att jag aldrig betalat någon skatt inte ett öre en gång och nu kanske far likställer mig med en luffare. Och värre skulle det bli.
”Nu ringer jag till polisen,” sa far som hade retat upp sig ordentligt vid det här laget och det gjorde han. Hörde inte allt som sas i samtalet med polisen annat än att ’,,,han minsann var skattebetalare,’ ….och ’luffare som stryker omkring utan att göra någon nytta’..
Situationen hade tagit en allvarlig vändning. Far hade ringt polisen, ingen skatt hade jag betalat någonsin. Inte insåg jag då i min upprörda sinnesstämning att för att betala skatt måste man ha en inkomst.
Så var det ju
Det ringdes ett och annat samtal den kvällen. Själv talade jag med en kamrat och berättade om Astrid Lindgren och Rasmus och Luffaren och ladan. Och far tog den kvällen emot ett samtal kanske var det från polisen och plötsligt var det som att detta intermezzo med luffaren aldrig hade inträffat – för så var det ju. Föräldrarna såg rent av ut att småmysa i mjugg, men det kanske bara var inbillning.
Så småningom revs ladan. Även bildäcksgungan högst upp på kullen försvann. Stallbacken heter vägen idag och hur länge den hetat så ska jag låta vara osagt. Kohagen, som vi hade kallat kullen, och området omkring skulle exploateras för villabebyggelse. Och det som återstår idag av den ursprungliga miljön är ängen nedanför.