Skärsätra flickhem

2002 fick Centralvägens gamla hållplats på södra Lidingö tillsammans med Parkvägens sitt nuvarande namn, Skärsätra. Där låg även det ungdomshem för flickor vars verksamhet upphörde 1971.

Det magnifika gamla huset uppe på höjden står kvar och på nätet finns en kortfattat historik om intitutionen.

Skärsätra barnhem 1920-1953.
Sedan 1920 bedrev Stiftelsen Metodistkyrkans centralmission i Skärsätra, Lidingö, ett barnhem för sjuka mödrars barn. 1946  intogs detta hem i barnhemsplanen för Stockholms stad, som övertog hemmet under barnavårdsnämndens förvaltning i november 1952. Hemmet ägde bestånd till juli 1954 då det ombildades till ungdomshem för flickor.

Skärsätra flickhem 1955-1971. 
Skärsätra flickhem som var ett ungdomshem började sin verksamhet i juli 1954 med ett klientel som överflyttades från Stigbergets flickhem. Hemmet mottog dels flickor i åldrarna 15-20 år för observation och utredning, dels gravt socialt missanpassade flickor för vård och behandling.1971 övergick Skärsätra flickhem i landstingets regi. Från 1960-talet finns endast ett fåtal journaler och utredningar kvar.

Vår familj flyttade från dåvarande Sturevägen till Skärsätra1954. Jag var tolv år och fick snabbt många nya kompisar, mycket tack vare mitt stora fotbollsintresse. Jag blev medlem i laget Bergsätra IF. BIF, eller ”Biffen” som vi kallade det. Vårt hus låg alldeles i närheten av AGA-fabrikens stora välskötta gräsplan där vi tränade och spelade våra matcher. På AGA jobbade många som bodde i bostadsområdet Bergsätra och flera av mina kompisar skulle senare börja på AGAs verkstadskola. Under tonåren hade vi alltmer börjat hänga vid Centralvägens hållplats på kvällarna där Skärsätra Flickhem låg. Vi lärde känna en del av flickorna som var intagna där och kom från olika delar av Sverige, alltfrån Norrland till Skåne. Men även Finland och Danmark. De flesta av dem hade haft mycket svåra hemförhållanden och hamnat ”på glid i samhället” som man sa på den tiden. Eller bara var ”missanpassade”. Ett annat flitigt använt ord i sammanhang som dessa.

Tonårskulten hade tagit fart, i film, musik, klädsel och allmänt uppförande. Att vissa ord och uttryck väckte ont blod hos tonårsföräldrar då har man svårt att föreställa sig i dag. T.ex. ordet ”skit”, i ofta positiv, motsägeslefull bemärkelse. Ett klädesplagg kunde plötsligt vara skit-snyggt, en film eller rocklåt, skit-bra. Tjejerna på Flickhemmet hade ofta ett språk och uppförande som chockade de vuxna. Jag minns en morgon när jag väntade på tåget till skolan då ett par tjejer därifrån kom ner i nattlinnen och papiljotter i håret för att köpa cigaretter i Pressbyråkiosken. Hur alla vuxna, mest män med portföljer, inte kunde släppa blicken från dem. Hur den ena tjejen fick nog och hävde ur sig: -´Fan glor ni på! Har ni käka´ blängsylta, eller? De flesta av flickorna blev aldrig långvariga på hemmet. De rymde ofta med någon av skinnknuttarna eller försvann spårlöst på andra oförklarliga sätt. Om de kom tillbaka, oftast under poliseskort,  kunde de berätta om sina spännande eskapader nere vid stationen. Ungefär som vi killar som varit till sjöss gjorde om hamnbesöken. Det hände även att några av oss blev allvarligt förälskade i nån av tjejerna och ”kilade stadigt”. Men det blev vanligtvis kortvarigt och slutade ofta väldigt dramatiskt, under skrik, hot och tårar. Ibland även med återförenande.   

Klasskillnaden mellan norra och södra ön var påtaglig på den tiden. Inte minst beroende på att öns enda läroverk låg på den norra. En kompis till mig har berättat vilka reaktioner han mötte när han kom dit iklädd ”skinnpaj”. I läroverket var det ”Duffelcoat” som gällde. Och musiksmaken jazz istället för rock. Södra ön hade dessutom rykte om sig att vara ”lite farlig”. Ungefär som Stockholms Södermalm ansågs vara då. Så när jag satt på sjömansförmedlingen vid Slussen och väntade på att få hyra på nåt fartyg vågade jag absolut  inte säja att jag kom från  Lidingö. För där hade det inte hjälpt ett skvatt med att tillägga; - ”från södra ön”.

Slutligen några gripande ord från en anonym flicka med rubriken ”Flickhemmen”, där hon skriver om hur hon av myndigheterna skickas runt mellan olika sådana. Om Skärsätra skriver hon: ”Dagarna går och plötsligt utan förvarning måste jag flytta till ett annat flickhem. Jag flyttar till Skärsätra, på Lidingö. Det är det värsta flickhemmet av alla, har jag hört”.

Skärsätra Flickhem