PÅ JAKT EFTER DET SOM VAR EN GÅNG…

Riva del Sole är en ”svenskkolloni” som fyller 60 år i år. Här i Castiglione della Pescaia har tusentals solhungriga semesterfirare kunnat koppla av och njuta livet.
Kåserier11 augusti 2019 kl 06.093

I en vecka har Inger Grimlund varit i Italien på semester med sina två döttrar. Resan var så väl geografisk som en resa genom minnen från förr. Kärleken till både Italien och Mirio, den unga italienska taxichauffören, gör sig påmind i Ingers kåseri.

Det är dan efter dan – jag är hemma igen. I en hel sommarhet vecka har jag varit fri ifrån väldens oroligheter – inte läst en dagstidning, inte sett på TV eller fått några upphetsande mail från hemlandet Sverige,

Borta! Jag har varit borta i en värld av sol, bad och lyx tillsammans med mina två döttrar Annica och Lena. Att helt koppla bort verkligheten är inte så svårt, man smälter lätt in i den vackra miljön där vänliga människor gör allt för att du ska trivas. 

Annica och Lena på upptäcksfärd i byn – visst är Lucerna också ett bra hotell! Rekommenderat av broder Bo!

-Var i hela världen har du varit? Kanske du undrar… Den frågan kan besvaras på olika sätt, men för att göra det enkelt så är adressen Riva del Sole, Castiglione della Pescaia – Italien. Nu är det nog många av mina läsare som hajar till – Riva del Sole! Där har vi också varit. Så sant som det är sagt. Och visst har hundratals solsugna svenskar fått livsmod och nya krafter just här. 

Sveriges konsulat ligger vägg i vägg med entrén till hotell Riva.

I år firar Riva 60-årsjublieum! Anläggningen byggdes upp av olika svenska förbund och fackföreningar som LO, SIF, HSB – även Journalistförbundet fanns med vid starten. Stadsminister Tage Erlander invigningstalade och så var porten öppnad till semesterparadiset! Min väninna Eva var där 1960 då Riva var precis nytt. Hon arbetade då på HSB och var utsänd för att, tillsammans med sin mor, testa miljöns förträfflighet även för äldre, handikappade personer. 

Bar Riva ligger nära havet, på stranden står hundratals solparasoll reda att ge önskvärt skugga åt mänskligheten.

Under följande år blev det många resor med tåg till Grosseto för vidare färd med taxi till Riva del Sole.  Och det är klart, lite Amore måste man också ha med i bagaget och här blev det den hjälpsamme taxichauffören Emilio som tände lågan hos vackra Eva. Som nyskild sexbarnsmamma lyssnade jag hänfört till Evas berättelser om den italienska maten, havet, olivlundarna, vingårdarna och de italienska männens charm och lust.

Min erfarna väninna Eva övertalade mig – följ med till Riva del Sole så ska vi bada, dansa, äta gott – då blir du glad igen! Och så blev det, tack vare Eva och Mirio Morelli! Min käre Mirio var också anledningen till att jag vid 89-års ålder tog chansen att återse Italien, Castiglione della Pescaia – och Riva del Sole. Jag ville möta Mirio igen, uppleva så mycket Amore som nu gamla vänner kan ge och ta. Hur det gick får ni läsa om en stund men först vill jag berätta hur det var en gång.

Jag längtar till Italien – alltid

Italien var också det första främmande land jag kom riktigt nära, tack vare kärleken, naturligtvis!

Det är inte alla förunnat att få uppleva AMORE, och då menar jag den verkligt stora kärleken. 

Jag riktigt hör hur den svenske mannen fnyser av misstro och avfärdar begreppet som både löjligt och billigt. Hur många svenska kvinnor har inte under de senaste femtio åren utnyttjats av spektakulära sydlänningar som tagit sig en ny ”vacker flicka” så fort det fanns en chans. Och chans fanns det varje gång ett nytt lass med turister anlände till Riva del Sole, i byn Castiglione della Pescaia. Många svenska flickor blev uppraggade, uppvaktade, förförda och – lyckliga.

En av dem var alltså jag, Inger Grimlund. Just nyskild och övertalad att följa med fyra av mina erfarna väninnor till Italien för att äta gott, bada, dansa och försöka bli glad igen. Då mötte jag Mirio. Han körde taxi, talade svenska efter att ha arbetat som kock i Sverige ett par år och han visste till och med vad sillbullar med korintsås var för någonting! En sån man kan man ju inte missa, tänkte jag och installerade mig snabbt i hans lilla bostad, mitt i byn.

Jag ska inte trötta er med några beskrivningar av själva kärleksakten även om den italienske mannen, även i det sammanhanget, har mycket att ge. Nej, det är maten, vinet och sättet att njuta en måltid som jag vill berätta om.

