Aga är ett mycket värdeladdat ord. Stavas det med versaler, AGA, blir det positivt förknippat med Gustaf Daléns framgångsrika företag. Stavas det däremot med gemener, blir det tvärtom riktigt ”gement”, eftersom det då betyder kroppslig bestraffning i uppfostrande syfte. Mina föräldrar, födda 1916, resp. -18 hade båda otäcka berättelser om detta de själva blivit utsatta för i skolan.
1953. Jag var den första i klassen. Även om många efterhand skulle komma att råka ut för samma, som man på den tiden brukade säga, ”omilda behandling”, så var jag den allra första av oss 34 elever. Dessutom på den allra första lektionstimmen av terminens första skoldag. Jag kan än idag spela upp det hela som en filmsekvens i repris. Som det brukar vara med händelser man inte glömmer, till slut resignerar inför och inser att man får leva med tills man dör.
Vi har tilldelats våra platser i det nya klassrummet, Jag har fått bänken allra längst fram i mittersta raden, framför katedern. Det har ringt in och vår nya fröken är tillfälligt ute i korridoren och samtalar med ett par kollegor. Vi hör hennes rätt mörka stämma därute, är säkra på att vi skall hinna till våra platser när vi plötsligt hör hennes fotsteg från dom lågklackade, lite klumpiga skorna, Flickorna står raskt där dom ska bredvid sina platser, upphör omedebart med sitt fnissande, tissel och tassel. Killarna är ännu på språng, stojar och skojar. Själv befinner jag mig längst bort i ena hörnet vid Sigges bänk.Vi har tagit livtag på varandra och vrider oss som maskar, testar vår styrka mot varandra då vi hör någons varningsord: - Hon kommer! Vi släpper inte greppet om varandra tillräckligt snabbt så när Sigge sliter sig loss och ställer sig i givakt som dom andra och jag skymtar hennes blåa klänning i dörröppningen inser jag att det redan är för sent. Innan det skrapande ljudet av stolar upphört har jag rent instinktivt slängt mig ner på golvet och försiktigt börjat krypa fram till min bänk, i hopp om att ännu hinna fram eftersom hon står med ryggen mot oss intill tramporgeln och skriver sitt namn på svarta tavlan. Jag ser hennes gråa hårknut och är redan framme vid mittraden, pssserar ytterligare ett par sandalklädda fötter, ett par vita knästrumpor ... då jag hör hennes barska stämma: - Kom fram hit!!! Hon har upptäckt mig, hennes ansiktsfärg om inte annat vittnar om det. Den är högröd och hennes små ögon är som nålstick. Jag reser mig skamset och går fram och precis när jag tagit det sista steget uppför den lilla rampen till katedern smäller det till över vänsterörat och lämnar efter sig ett ringande ljud som påminner om skolklockans när det är rast. Jag uppfattar enstaka konstiga ord som - tolererar och accepterar inte!!! och när jag omtöcknad sätter mig vid min bänk hörs hennes avslutande, - så det så !!!
Framöver skall jag och de andra efterhand få se vad som händer med huvudet vid tillfällen som detta, förvånas över de olika sätt de rör sig på. Hur en del av dem lite skickligt nästan lyckas parera, ja på något sätt följa med handens rörelse och på grund av det komma relativt lindrigt undan. Eller nästan helt, som en av pojkarna som till hälften lyckas ducka. Men mest uppseendeväckande är ändå hårets rörelsemönster. Från pojkarnas långa luggar uppe i luften, till flickornas halvlånga, rakklippta frisyrer som åstadkommer en slags böljande rörelse.
Skolagan förbjöds enligt lag i Sverige 1958.