Lönsamt att svara rätt
”Är du över 65?” frågade optikern på SYNSAM i Centrum dit jag gått in för att köpa ett par solglasögon inför en förestående synundersökning. (Tur att jag inte svarade vad jag tänkte ’Men det ser du väl?’) Istället sa jag’Javisst’ och för det svaret, som alltså var rätt, fick jag 25% rabatt! Och butikens goodwill-gest mot mig som kund uppskattades verkligen.
Så för att uttrycka min tacksamhet för den erhållna rabatten förklarade jag: ”Från och med nu när jag går in i affärer ska jag tydligt klargöra att jag är Senior, så får vi se vad som händer.” Optikern drog på mungriporna och önskade mig en Trevlig dag!
Men vad händer om jag verkligen skulle testa i andra affärer vid kassan. Kanske:
Sceniaro Affär 1:
Karin: Jag är Senior.
Exp.: Jaha?! Och det är väl ditt problem, eller..?
Sceniaro Affär 2:
Karin: Jag är Senior.
Exp.: Kan jag hjälpa till? Har tanten gått fel?
Nä, det är nog inte värt att testa sina gränser så här.
Varv efter varvI
Pyrolaparken i Skärsätra samsas alla åldrar. Pensionärer som motionerar, och hundägare som motionerar sig själva och hundarna, samtidigt som de uppdaterar sig om vad som är på gång. Men de som dominerar i parken är alla förskolebarn.
Eftersom parken är utformad som en oval inbjuder den stavgångare som mig att följa gångvägen runt. För några år sedan brukade jag avverka sex varv i rask takt men har nu varvat ned till tre varv för att hinna filosofera lite över tillvaron.
Men då, när jag höll på med mina ’lidingövarv’ som bäst var det en knatte som reagerade när jag dök upp igen och igen. Så han sprang ikapp mig och frågade ”Varför kommer du tillbaka hela tiden?”
Han var väl van att vuxna, som föräldrarna, går mellan två punkter när de lämnar av på morgonen och hämtar senare på dagen. Så när han ser en tant som går runt och kommer tillbaka och sedan dyker upp igen en stund senare, undrade nog den lille hur det var fatt. Jag minns inte vad jag svarade för jag försökte hålla mig för skratt men jag sa väl något om motion.
Sak samma
En annan gång var det en klunga 3-4 åringar som stod i ena änden av parken och pratade i mun på varandra. Deras lek gick tydligen ut på att fråga vuxna som passerade efter deras namn.
”Karin,” sa jag första gången jag blev tillfrågad. Vid följande varv blev jag likaså utfrågad och svarade barnen. Vid nästa varv började bli väl tjatigt att uppge sitt namn och jag lyckades heller inte smita förbi men varierade svaret och sa ”Samma”. ”Det var Samma,” sa en fyraåring till de andra i klungan.
Vem vet, de små höll kanske på med en egen enkätundersökning som är så inne numera?