Rött är sött

Julens Edamer i gott sällskap i mitt kök.
Kåserier26 december 2019 kl 11.33

Rött är en härlig färg som sticker ut i allt det vardagsgrå. Nu till jul kan vi verkligen frossa i den härliga färgen kombinerad med glitter och glam, det värmer verkligen mitt hjärta. Även till vardags väljer jag gärna rött och det mest uppmärksammade attributet är då min krycka. Och min bil. Ingen annan haltande person har en röd krycka och inte många kör en röd bil hur det nu kommer sig. Det mesta är grått, eller svart. Men vill man sticka ut är rött en bra färg. Alla vet att den röda kryckan är min, däremot finns det lite konkurrens på Mini-fronten.

När så mina blickar registrerar en vackert röd ost i matbutikens rika register av goda ostar så här till jul kan jag inte motstå den runda, röda, rara Edamerosten. Visst är den vacker och gör sig bra på buffébordet! Problemet är bara det att den inte bjuder på så mycket smak precis. Jag låter den ligga framme, invirad i ädel plast för att på så vis bli rumsvarm och då ger mer smak till ostmackan. Den röda osten förmedlar också minnen från den tid pappa Erik och jag seglade runt i Stockholms skärgård.

I Pappa Erik var förtjust i god mat och en liten sup då och då. I början av seglarsäsongen fanns det alltid en ost – en rund röd Edamer med i bagaget. Och den smakade vidunderligt gott! Problemet var att den också luktade vidunderligt, på sitt speciella vis. Det var så att när julen nalkade köpte pappa Erik att par runda, rara Edamerostar för att sedan lagra dem till sommaren. De var mogna runt midsommar och togs då med till segelbåten Blå Safir som låg i Kyrkvikens hamn. Till ekipaget hörde också en jolle. Här fick den goda Edamern sitt vilorum – på luktavstånd från kajutan.

När det så var dags för frukost klev pappa ner i jollen och hämtade den röda ostjuvelen till allas belåtenhet. När den gett besättningen smak av det goda, lades den tillbaka i jollen och fick där uppleva havet på nära håll. Ja, tänk ändå, om en ost kunde tala! Vilken saga det skulle bli: Det var en gång en ost vars namn var ”Stinky”. Den fick segla skärgården runt i en liten jolle tills den var uppäten av besättningen på Blå Safir.

Visst tror jag på tomten! Här är beviset – Rita i tomteluva.

Dök på trevliga Catrine Näslund  i hennes Galleri och där fanns något nytt rött som jag gärna vill ha med i storyn.

Kommentera

Ange korrekt namn. Kommentarer granskas innan de publiceras.

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *