”Vill du ha volym?” frågar hårfrisörskan. Det frågan är jag van att få och jag försöker återigen parera den med att det här med volym är överdrivet, för jag vill inte se ut som en pösmunk.
Så skönt det är ändå att bara låta sig bli omhändertagen av hårfrisörskan. Och visst är det skönt att lyssna på någon annans syn på tillvaron med dämpad flamingomusik i bakgrunden. Men förrädiskt! Mycket av det som ändå är på tok här i världen är sånt vi ändå inte kan göra något åt, det kom vi överens om (eller?). Det kan gälla klimatet, krig, politiken. Röstningen är avklarad och nu är det som det är. Vi pratar på om allt som händer och sånt medan saxen går klipp, klipp och man slappnar av mer och mer och mer, klipp, klipp.
”Man ska inte vara rädd för att pröva något nytt”, säger hårfrisörskan och frågar om benan ska vara mitt på eller. ”Vänster,” sa jag, ”.. den hamnar ändå där.” Vi pratar på. Jag är rätt konservativ och nöjd med det, försöker jag förklara. Men när så nackspegeln tas fram för att jag ska kolla klippningen bak inser jag förstås att jag hade slappnat av lite väl mycket. Men man lär sig väl med tiden, kanske. I fredags hade jag en tid hos den digitala lotsen. Så iväg med niobussen till stadshuset med Macen i dramaten. Det var en gammal surdeg som hade haft oförsyntheten att dyka upp på nytt men den städades raskt bort till min stora belåtenhet med lotsens hjälp. Och så fick jag hjälp med klockan på min iPhone. Jag hinner ju aldrig när jag öppnar mobilen se vad klockan är. De diffusa stora ljusgrå siffrorna har jag redan glömt när jag klickar vidare. Och tidsangivelsen längst upp är så små att jag måste ta fram glasögonen. Sitter man vid busshållplatsen t ex med mobilen i hand och frågar andra vad klockan är så undrar de vad man håller på med, även om ingen säger så.
När jag ändå var i stadshuset passade jag på att gå ned till biblioteket. Ja hissen var ju avstängd men jag är van att släpa på dramaten var jag går och var jag står. ”Då måste jag gå ned i källarmagasinet för det är där Proust finns”, sa bibliotekarien och försvann. Jag passade på att fråga den andra bibliotekarien om E-böcker och fick just veta att E-böcker inte är något som biblioteket har hand om utan man får vända sig till någon annan aktör och hon skulle just visa mig från sin dator, då!!! ”Min handväska är inte här!” utropade jag panikslagen.
Jag hade letat i dramaten för att ta fram lånekortet i handväskan men där fanns bara datorväskan och ett par tomma tygkassar för shopping. ”Jag har bara varit till Mötesplatsen,” sa jag och skulle i panik rusa, hann nog inte ens be om ursäkt, men bibliotekarien ordnade snabbt lån på böckerna av Proust ”På spaning efter den tid som flytt: Del 1 om Swann, utgivningsår 1930 resp 1983. Böckerna lade jag ned i dramaten, tackade och skyndade trappan upp med siktet på en enda sak: handväskan. I korridoren, vänster eller höger på entreplanet, och så in på Mötesplats Centrum med dramaten i eftersläp och där sitter lotsen i godan ro i samtal.
”Ursäkta! Jag ska bara hämta handväskan”, sa jag lite andfådd. Lotsen reser sig och säger lugnt att han då måste låsa upp och går med mig till salen där vi satt. Och tack och lov! Där på stolen bredvid ligger handväskan precis där jag hade lagt den. Ett stort tack till er som så vänligt och tålmodigt hjälpte mig denna fredag: den digitala lotsen och de båda bibliotekarierna likaså. Ni är suveräna och ovärderliga. Tack!