Mirios kök var litet men mycket prydligt. Golvet var av marmor, svalt i värmen. På marmorgolvet stod några flaskor i rad. Ett par med olivolja och sedan en rad vinflaskor där vinet täckts med några droppar olivolja för att inte oxidera. Istället för kork hade man virat lite papper runt varje flaskhals. Vinet kom från ”Vännerna” som hade vingård i byn intill. Vännerna är alltid viktiga när det gäller leveranser av såväl vin som ost – då särskilt peccorino-ost, ystad av handmjölkad fårmjölk. Utanför dörren växte vild rosmarin och basilika i terracottakrukor och vid grinden stod ett fikonträd som faktiskt bar både blåa och gröna fikon på en gång. Se där – redan nu har vi en fantastisk måltid uppdukad – väl lagrad peccorino med färska fikon och därtill ett lätt rött vin från vilket Mirio avlägsnade olivoljan genom att snabbt och elegant ge flaskan en dask i botten så ”proppen” flög ur. Vad gjorde det sedan att ett par droppar olja följde med i glaset! Inte ett dugg…

Det blev många reportage från Italien under mina är som matjournalist på Svensk Damtidning. En god guide Mirio Morelli  Foto: Robert Hansson – 12 augusti 1970.

Vid sidan om spisen låg alltid några färska vitlökar på ett blommigt porslinsfat, intill en strut med salt som inköpts i tobaksaffären samt malen svartpeppar i en burk. Egentligen var det allt han behövde för att krydda maten med. När jag tittar in i mitt eget kryddskåp får jag faktiskt rysningar av obehag över alla burkar och flaskor som gömmer sig där. Vad sysslar vi med egentligen – överflödet av onödigheter är inte minst förskräckande när det gäller så enkla ting som kryddor på burk, i påse och flaska. Nåja, vi har ju inte vild rosmarin utanför knuten. Kanske det är orsaken…

Redskapen att laga mat med var även de ytterst få. Några vassa knivar, ett par träskedar, en hög spaghettikastrull med lock, en järngryta, ett rejält skärbräde, ett par vispar, en stekpanna och en enkel espressokanna som sattes över gaslågan när det var dags för en kopp eller två.

Vitlökspress? Varför då – när man kan hacka vitlöken så lätt som aldrig det. För det är ju så man börjar matlagningen, att fräsa ett par hackade vitlöksklyftor i god olivolja i pannan – eller grytan. Doften som stiger upp ur pannan inger förhoppningar om att något gott snart kommer på bordet. Än i dag kan jag känna det svala golvet mot mina nakna fötter och ser Mirios alvarliga blick när jag känner doften från fräsande vitlök i het olivolja. Själv fick jag aldrig hjälpa till med matlagningen. Min plats var på en stol i köket. Och artisten på scenen var självklart Mirio, utan inblandning av en som inte förstod hur man lagade äkta italiensk mat. Visst kliade det i fingrarna, jag hade gärna velat hjälpa till men istället fick jag en veckolång matlagningskurs hos en absolut äkta italienare, en man från Maremma, en man som jagade duvor i morgonljuset och vars stora glädje var att dra upp ett par fiskar ur Medelhavets klara vatten.

HEMMA IGEN

Hur gick det? Hur var resan? Hur var vädret, och maten och badet och baren och…Mirio?

Svaren är – allt gick väl! Visserligen rätt litet hotellrum med knapp plats för tre men med air condition, god frukost med allt man kan önska sig, soligt från morgon till kväll, olika pooler att plaska och simma i, fräsande vågor i havet, goda drinkar i bar Riva, skuggigt och skönt under pinjeträden i parken och om aftonen musik i Linné Piano bar. Här möttes vi första kvällen av Alersandro Brandinis starka röst och ”What a wonderful world”. Min absoluta favoritsång som gjorde mig varm och förväntansfull…

Med adressen till Mirio  Morelli i fickan sökte vi upp den adress som min son Lasse fått vid sitt senaste möte med Mirio för sex år sedan. Under åren har mina italienfrälsta söner Lasse och Bosse flera gånger träffat Mirio på hemmaplan i Castiglione. Den här dagen letar jag och mina döttrar oss fram till den givna adressen, Via Turati 27. Jag drar min rullator sakta fram över den stenlagda gatan, Annica hittar porten! En granne går förbi och Annica frågar – bor Mirio Morelli här?

Svaret är- Nej. Han finns inte mer. Han dog på sjukhuset i Grosseto för två år sedan.

Visst var jag beredd på det svaret, men ändå. Allt blev annorlunda. Mat, sol och bad rätt upp och ner. Inger pirr i maggropen, ingen förväntan. Jag är ändå glad att jag tog mina sista krafter till en minnenas resa. Och nu vet jag – nu tror jag ändå – Amore rår inte ens döden på!


Kommentarer

  1. Tack Inger för din fina berättelse, som väcker starka minnen hos mig. 1962 kom jag med mina föräldrar med bil från Sundsvall till Riva del Sole, 13 år gammal.
    Det blev en kärlek till Italien som består.
    Läser italienska, åker till Italien 2-3 ggr/ år, senast i maj Marche och Rom. I höst blir det Palermo 🥰❤️🍷🍇💃 Margaretha Mellner Gåshaga

  2. Tack Inger för att vi fick dela med dig av så många fina berättelser. DU är en av mina idoler. Det var DU som lärde mig baka kanel bullar som mina barn och barnbarn älskar. Hälsar också till hela dina fina familje.Kram Joan.

Kommentera

Ange korrekt namn. Kommentarer granskas innan de publiceras.

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *