På villoväg

När Sturegården förvandlades till Ungdomsgård på 50-talet upphörde Centralvägens väntsal att vara ”vår värmestuga”. Därinne hade vi i ”Centagänget” suttit under kalla vinterkvällar och ofta blivit utkastade av spårvägspersonalen.  

På Ungdomsgården anordnades festligheter, som maskerad, rocksångs-tävling, Luciafirande med mera. Där fanns en ordningsvakt som vi kallade ”Sankte Per”. Hans uppgift var att se till att allt gick schysst till, att inga hade med sig rusdrycker eller muckade gräl. Ändå förekom bådadera och de inblandade blev genast körda på porten. När värmen kom, var det festplatsen Sjövillan nere vid farleden i Brevik som gällde. Tidigare hade jag bara varit i Brevik och spelat söndagsmatcher i fotboll på deras grusplan.

Nu hade lördagskvällarna på Sjövillan ersatt dem. Där fanns ingen ordningsvakt som kunde förhindra att slagmål ibland utbröt mellan överförfriskade besökare, som oftast var de lite äldre grabbarna. Dansmusik från dragspelskapell utgjorde huvudattraktionen. Några av oss hade gått i dansskola inne i stan och hjälpligt lärt oss de vanligaste stegen, men de flesta killar var i nyktert tillstånd alltför blyga för att bjuda upp tjejerna, så även där kunde det spåra ur ibland.

Innan vi åkte till Sjövillan brukade vi därför stärka oss lite uppe på ”Oljeberget”, som fått sitt namn av att det var lätt att halka ner därifrån om man blev alltför ”slirig” (och det hade faktiskt hänt). Det låg på dåvarande Gammelvägen (idag Parkvägen) mellen Centralvägens och Parkvägens stationer. Styrkedrycken ifråga var en söt billig svensk Vermouth som vi kallade ”Lidingöwhisky”. Den kostade 7 kronor flaskan och köptes ut av nån äldre skinnknutte på systemet vid Humlegården.

Några flickor i gänget gjorde sitt bästa för att vi inte skulle gå alltför för långt i vår ”förvandling", för det var ju med dem vi åtminstone skulle dansa första dansen på Sjövillan. När vi väl var där brukade vi vänta in nån bra låt. Ibland kunde  man få önska nån och då blev det oftast ”Rock around the Clock”som vi visste att dom kunde. Men vi tyckte det där riviga gitarrsolot på Bill Haleys platta lät väl tamt på dragspel.

Livet i ”Centagänget” pågick nåt år eller mer och började efterhand kännas alltmer tröstlöst och enahanda. Några hade börjat dricka sprit även mitt i veckan och bli fast i det. Själv var jag livrädd för att hamna i en liknande situation, kände att nåt var på väg att hända med mig som jag inte riktigt förstod. Som att jag efter en sån där lördagskväll kunde känna mej väldigt ledsen. Ibland så mycket att jag ville gråta. Men aldrig inför kompisarna. Nej, det var helt otänkbart. Gråta öppet var ju bara tjejerna som gjorde.

Vi killar ville ju vara som tuffingarna i dom amerikanska filmerna vi såg på Aveny, Maxim och Riviera. Under dom där första tonåren såg jag aldrig nån kille gråta, så jag undrade om det var nåt fel på mej. Skämdes också över att jag börjat orsaka mina snälla föräldrar bekymmer. Det var efter en kväll på Sjövillan då jag fått lite för mycket i mej på Oljeberget, så jag satt och somnade över ett cafébord och vaknade med en halv kokt korv med bröd i handen. Musiken hade tystnat och kapellet börjat packa ihop sina instrument.

Jag kände mej miserabel men försökte skämta bort det, eftersom ett par kompisar som var kvar undrade om ”slangen varit kass eftersom jag lämnat hälften”. Jag tror att den händelsen blev avgörande, att det var då mina emigrationsplaner väcktes. Jag kände bara att jag ville bort från allt, lite som när jag varit till sjöss. Försöka bli ”nån annan”. Men vem? och vad? Kanske cowboy, som jag varit på maskeraden på Sturegården, ...och när jag var liten. Och vågade gråta.