Någonstans i mitt inre har det länge legat och grott, längtan efter att än en gång få uppleva Italien innan det är för sent.
Så äntligen tog mina båda döttrar saken i egna händer, gav mig mod och styrka att våga språnget till Castiglione och platser jag upplevt, med min älskade Mirio vid min sida. Det var rätt länge sedan jag packat resväskan så planeringen var viktig för nya äventyr. Bokning av hotell, flyg och betalningar hit och dit! Som tur var tog jag fram mitt pass i god tid och fick till min förvåning se att det gått ut i december 2018, och var utfärdat redan i december 2013. Tänk vad snabbt fem år försvinner – och vilken tur att jag ändå kollade giltigheten.
Jag beställde tid hos passexpeditionen i Stockholms City och fick bekräftelse per post med bokningsnummer och information; ”Tänk på att komma före utsatt tid, vid för sen ankomst raderas din tid i systemet”. Dagen närmade sig och min dotter Annica lovade att köra mig till Bergsgatan i god tid – ja, allt var i sin ordning.
Om det nu var spänningen inför resan eller något annat trassel i systemet vet jag inte – men natten innan jag skulle till Passexpeditionen händer det märkliga saker i min kropp. Från hjärtat går det ilningar upp mot käken, öronen och runt halsen känns det som någon lagt en snara och dragit till! Jag vaknar förskräckt – vad är nu detta? Kärlkramp? Ska jag ringa 1177?
Efter en insprutning av Glytrin lugnade sig krampen och jag väntade med att ringa sjukvården tills morgonen grydde. Hur kom det sig att jag hade Glytrin hemma – ja, det kan man undra? Men för fyra år sedan hade jag haft samma besvär med kärlkrampen och kanske hade jag då klokt nog läst igenom bruksanvisningen ”Spara denna information, du kan behöva läsa den igen”.
Som sagt – det behövde jag.
Så fick jag tid på vårdcentralen tvärs över vägen. Lyssna på hjärtat – EKG. Nu var maskineriet igång – jag kunde inte stoppa ambulanstransporten till Danderyd. In på Akuten!
Säkert har de flesta av mina älskade läsare varit med om liknande händelser. Blodtryck, blodprov gång på gång. Så upp på avdelning 94 med vacker utsikt över sjö och strand. Och en man bakom draperiet i sängen bredvid! Sånt har hänt förr så jag blir inte förvånad.
Timmarna går om än sakta – men då kommer jag plötsligt att tänka på mitt pass! Jag skulle ju vara där i morgon klockan 10.20. Hur ska det här gå ihop?! Jag ringer min dotter och förklarar min situation – jag ligger på Danderyd och kommer inte härifrån förrän i morgon middag!
På tal om middag så kom den in till min säng, framburen av doktor Marcus som redan visste min kropps hemligheter med blodstatus, saltbalans, blodsocker och förmaksflimmer. Det var bäddat för övernattning men eftersom jag varit helt oförberedd på utflykten till Danderyd hade jag varken tandborste eller hygienartiklar med mig. Kvällen kom smygande, nattsköterskorna nattade oss och tassade ut från rum 7.
Sov gott!
Jag var visserligen trött efter allt ståhej – men ändå kunde jag inte sova. Mannen i sängen bredvid HOSTADE. Nej, han snarkade inte – han hostade på det mest förfärliga vis. Det dånade i rummet – och varje gång jag slumrat till, kom en ny dunderhosta, säkert som amen i kyrkan!
När morgonen kom frågade doktor Marcus hur natten varit. Jag berättade om min svårighet med grannen och ”att jag inte kunde sova”.
Då hörs från mannen bredvid: ”Det kunde inte jag heller! Så det så!”
P.S. Jag har fått ny tid för passet – och nytt bokningsnummer. Får se hur det går den här gången! D.S.
