Sådär i all hast

Kåserier15 oktober 2023 kl 02.44

I början av 60-talet gick jag på Enskilda Gymnasiet vid Jarlaplan. En dag fick vi besök av Herbert Tingsten som skulle tala om dagens svenska politiska partier. Han kedjerökte under hela föredraget och framhöll med stort eftertryck att dagens riksdagspartier var ”urvattnade!” Det väckte stor munterhet bland oss gymnasister. Det ordet hade vi aldrig hört i politiska sammanhang.

Under rasten sprang jag ut till bilen på Karlavägen för att lägga i pengar i parkeringsautomaten. När jag stod och plockade upp växelpengar ur plånboken hörde jag ljudet av snabba höga klackar över gatan. Jag tittade upp och såg en till synes smärt kvinna komma springande. Hon var som hämtad ur nån tidig 50-talsfilm med skärpet lite nonchalant knutet runt sin tunna kittfärgade kappa.

– Hon har bergis nylonstrumpor med söm baktill också! hann jag tänka innan hon nådde fram till samma parkeringsautomat som min. Den var av det slag där två automater satt intill varandra på en och samma stolpe. Detta fick till följd att våra kroppar lätt nuddade vid varandra när vi samtidigt vred om avgiftsvredet. Då tittade vi båda upp och jag mottog hennes välkända TOY-leende som jag sett så många gånger i reklamfilmer på bio.

– Oj, de´ va visst i sista  minuten! sa hon, och jag tyckte jag kände en svag doft av pepparmint.

På väg tillbaka till skolan visslade jag på ”Swing it magister´n”.

Vart tog du vägen? frågade Kicki som stod och blossade med klasskompisarna. - Äh, jag hade bara ett snabbmöte med Alice Babs nedanför Engelbrektskyrkan, sa jag.

Jaharru´,… tugga´ hon tuggummi också? frågade Leffe.

Det hade börjat bli så vanligt med joggare inne i city på 90-talet att ingen reagerade längre. Utom en och annan arg insändare i DN som ondgjorde sig över att möta dem i mataffären i sina svettiga joggarkläder.

Vad var det då som fick mig att uppmärksamma just denna? Kanske för att det inträffade vid den lite undanskymda rondell som heter Danderydsplan? Eller för att han utgjorde en sån stor kontrast till den magnifika sekelskiftsbyggnad han stod lutad emot? Lutad förresten; hans stelnade stretchingpose vittnade snarare om ett försök att välta omkull densamma. T-shirtens  svettdrypande ryggtavla avslöjade att han hade kämpat hårt. Kanske inne i Lill-Jansskogen på andra sidan Valhallavägen där jag själv brukade springa, i spåret som slutade med den grymma s.k. ”Mördarbacken” bakom KTH. Hans siluett som avtecknades mot husfasaden fick förstärkta proportioner. Speciellt den kala hjässan med dess starkt markerade öron som fick mig att tänka på den där kände författaren-dramatikern som jag visste bodde i trakten. Men det kunde väl ändå inte vara han?.. här på Östermalmsgatan i svettiga joggarkläder, ...eller?

Jag väntade tills han vände sig om och gick in genom porten. Det var Lars Norén.

Kommentera

Ange korrekt namn. Kommentarer granskas innan de publiceras.

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *