Pinnpojkar

Plötsligt skulle alla killar bli ingenjörer. Ladda portföljerna med passare, gradskivor och räknestickor, hänga över ett ritbräde och räkna med integralekvationer. Utbildningen till den smått nedlåtande benämningen ”25öres-ingenjör” hade blivit vanlig eftersom den inte krävde så höga förstudier. Då gick man på Instituten STI eller TI eller pluggade in korrespondenskurser på Hermods och NKI. Praktik var bra att ha och på byggena kunde man få bli så kallad ”pinnpojke”. Ränna omkring och hålla upp stålstavar åt ingenjörerna och köra ner träpinnar i marken när dom gjorde sina mätningar. Eftersom jag inte ens hade realexamen så beslöt jag mig för att börja från ”botten” så att säga, att via pinnarna i byggnadsgrunden svinga mig upp på skolbänken och avlägga en sån där examen. Nu fick det vara slut på mitt äventyrliga sjömans- och cowboyliv. Nu skulle jag bli en sån där lugn ungherre med smal, välansad skepparkrans och vit nylonskjorta med Tab-krage som satt lutad över sina ritningar och rökte Lillehammerpipa med Tiedemanns Gul.

Philipskoncernen skulle bygga ett jättekomplex vid Lidingövägen-Tegeluddsvägen och dom behövde ett helt knippe med pinnpojkar. Visserligen var jag ingen stor vän av Philips produkter. Jag ägde ett av deras tortyrredskap, en rakapparat som nästan ryckte ut skäggstråna och en risig rörförstärkare som fick liv först efter att man bultat på plåthöljet med knytnävarna.

Men jag hade också en stark känslomässig bindning till själva området där det skulle byggas. Där hade en Shell-mack legat tidigare som förestods av en av 50-talets stora brottarstjärnor som hette Olle Anderberg, mångfaldig medaljör i lättvikt. Mitt stora idrottsintresse hade fört mig dit för att be om en autograf och jag möttes av den kortvuxne krumbente muskelknutten med sina för brottare karaktäristiska ”blomkålsöron” under Shells vegamössa. Han var mycket vänlig. Iklädd sin arbetsuniform tog han sig tid att skriva åt mig med sina väldiga nypor, samtidigt som han betjänade sina kunder med bensin, olja och allmänt snack om sina segrande grepp på mattan. En dag när jag åkte förbi med 21-ans spårvagn var macken jämnad med marken och dom hade redan börjat spränga.

Det var mitt i smällkalla vintern när jag själv beträdde den öde, nysprängda marken där ”skyskrapan ”skulle byggas. Stod och frös som bara den och kände mig snart själv som en av dom där iskalla stålpinnarna jag höll i händerna och fick flytta lite till höger och vänster på tecken från ingenjörerna. Jag skymtade kranarna nerifrån Frihamnen där jag jobbat innan, och kom nu att betrakta den som ”Friheten” jämfört med detta nya kneg. Jag saknade tempot från ackordsarbetet där man jobbade sig varm så svetten lackade och svordomarna osade.

Här var dagens höjdpunkt att sitta inne i byggfuttarna med gubbarna, fika och grovdoppa och lyssna till deras illasinnade utläggningar om byggjätten SIAB. Eftersom jag själv befann mig allra längst ner på skalan så blev jag endast en god lyssnare i bakgrunden.

Jag och en kille som kallades ”Skåne” hängde ihop och vi såg ut som det danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen tillsammans. Han var jättelång och hade redan tjuvstartat med att anlägga det där ingenjörsskägget, men det var så ovårdat och vildvuxet att jag förstod med en gång att han aldrig skulle bli ingenjör på riktigt. Han drog vitsar på löpande band på sin bredaste skånska.

Hasse Alfredson hade precis lagt Stockholmspubliken vid sina fötter och var naturligtvis Skånes stora idol. Efter att ha flabbat oss igenom en vecka därute på stenöknen och retat mätkillarna tillräckligt med våra godtyckliga pinnrörelser tyckte vi att vi hade gjort vårt. Så när grundmätningarna var färdiga drog vi, Skåne och jag.

Han ville att vi skulle söka oss inom revyn eller nåt liknande tillsammans men jag tyckte inte jag var tillräckligt rolig. Han sa att han kunde lära mig om jag ville men jag trodde aldrig riktigt på det. Förklarade för honom att jag nog låg lite mer åt det allvarsamma hållet. Men ändå inte tillräckligt för att bli ingenjör. Till sist tror jag att jag lyckades övertyga honom i alla fall.

När sedan dom där så kallade ”TV-skäggen”, Beppe Wolgers, Lasse O´ Månsson och dom andra dök upp ett par år senare i rutan hade jag väntat mig att få se Skåne också, men han dök aldrig upp. Det var synd för jag tror att han hade platsat där. Han hade kunnat göra såna där jönsiga rörelser som vi brukade göra i takt med pinnarna.